Min kvinnofrihet med högburet huvud

Annika Borg

Annika Borg

På kvinnodagen i år kommenterade jag på Facebook att Veronica Palm (S) på twitter upplyst om att man inte ska säga grattis på kvinnodagen: Det är så långt kvar till jämställdhet att vi inte har någon anledning att glädjas, än mindre säga grattis. Fast det där är faktiskt rena dumheterna. I Sverige lever vi i leibnizsk mening i den bästa av världar. Även i den bästa av världar finns mörka stråk, men den är ändå det yppersta som uppbringats. Det skulle jag önska att feministiska röster från höger till vänster ibland förmådde reflektera över. 

Till synes enkla, självklara och vardagliga aktiviteter är i själva verket en unik frigjord lyx. Jag väljer om och med vem jag vill gifta mig eller ha kärlekshistorier med, kan bestämma hur många barn jag vill ha och har tillgång till mödravård. Jag kan gå ut när och med vem jag vill och sitta ensam och hänga på en restaurang om jag så önskar. Skolgång är en självklarhet, universitetssystemet öppet och att jag ska arbeta utanför hemmet är likaledes en självklarhet. Jag klär mig hur jag vill och lagstiftningen är könsneutral. Alla liv har sina begränsningar, men det är ingen som kan bestämma över mitt liv förutom jag. Mitt liv kan också enligt genomsnittet bli långt.

Det går inte en dag utan att jag tänker på denna min kvinnofrihet. Varför jämställdheten genomsyrat Sverige har en rad olika förklaringar. Från liberala kvinnors engagemang i upplysningens kölvatten till social ingenjörskonst och politiska beslut, i kombination och interaktion med en successiv värderingsförskjutning. En liberal protestantisk kristendomen har även den haft ett finger med i spelet. Men inget av detta har varit lätt eller gått av sig själv. Min generation och de som kommer efter har skördat frukterna, tyvärr ofta ganska omedvetna om den långa utveckling som lett oss hit. Det här är inga självklarheter. För de flesta flickor och kvinnor i världen är det istället något helt ouppnåeligt, inte ens en dröm, för den skulle vara meningslös att alls drömma.

Men kanske är allt det här – kvinnofriheten – en historisk parentes? Jag har ägnat en stor del av mitt liv att i praktiken och teorin fundera över de mekanismer som underordnar kvinnor, vilka system och värderingar som placerar oss långt ned i näringskedjan. Det betyder inte att jag anser att ”patriarkatet” eller ”könsmaktsordning” är svaret på alla frågor eller att dessa uppbärs enbart av män. Däremot innebär det att jag vet en del om de byggstenar som skapar en nedvärderande syn på kvinnor och hur massiva de är.

En sak som det tycks vara komplicerat att tala om i vårt land är att vi står inför ett ökat antal värderingskollissioner när det gäller synen på kön. Sverige – kanske Skandinavien – har haft en unik jämställdhet. Den har inte kommit som ett brev på posten. Det finns ingen automatik. Om vi tror att den ökande strömmen av i huvudsak män från länder med en ofta helt annan uppfattning och struktur vad gäller förståelsen av kön inte kommer att påverka eller skapa värderingskollissioner är vi inte enbart naiva utan rent dumdristiga (för siffror på migrationens könsobalans läs Barometern HÄR och SvD HÄR). Dessa kollissioner pågår redan.

På ett seminarium om Det goda samhället i februari reflekterade skribenten Thomas Gür över värderingar och konflikter mellan dessa. Kyskhetsnormen ökar i Sverige, hederskulturen har på många håll fått ett allt starkare fäste, för att ta två exempel, och ingenstans tycks det finnas vägledning, beslut eller planer för hur detta ska mötas. Det finns eldsjälar som arbetar med frågorna, men ofta- sedan decennier – i motvind.

Jag söker på Migrationsverkets hemsida och finner att verket arbetar mot diskriminering. Men det tycks handla om diskriminering i relation till mottagandet i Sverige – inte om diskriminering inom de olika grupperna av immigranter eller om deras förhållande till eller kunskap om vår jämställdhet. I en tidningsintervju med en projektledare på Migrationsverket framgår det istället att man anpassar sig efter olika önskemål, som att kvinnor ska slippa ha en manlig utredare eller att man inte ska behöva tala med någon av annan tro om man inte vill.

Det är i och genom den här typen av successiva anpassningar som samhället kommer att värderingskollapsa. Vi har talat om ”arga, vita män” ett tag nu och det är dags att byta fokus. Värderingskollapsen är inte en utmaning, utan ett problem som omedelbart måste adresseras politiskt och konkret om kommande generationer ska njuta den frihet vi fått smaka. Har inte svenska myndigheter – från Migrationsverket till Socialtjänsten – några direktiv om att aktivt integrera människor i den jämställdhet vi säger oss värna?

Rubriken lånad ur dikten Dagen svalnar av Edith Södergran.