Den 7 maj vann Emmanuel Macron med sin internationalistiska liberalism och sitt EU-vurmande det franska presidentvalet.
Med ca 65 mot 35 procent besegrade han Nationella Frontens ledare Marine Le Pen, som tagit ton mot EU:s växande överstatlighet och omfattande islamisk invandring.
Macrons seger är beklaglig eftersom den ger uttryck för ett kortsiktigt politiskt tänkande. På lång sikt har Europa bara två vägval:
Jag heter Elin och jag är 14 år. Jag tycker om djur för dom är så söta. Om man bara är snäll mot dom så kryper dom ihop och slickar mina händer. Min tjejkompis Linda hade en hundvalp som gjorde så på mig. Sedan kom Lindas lillebror och slog hundvalpen och då blev den ledsen och bet hennes lillebrorsa. Så jag vet att djur är snälla bara man är snäll mot dom.
Jag minns vänsterns hat mot George Bush den yngre. Jag var muslim under den perioden och utan att kunna så mycket om amerikansk politik så var det en självklarhet för mig att USA var imperialistisk och hade dåliga motiv. Kriget i Irak handlade om olja. Guantánamobasen var ett koncentrationsläger. Bush krig mot terrorismen var minst lika illa som Al-Qaidas krig.
Det var många som tänkte så. Jag minns boken Fundamentalisternas kamp från 2003 av den vänsterradikale författaren Tariq Ali. Omslaget pryds av en bild av Bush i turban och skägg. Budskapet: han är en ”vit taliban”, en kristen version av Usama bin Ladin.
Maktskiften har historiskt sett mest handlat om vem som ska sitta vid köttgrytorna, den ena stammen eller den andra, hattarna eller mössorna. lilleputarna eller Blefuscu-borna, muslimerna eller de kristna.
I många fall handlar maktskiftena även om något annat än köttgrytorna, nämligen om att en ny ordning ska introduceras som på något vis antas bidra till att göra åtminstone de nya makthavarnas tillvaro bättre. Den socialistiska revolutionen av marxist-leninistisk eller annan karaktär är kanske de mäktigaste exemplen.
Samtidigt som den svenska staten öser miljoner skattepengar över organisationer och projekt som påstår sig motverka islamofobi, så växer svenskofobin. Man kan tycka att den svenska staten, för det är inte bara en stat vilken som helst utan en SVENSK stat, borde ta sitt ansvar.
I Sydsvenskan den 3 maj kan man läsa om en flicka i en Malmöskola som blev trakasserad och utfryst för att hon tog fläsk i skolmatsalen. Hon fick höra att den som äter fläsk är ”förorenad”.
Svenska högre lärosäten har enligt lag i uppgift inte bara att forska och undervisa inskrivna studenter, utan också att torgföra sina kunskaper till vanligt folk utanför akademin. Jag har sökt sådan bildning för allmänheten men inte hittat något intressant (vilket såklart kan vara mitt eget fel).
Hellre avnjuter jag det dignande smörgåsbord av föreläsningar, debatter, intervjuer och samtal som brasilianska universitetspersoner utan lagtvång erbjuder på internet. Det verkar vara en fluga bland landets filosofer, humanister, historiker och sociologer att publicera sig på internet. Sök exempelvis efter Leandro Karnal (ironisk och vältalig), Clóvis de Barros Filho (jätterolig ordekvilibrist) eller Sergio Cortella (planerade att bli munk men blev i stället professor i teologi) på YouTube om du förstår portugisiska. Om du inte gör det så överväg att lära dig språket – om inte annat så för att kunna avnjuta dessa artisters föreställningar.
Den här texten publicerade jag för ungefär ett år sedan, före såväl Brexit som Trump och före det senaste årets hetaste debattämne, alltså frågan om ”populismen” och folkets eventuella uppror mot eliterna. I det perspektivet känns Platons gamla text ännu mer aktuell.
