På senare tid träder den ena framträdande politikern efter den andra fram med en önskan om ett sundare debattklimat. Hanif Bali (M) och Veronica Palm (S) erkänner självkritiskt att de tillämpat en ibland alltför hård debattstil där de använt sig av negativa epitet om politiska meningsmotståndare. Andra verkar inte ha förmåga till självrannsakan.

Det väcker dock frågor om varför politikers omsvängning sker just nu.

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin som båda var statsministerkandidater vid valet 2010 var åtminstone delansvariga för införandet av ett destruktivt debattklimat även om statsminister Olof Palme på 1970- och 80-talen var både frän och hård mot sina politiska motståndare.

Reinfeldt och Sahlin klistrade gång på gång under valrörelsen illasinnande och nedsättande epitet på SD utan att besvära sig över vilka konsekvenser detta kunde få för debattklimatet. När Reinfeldt blev återvald som statsminister 2010 intensifierade han den politiska mobbningen av SD – med de andra partiernas goda minne.

Statsminister Stefan Löfven har fortsatt på den inslagna linjen och gång på gång gett uttryck för negativa omdömen om SD. Ett flagrant exempel var partiledardebatten i Agenda där han säger att SD är ett nazistiskt och rasistiskt parti vilket han efter debatten ändrade till: ”De har ett nazistiskt ursprung”. Andra partiledare valde i detta sammanhang att också klistra negativa epitet på SD, såsom rasistiskt parti, nazistiska rötter och antisemitiska åsikter.

I samma partiledardebatt påpekade Jimmie Åkesson att statsministern inte kan debattera med honom i sak (vilket han ofta påpekade när Reinfeldt var statsminister), bara uttala fula ord och stötande påståenden. Detta har Åkesson hävdat vid flera tillfällen i politiska debatter, men då har ingen av de andra partiledarna brytt sig.

Så frågan kvarstår – varför denna plötsliga önskan om ett sundare debattklimat?

Det har troligtvis kommit smygande i takt med att människor i allmänhet i ökande utsträckning misstror politiker och att den politiska polariseringen i samhället ökat, men två händelser på sistone har skakat om de politiska förutsättningarna.

Efter att Brexit blivit ett faktum efter folkomröstningen den 23 juni i Storbritannien och att Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet den 8 november har framträdande politiker börjat att inse att de tappar stöd när de svartmålar politiska motståndare istället för att bemöta dem i sak, utan påhopp och negativa epitet.

Ett nedsättande språkbruk verkar inte vara en framkomlig väg att sätta stopp för den folkrörelse som misstror dagens politiker. Tvärtom verkar ledande politikers arrogans och oförmåga att debattera sakligt ha lett fram till att SD stadigt stärker sitt stöd i valmanskåren.

När Gustav Fridolin skriver i en debattartikel att vi alla (läs politiker) borde börja behandla varandra med respekt och intellektuell hederlighet, kan man undra om det inte är försent för dagens ledande politiker att helt plötsligt säga sig värna om ett sundare debattklimat. De har aktivt bidragit till ett osunt debattklimat eller varit ovilliga att fördöma detsamma trots att den politiska mobbningen av SD pågått under flera år. Jag har ingen vetskap om att någon partiledare uttryckligen bett om ursäkt eller framfört självkritik när det gäller deras användning av negativa epitet på SD.

Många av dagens ledande politiker har direkt eller indirekt hängett sig åt politisk mobbning och när de nu kryper till korset sker detta utan trovärdighet.

Göran Svensson är professor vid Kristiania University College, Norge, internationell forskningsledare och föredragshållare inom affärsetik, hållbarhetsfrågor, marknadsföring, organisatorisk ledning och styrning, vetenskaplig metod samt multivariata analystekniker.