Min kvinnofrihet med högburet huvud

Annika Borg

Annika Borg

På kvinnodagen i år kommenterade jag på Facebook att Veronica Palm (S) på twitter upplyst om att man inte ska säga grattis på kvinnodagen: Det är så långt kvar till jämställdhet att vi inte har någon anledning att glädjas, än mindre säga grattis. Fast det där är faktiskt rena dumheterna. I Sverige lever vi i leibnizsk mening i den bästa av världar. Även i den bästa av världar finns mörka stråk, men den är ändå det yppersta som uppbringats. Det skulle jag önska att feministiska röster från höger till vänster ibland förmådde reflektera över.  Läs mer

Är det klokt med en feministisk utrikespolitik?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Det fanns en tid när självsäkra och mäktiga nationer kunde tvinga på andra länder sin vilja. Ibland rörde det sig om så kallad kanonbåtsdiplomati. Wikipedia exemplifierar: ”[N]är Venezuela 1902 slutade betala av statsskulden [blev] resultatet att brittiska, tyska och italienska kanonbåtar patrullerade kusten samt beslagtog alla fartyg som passerade tills de fick sin vilja igenom”. Eller när England förbjöd änkebränning i Indien eftersom engelsmännen ansåg den seden vara grym och knappt ens medeltida.

Mellan Sverige och Saudiarabien råder inte den sortens maktförhållanden. Sverige kan inte tvinga saudierna att behandla sina kvinnor bättre. Frågan är om Sverige, som stat, ens bör yttra sig i ärendet om det riskerar att reta saudierna.

Om Saudiarabien hade varit ett mesigt och maktlöst land hade vi gärna kunnat göra det. Om påtryckningarna skulle ha haft någon effekt kan man inte veta, men inrikespolitiskt i Sverige hade det säkert känts bra.

Men nu är det så illa att Sverige och det övriga västerlandet behöver den saudiska regimens hjälp i en överhängande och besvärlig fråga, nämligen bekämpandet av terrorismen.

I den frågan har Saudiarabien en nyckelroll. Jag vet inte tillräckligt om frågan, men det förefaller uppenbart att landets inställning har två sidor: å ena sidan uppmuntrar man fundamentalismen, till exempel genom att finansiera extremistiska imamer och bygga moskéer åt dem, å den andra krigar man mot det fundamentalistiska IS. Rimligtvis gör saudierna överväganden och funderar över åt vilket håll man ska luta.

Det viktigaste syftet för svensk utrikespolitik gentemot Saudiarabien, bortsett från att upprätthålla kommersiella och andra förbindelser och allt sådant, borde vara att tillsammans med övriga västländer försöka mobilisera Riyadhs hjälp att motverka alla former av terrorism. Med ett helhjärtat engagemang från Saudiarabiens sida skulle mycket vara vunnet.

I det perspektivet förefaller det oförnuftigt att klaga alltför högljutt på landets inrikespolitik. Normalt inleder man inte en begäran om hjälp med en uppläxning.

Sedan är det en annan sak jag tänkt på. Om jag varit kung i Saudiarabien hade jag resonerat så här:

Jaha, västländerna vill att vi ska tåla att de ritar bilder av Profeten, vilket vi tycker är en vedervärdig synd. Och inte nog med det, de vill också att vi ska motarbeta alla muslimska fundamentalister som vill bomba, skjuta och bestraffa västländerna för deras överträdelser. OK, jag kanske går med på det. Jag accepterar att de tycker att yttrandefriheten är helig, nota bene bara på deras område, naturligtvis. Men i så fall måste de acceptera att det som vi muslimer håller för heligt får gälla i våra länder utan beskäftiga inblandningar från deras sida. Vi tål inte sådana där örfilar som vi fick av den där tossiga svenska utrikesdamen Wallström. Varför skulle vi respektera att de på sitt territorium ägnar sig åt sådant som är heligt hos dem, om de inte kan respektera att vi på vårt territorium håller på med sådant som är heligt hos oss?

Det är möjligt att jag resonerar helt fel, men i det perspektivet förefaller Margot Wallströms feministiska utrikespolitik ogenomtänkt, kanske rentav skadlig. Om de muslimska diktaturerna blir förbannade på väst, vilket de rimligtvis redan är med tanke på hur oförsiktigt, ja enfaldigt, väst betett sig gentemot andra muslimska diktaturer såsom Egypten och Libyen, kanske de bara blir glada om någon av deras trosbröder smäller en bomb i Stockholm.

Wallström försöker bedriva kanonbåtsdiplomati utan kanonbåtar. Det funkar inte.

