Könssegregation, nej tack, skriver Annika Borg apropå diskussionen om badtider och simundervisning. Sverige ser sig ju som världsledande på jämställdhet, så hur svårt kan det vara att sälja in den? 

Mycket klokt har sagts av debattörer som kritiserat att vi successivt ska börja acceptera könssegregation, baserad på sexualiserade värderingar om flickor och pojkar, i Sverige. I den senaste debatten om att flickor/kvinnor och pojkar/män inte ska behöva bada tillsammans i kommunala badhus har Sakine Madon, Sanna Rayman, Malin Lernfelt och Sara Mohammad visat på kollisionerna mellan könssegregationens föreställningsvärld och den jämställda människosyn vi har. Denna gång utlöstes diskussion av ett förslag från MP i Botkyrka om fler segregerade badtider. Vi kommer se fler sådana diskussioner i framtiden. Det är heller inte första gången kraven på könssegregation ställs. Och dessa handlar alltid om vad flickor och kvinnor får eller inte får eller om vad deras kroppar får eller inte får vara med om. Fast från förespråkarna inbäddade i formuleringar om respekt för kulturella sedvänjor och kvinnornas egna val, förstås.

I världens mest jämställda land – med en feministisk regering -, där vi har hbtq-certifierade badhus med omklädningsrum ”för alla kön och inget”, blir det motsägelsefullt att politiker kan föreslå och stödja en könssegregerande organisering av det offentliga rummet. Argumenten för att kvinnor och män inte ska visa sig för varandra i badhus rör sig från de vanliga, som att ”annars får kvinnorna och flickorna inte bada alls och inte följa med och inte komma ut och inte lära sig simma”, till förment frihetliga sådana, som att allas preferenser ska tillgodoses i samhället.

Könssegregation bygger, som all segregation, på en tanke om essens och olikhet och på att någon har makten att definiera vad denna olikhet består av och hur den ska värderas. Att flickor och pojkar, män och kvinnor ska hållas åtskilda, handlar om sexualiserade uppfattningar om könen baserad på en kyskhetsnorm. Det är flickors och kvinnors kroppar som ska skyddas från den manliga blicken. Umgänget mellan könen är således som utgångspunkt sexuellt orienterat och ska regleras och kontrolleras. Överallt där könssegregation organiserar samhällena är det flickor och kvinnor som kontrolleras och vars kroppar måste döljas för att inte väcka otillåtna sexuella begär hos mannen. Det är flickan/kvinnan som genom sin praktik; sitt levnadssätt, sin klädsel och sitt sätt att vara, bär ansvaret för att undvika att väcka begär. Och det är en sådan syn på den egna kroppen som hon fostras in i.

Jag har sett könssegregerade badanläggningar i praktiken. I Jordanien besökte jag en badinrättning nära Döda havet. Det var sommar och stekhett. I bassängen fanns, förutom jag och två tyskor, män och mindre barn. Kvinnorna – och yngre flickor – satt på bänkar en bit ifrån poolen, alla i heltäckande sjalar. Männen hade badbyxor. På området fanns även inomhusbassänger, en för kvinnor och en för män.

Frågan om badtider och simundervisning är ett lackmustest för om det svenska samhället klarar av att stå upp för den kultur som präglat och präglar vårt land. Jämställdhet, och en syn på flickor och pojkar som umgås med varandra i alla åldrar, sportar tillsammans, badar tillsammans, har inte gått med automatik, utan det är värderingar och vägval som ligger till grund för detta. Synen på kroppen är inte enkel ens i världens mest jämställda land. Men att kvinnor och män umgås och möts i det offentliga rummet och på alla samhällets arenor är en hörnsten, en bärande vägg, i samhällsbygget. De som tror att det går att kompromissa med detta är fel ute och förstår inte innehållet i de paket av föreställningar som könssegregation kontra jämställdhet består av.

Om flickor och kvinnor inte får bada eller lära sig simma om pojkar eller män är med, är det i så fall de uppfattningarna som är bekymret samt de som sätter gränser för vad flickor och kvinnor får eller inte. Att kompromissa med dessa sexualiserade och patriarkala föreställningar är att legitimera de synsätt som begränsar eller undantar flickors och kvinnors deltagande i samhällslivet. Och det är väl här pudelns kärna ligger: vi behöver sälja in det som är bra i vårt system till dem som förespråkar och är uppfostrade in i ett könssegregerat tänkande. Sälja in jämställdheten och synen på könen som interagerande och integrerande, och inte segregerade.

Med tanke på att det sedan en tid tillbaka finns en av regeringen tillsatt expertgrupp som ska exportera den svenska jämställdheten till världen, borde detta vara en enkel och självklar sak. EU, FN och OECD är institutioner som bör lyssna på Sverige, menar gruppen, som är tillsatt av framtidsminister Kristina Persson. Sverige ska ta en ledarroll i världen vad gäller frågor om kvinnors och barns rättigheter. Exakt hur beställningen eller efterfrågan sett ut från till exempel EU förtäljer inte Aftonbladet, som rapporterat om saken. Att sälja in jämställdheten här i det egna landet borde alltså gå som smort. Med ett så stort självförtroende, som alltså resulterat i att Sverige givit sig själv uppgiften att lära de stora drakarna till instutioner ute i världen om jämställdhet, är väl bara the sky the limit!