I helgen gick regeringen ut och vädjade till alla boende i Sverige att vi måtte hjälpa till att ta hand om ensamkommande barn. Morgan Johansson, som är ansvarig minister för migrationsfrågor, såg så uppgiven ut, att jag tyckte riktigt synd om honom. Så jag beslöt mig för att hörsamma hans uppmaning och se vad jag och min familj kunde göra för de unga migranter, som kommer hit till synes utan anhöriga. Vilsna pojkar (i de allra flesta fall är det pojkar) som bedöms vara i tonåren.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort att göra en insats.

Först gick det inte att komma rätt när jag ringde kommunen. I växeln visste man inte riktigt vem som hanterade frågan. Efter att ha talat med en socialsekreterare, som inte riktigt förstod mitt ärende, hänvisades jag till avdelningen för familjehem. Där visste man precis vad det handlade om och redogjorde tydligt och klart för det regelverk som gäller vid utplacering i familjehem. Och det var ett ganska omfattande regelverk. Det påpekade jag också – med tanke på att läget tycks vara akut – och man svarade: Visst, det är mycket regler, men vi får inte göra fel bara för att läget är akut. Nej, det lät ju för all del rimligt…

Sedan berättade man för mig att de flesta som har behov tycks vara kristna som har kommit via Syrien. Men sedan är en stor grupp afghaner. Ytterligare ganska många kommer från Eritrea och Somalia. Kommunen vill i första hand försöka hitta muslimska familjehem (helst inte kristna eller judiska) till muslimer. Samt arabisktalande familjer till arabisktalande ensamma unga migranter. Men vänta, sade jag, hur går det då med integrationen? Religionen är väl en sak, men tonåringarna skall väl lära sig svenska språket och svenska seder och bruk?! Jo, förvisso, det hade jag kanske rätt i, men nu hade man den policyn – och den hade visat sig mest praktisk.

OK, sade jag, men här är vi – och vi är villiga att hjälpa till. Tack, svarade man och tog emot mitt namn och adress. Och upplyste mig sedan om att jag och eventuellt övriga i familjen skulle få genomgå olika lämplighetskontroller, se till att skicka in utdrag ur polisregistret och annan dokumentation. Tja, det är väl inte så mycket i sak att säga om just det. Det är ju bra med koll på dem som tar hand om främmande barn. Men hur lång tid tar inte detta i ett akut läge?!

Jag var välkommen till en informationsträff på socialförvaltningen. Den skulle äga rum redan samma kväll (5 oktober). Tyvärr kunde jag inte just denna kväll, så jag tänkte att det kanske gick senare i veckan. Nej, det gjorde det inte – men den 2 november var jag välkommen nästa gång. Tack, svarade jag. Med nuvarande takt har det om en månad kommit ytterligare cirka 30.000 asylsökande till Sverige, varav sannolikt några tusen är ensamma tonåringar.

Tror ni verkligen att detta fungerar i ett akut läge – håller inte hela systemet för mottagning av asylsökande på att braka ihop, på ren svenska? Frågade jag den tålmodiga damen i andra telefonluren. Nja, vi hoppas ju att det inte är så… Svarade hon. Men jag hörde på henne att hon tvivlade nog lika mycket som jag på att detta skulle gå vägen. För det system damen på socialförvaltningen och andra jobbar i, är uppbyggt för en migrationstakt på ungefär en hundradel av dagens. Så blir det när verkligheten och byråkratin krockar och trasslar in sig i varandra, snubblar och faller.

För egen del skall jag gå på informationsmötet den 2 november, så får vi se hur akut läget är då…

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han har nyligen bevittnat hur verkligheten snubblar över byråkratin.