Det som är otäckt med mitt resonemang är att det innebär att hoten om terrorism ger den saudiarabiska regeringen fördelar, i det här fallet fördelen att slippa höra kritik om medeltida rättsskipning av utrikesminister Wallström, men rent allmänt fördelen av att vara behövd och respekterad. Som tur är finns yttrandefrihet hos oss i västerlandet. Att den svenska staten håller tyst om sådant som vi tycker är fel i Saudiarabien betyder inte att det svenska civila samhället, inklusive media, ska hålla tand för tunga.

Gästskribent Hanna Gadban: Muslimsk feminism eller islamistisk feminism?

Hanna Gadban

Hanna Gadban

Som muslimsk kvinna, född och uppvuxen i Irak, har jag alltid förknippat feminism med intentionen att utmana normer, sträva efter att hävda kvinnors rättigheter och omkullkasta de cementerade föreställningarna om att kvinnans plats är i köket.

Det är mycket som har hänt sedan jag lämnade mitt forna hemland, men kvinnan i dagens Irak har varken modet att ta plats eller att visa sin intelligens. Det är farligt att vara feminist, och lika farligt är det att slå hål på de kulturella och religiösa oskrivna, ålderdomliga och diskriminerande könsreglerna.

Men hur motsägelsefullt det än kan låta har jag även mött svårigheter i min tillvaro i det sekulära och jämställda Sverige när jag har försökt att frigöra mig. Dessa svårigheter speglas i västvärldens föreställningar om hur muslimska kvinnor skall och bör vara, en selektiv bild som jag i hela mitt liv har kämpat för att inte inkluderas i. Denna bild bekräftas dels av en del muslimska kvinnor, vilka i sin tur kämpar för sin rätt att upprätthålla sin muslimska identitet, och dels av akademiska feminister som tycks kämpa för religionskonservativa mänskliga rättigheter. Denna oheliga allians anses vara antirasistisk, men är en allians som trasar sönder i stället för att bygga broar.

Efter att jag skrivit en artikel om och mot hedersrelaterat våld i Svenska Dagbladet 2013 blev jag hårt angripen av svenska akademiska feminister. Man försökte på olika sätt misskreditera mig och misstänkliggöra mina åsikter. Ett exempel finns här. 2015, mitt i firandet av den internationella kvinnodagen, kom det till min kännedom att det finns en grupp unga kvinnor, födda och uppvuxna i det sekulära Sverige, vilka benämner sig muslimska feminister samtidigt som de vill bejaka den traditionella bilden av den muslimska kvinnan. De påstår att de är trötta på religionskritiska kvinnor med rötter i muslimska länder. De påstår att de vill ”snacka” om sina rättigheter själva, men nämner ingen vision eller definition av vilken sorts feminister de är. Läs artikeln i Aftonbladet.

Visserligen är muslimska feminister inte en homogen grupp, de må tro, tycka och gilla olika. Emellertid bör alla enas om en grundprincip, att som muslimsk feminist så bör man ställa sig kritisk mot sharialagarna, vilka på individnivå påverkar den muslimska familjerätten även för de som bor i Sverige. Sharialagarna, speciellt de som innefattar frågor rörande familjerätt, konkurrerar således med den sekulära staten och ses som den enda riktiga rättsskipning för muslimer.

Det råder ingen tvekan om att religion betraktas som en viktig identitetsfråga i stora delar av världen. Kvinnor inom islam förväntas inte enbart underkasta sig Allahs ord, utan även underordna sig männen. Att vara muslim och feminist innebär inte att islam är feministiskt, utan att det är individens eget ställningstagande gentemot sin tro i relation till omvärlden som är det. Därför är det helt obegripligt hur dessa kvinnor kan kalla sig för muslimska feminister när de inte ens vågar ta en teologisk uppgörelse, förhålla sig kritiska gentemot sina livsåskådningar eller åtminstone inta en positiv inställning till en reformation av islam. Är dessa kvinnor verkligen beredda att ta kampen mot den hierarkiska ordningen mellan kvinnor och män inom islam?

Vad dessa islamistiska feminister inte förstår är att om deras kamp inte inkluderar muslimska kvinnor, vars jakt efter självbefrielse och bestämmanderätt över sina egna kroppar och sin sexualitet är påtaglig, då har de inte förstått vad feminismen handlar om. Om de inte problematiserar föreställningarna om femininitet så kommer deras kamp aldrig att tas på allvar.

Jag får berätta för mina medsystrar i Irak att i landet där jämställdhet råder, finns det en grupp muslimska kvinnor som slåss för sin rätt att underordna sig männen och som ”är trötta på religionskritiker med rötter i muslimska länder”. Till dessa religionsbejakande muslimska feminister vill jag säga, att mina irakiska medsystrar, som dagligen lider av att inte få välja bort slöjan, inte få välja en partner, inte få ha självbestämmanderätt över sin kropp och sexualitet, aldrig någonsin kommer att gå i deras tåg.