Gästskribent Hanna Gadban: Muslimsk feminism eller islamistisk feminism?

Hanna Gadban

Hanna Gadban

Som muslimsk kvinna, född och uppvuxen i Irak, har jag alltid förknippat feminism med intentionen att utmana normer, sträva efter att hävda kvinnors rättigheter och omkullkasta de cementerade föreställningarna om att kvinnans plats är i köket.

Det är mycket som har hänt sedan jag lämnade mitt forna hemland, men kvinnan i dagens Irak har varken modet att ta plats eller att visa sin intelligens. Det är farligt att vara feminist, och lika farligt är det att slå hål på de kulturella och religiösa oskrivna, ålderdomliga och diskriminerande könsreglerna.

Men hur motsägelsefullt det än kan låta har jag även mött svårigheter i min tillvaro i det sekulära och jämställda Sverige när jag har försökt att frigöra mig. Dessa svårigheter speglas i västvärldens föreställningar om hur muslimska kvinnor skall och bör vara, en selektiv bild som jag i hela mitt liv har kämpat för att inte inkluderas i. Denna bild bekräftas dels av en del muslimska kvinnor, vilka i sin tur kämpar för sin rätt att upprätthålla sin muslimska identitet, och dels av akademiska feminister som tycks kämpa för religionskonservativa mänskliga rättigheter. Denna oheliga allians anses vara antirasistisk, men är en allians som trasar sönder i stället för att bygga broar.

Efter att jag skrivit en artikel om och mot hedersrelaterat våld i Svenska Dagbladet 2013 blev jag hårt angripen av svenska akademiska feminister. Man försökte på olika sätt misskreditera mig och misstänkliggöra mina åsikter. Ett exempel finns här. 2015, mitt i firandet av den internationella kvinnodagen, kom det till min kännedom att det finns en grupp unga kvinnor, födda och uppvuxna i det sekulära Sverige, vilka benämner sig muslimska feminister samtidigt som de vill bejaka den traditionella bilden av den muslimska kvinnan. De påstår att de är trötta på religionskritiska kvinnor med rötter i muslimska länder. De påstår att de vill ”snacka” om sina rättigheter själva, men nämner ingen vision eller definition av vilken sorts feminister de är. Läs artikeln i Aftonbladet.

Visserligen är muslimska feminister inte en homogen grupp, de må tro, tycka och gilla olika. Emellertid bör alla enas om en grundprincip, att som muslimsk feminist så bör man ställa sig kritisk mot sharialagarna, vilka på individnivå påverkar den muslimska familjerätten även för de som bor i Sverige. Sharialagarna, speciellt de som innefattar frågor rörande familjerätt, konkurrerar således med den sekulära staten och ses som den enda riktiga rättsskipning för muslimer.

Det råder ingen tvekan om att religion betraktas som en viktig identitetsfråga i stora delar av världen. Kvinnor inom islam förväntas inte enbart underkasta sig Allahs ord, utan även underordna sig männen. Att vara muslim och feminist innebär inte att islam är feministiskt, utan att det är individens eget ställningstagande gentemot sin tro i relation till omvärlden som är det. Därför är det helt obegripligt hur dessa kvinnor kan kalla sig för muslimska feminister när de inte ens vågar ta en teologisk uppgörelse, förhålla sig kritiska gentemot sina livsåskådningar eller åtminstone inta en positiv inställning till en reformation av islam. Är dessa kvinnor verkligen beredda att ta kampen mot den hierarkiska ordningen mellan kvinnor och män inom islam?

Vad dessa islamistiska feminister inte förstår är att om deras kamp inte inkluderar muslimska kvinnor, vars jakt efter självbefrielse och bestämmanderätt över sina egna kroppar och sin sexualitet är påtaglig, då har de inte förstått vad feminismen handlar om. Om de inte problematiserar föreställningarna om femininitet så kommer deras kamp aldrig att tas på allvar.

Jag får berätta för mina medsystrar i Irak att i landet där jämställdhet råder, finns det en grupp muslimska kvinnor som slåss för sin rätt att underordna sig männen och som ”är trötta på religionskritiker med rötter i muslimska länder”. Till dessa religionsbejakande muslimska feminister vill jag säga, att mina irakiska medsystrar, som dagligen lider av att inte få välja bort slöjan, inte få välja en partner, inte få ha självbestämmanderätt över sin kropp och sexualitet, aldrig någonsin kommer att gå i deras tåg.