Frugan och jag hamnade på ett barndop under ett träd i den skira försommarmiljön. Försommarmiljön var det inget fel på men jag fick som vanligt anledning att irritera mig på Svenska kyrkans tilltag, särskilt psalm 289 som nästan alla utom jag verkar sätta särskilt högt med tanke på att den förekommer på praktiskt taget varenda kyrklig förrättning som jag besökt på länge, dop, bröllop eller begravning. Nog ska 289:an med varenda gång.

Det som gör att folk gillar 289:an – och jag ogillar den – är att den är förlåtande och kravlös som välfärdsstaten själv, ständigt ursäktande och beskedlig och totalt främmande för att framföra sådana yrkanden från de högre väsendenas sida gentemot de troende som jag, gamle agnostiker, anser att Gud och Jesus borde ställa. Kyrkans lära är, enligt min mening, numera helt urvattnad som om alla hade glömt vilken nästan besinningslöst krävande hårding Jesus egentligen var om man går till källan och får höra honom anföra sina uppmaningar. Betänk exempelvis dopförkunnelsen i Matteusevangeliet:

”Jag har fått all makt i himlen och på jorden” säger Jesus utan minsta ödmjukhet och har därför enligt egen uppfattning rätt att kräva anhängarnas totala engagemang och underkastelse. De ska göra alla folk till lärjungar och ”döpa dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Det är fantastiskt pretentiöst av Jesus. Han har fått all makt och därför även rätten att tvinga sådana som mig (om jag nu inte vara agnostiker) att ägna mig 24/7 åt att frälsa andra folk. Om jag varit religiöst lagd vore det en sådan kompromisslös och fordrande andlig ledare jag skulle vilja ha. Den Jesus man verkligen träffar på i Bibeln är faktiskt mer lik ett råskinn som Mohammed än den mesige feminist som så entusiastiskt predikas av Svenska kyrkan.

Ty vad 289:an anbelangar är den kristne guden helt lealöst foglig:

Guds kärlek är som stranden och gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ”ja” till Gud och säga ”nej”.

Det är ingen tillfällighet att 289:an introducerades år 1968 eftersom nittonhundrasextio- och sjuttiotalen var den kravlösa och generösa svenska välfärdsmodellens klang- och jubelperiod. Politikerväldet uppstod och välfärdsstatens klienter kom att betraktas som hjälp behövande offer snarare än kämpande krigare i Guds armé. Vi fick en ny grundlag som kunde härbärgera och ge uttryck för Sveriges nya sinnelag. Om staten övergick från att begära pliktuppfyllelse, hemläxor från skolan till exempel, till att ständigt erbjuda nyutvecklade förmåner på kommunens bekostnad hur kunde man då föreställa sig att Gud skulle fortsätta sin gamla plågsamma pliktstrategi när han tydligen i stället kunde inrätta en mild och behaglig frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av?

Själv gillar jag de gamla värstingpsalmerna från tiderna före välfärdsstaten, till exempel Vår Gud är oss en väldig borg och den viktorianska som troligen skapades för scoutrörelsen, Frälsis och brittiska armén:

Onward Christian soldiers, marching as to war, with the cross of Jesus going on before.

Men frugan framhåller särskilt att hon personligen tycker mycket om 289:an.