Patrik Engellau

Jag har träffat åtskilliga kloka invandrare som ställt mig samma förundrade frågor om svenskarnas inställning till just invandrare: Varför ställer ni inga krav på oss? Tror ni inte att vi klarar av krav? Anser ni innerst inne att vi egentligen är underlägsna?

Häromdagen fick jag ett mail i samma ärende från en utlandsfödd universitetsprofessor. Hon skrev så här: ”Det som jag finner besvärligt är att man sällan ställer krav på invandrare; istället tenderar man (i alla fall offentligt) att tycka synd om dem. Det är ett sätt att understryka ens egen överlägsenhet.”

Så är det. Den verkliga rasismen i Sverige är den offentliga godhetsrasismen. I jämförelse med den är järnrörsfascisternas blattehat en västanfläkt.

Jag upptäckte det där redan när jag arbetade i biståndssvängen för mer än trettio år sedan. På något vis räknade SIDA aldrig med att biståndet skulle fungera. Om man som tjänsteman ville ställa krav blev man tagen i örat. Jag minns en gång när riksdagens dåvarande talman kom på besök i ett u-land där jag var stationerad. När hon hört mina klagomål såg hon på mig med fasa och utbrast: ”Du låter ju som en CIA-agent!”

Hon och det officiella Sverige menade att den som betraktade afrikaner som potentiellt lika kompetenta som svenskar var mörkmän, reaktionärer och fascister som borde brännmärkas. (Jag slutade i den där korrupta men snälla branschen innan jag fick tillfälle att upptäcka konsekvenserna av den fatwa som jag kände höll på att utfärdas mot mig.)

Jag har kommit på två, eventuellt sammanhängande, förklaringar till den här reellt existerande men aldrig egentligen uppmärksammade rasismen.

Den första förklaringen är att vi svenskar faktiskt är ett hyggligt och kompetent och välmenande folk som var och en utgår från att andra människor, såframt de är vid sina sinnens fulla bruk, är likadana. Våra erfarenheter av varandra har ju också ständigt bekräftat den människosynen. Det har gått att lita på sin nästa.

Så kommer vi i kontakt med andra folk, till exempel afrikaner. Vi utgår från att de är likadana, alltså en sorts svenskar, och att om motsatsen skulle tyckas vara fallet så beror det på att något särskilt är dem fatt, något som de, eftersom de egentligen är svenskar, jobbar med att bli av med. Vi föreställer oss att de är lika besvärade som vi skulle ha varit i deras situation och att vi därför, av hänsyn och artighet, inte bör strö salt i deras sår genom att komma med ofina påpekanden och krav.

Jag tycker det är en ganska bra och övertygande förklaring. Om min nästa, som jag utgår från är en schysst och pålitlig person, visar sig lite däven så utgår jag från att det handlar om en tillfällig svacka som det vore ouppfostrat att ifrågasätta. Om Tiger Woods just i år inte blir världens bästa golfare vore det förmätet och oförskämt av mig att påstå att det beror på att han inte ens försökte. Vi svenskar utgår från att det sitter en Luther på axeln på varje invandrare och att invandrarens inre drivkrafter att göra rätt för sig är så mycket starkare än något potentiellt yttre tryck och att det därför är dumt att ens försöka applicera ett yttre tryck.

Min andra förklaring är min ständigt återkommande käpphäst: egenintresset hos det välfärdsindustriella komplexet. Välfärdsindustrin vill se svagt folk omkring sig. Starka människor är farliga eftersom de lämnar kundkretsen och därmed slutar fungera som underlag för komplexets försörjning och vidareutveckling och på det hela taget utgör ett störande inslag i de dagliga rutinerna.

Hos Shakespeare säger Caesar så här:

Jag vill se feta människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten. Den där Cassius har en mager uppsyn, han tänker för mycket; sådant folk är farligt.

Om pjäsen handlat inte om Caesar, utan om det välfärdsindustriella komplexet, hade det kunna låta så här:

Jag vill se svaga människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten. Den där kurden har en kraftfull uppsyn, han arbetar för mycket; sådant folk är farligt.