Kan vi ha någon glädje av att höra vad grekiska statsvetare hade att säga för två och ett halvt årtusende sedan? Jag tror det. Låt mig berätta om Platons idéer (som han la i – eller möjligtvis hämtade från – munnen på sin omkring 40 år äldre kollega Sokrates).
Så är det franska presidentvalet över. De som följt det är i allmänhet nöjda med utgången. Och Marine Le Pens avslöjande av sina bristande, eller snarare obefintliga, ekonomiska kunskaper i den avslutande debatten gör det naturligt. Men i samma debatt avslöjade sig också Macron. Han hade inget att säga om hur han ville avhjälpa bristerna som tynger den franska ekonomin och det franska samhället.
Star Wars-sagan handlar om ett gäng rebeller som slåss mot ett ondskefullt rymdimperium. Den 4 maj firades Star Wars-dagen av fans över hela världen. Dagen har valts för att ”May the Force” i frasen ”May the Force be with you” låter som ”May the Fourth”. Ganska spexigt.
Och sättet att fira Star Wars-dagen är även det ganska spexigt. Man klär ut sig och hittar på diverse upptåg. För oss svenskar är 4 maj också intressant av ett annat skäl. Då firas inte en jediriddare, ja, inte ens riddare utan en svensk väpnare. Han hade dock någonting gemensamt med Luke Skywalker: han var rebell.
I förra veckan var jag på begravning. Man sjöng Trygga rekan och Härlig är jorden. Jag kunde alla orden och mindes min tid i folkskolan, där fröken Laura, som hade kringlade flätor vid öronen, spelade psalmer på tramporgel. Om kyrkan slängt in även Den blomstertid nu kommer så hade min ögon tårats av nostalgi och fosterlandskärlek.
Det är nog den där rotkänslan och viljan att återknyta till mitt historiska ursprung som gör att jag är kvar i kyrkan. (Att Svenska kyrkan tagit bort den pampiga Fädernas kyrka ur psalmboken gör mig mycket förargad och undrande. Hur kunde organisationen avlägsna en sång där den hyllar sig själv?)
På första maj demonstrerade ett antal muslimska kvinnor. ”Rör inte min hijab!” skanderade de. Hijab är den islamiska huvudduken. Men ingen har rört deras hijab. De får ha den.
Men vissa arbetsgivare tillåter inte hijab på arbetsplatsen. Som i det uppmärksammade fallet med Aye Alhassani som nekades jobb på SAS eftersom hon inte var beredd att ta av sin hijab. De som demonstrerar menar att de nu tvingas välja mellan jobb och hijab.
Om vi bortser från resenärens egen upplevelse, som ju kan vara upplyftande eller nedslående allt efter resans riktning, tror jag klassresor, eller ståndscirkulation som det tidigare kallades, är bra.
Min enkla föreställning är att samhällen har en tendens att organisera sig hierarkiskt. Mot toppen anrikas utkomstmöjligheterna och de ärofyllda positionerna. I ett gott samhälle, föreställer jag mig, bör de dugligaste och mest meriterade människorna ha förtur till topplatserna. (Jodå, man kanske också vill platta till hierarkin om den känns för hög och smal, men det är en annan historia.)
King Kong är tillbaka. Större och starkare än någonsin. Den nya filmen heter Kong: Skull Island och utspelas 1973, strax efter att USA har erkänt att Vietnamkriget är förlorat.
En excentrisk vetenskapsman, John Goodman, lyckas övertyga regeringen att bekosta en expedition till en outforskad ö, Dödskalleön i Stilla havet. Kalla kriget är hett och det gäller att komma dit före ryssarna. Ett gäng soldater, ledda av överste Preston Packard (Samuel L. Jackson), hämtas direkt från Vietnam för att tjäna som militär eskort.
Jag skrev nyligen att det makthavande Politikerväldets berättelse om Sverige med tiden blir allt mindre legitim. Det betyder att folk inte längre tror på Politikerväldets grundläggande föreställningar om Humanitär Stormakt och Värdegrunden och Multikultur och annat PK-gods.
Att dessa idéer fortfarande har bäring beror till en del på effektiv propaganda, men framför allt för att den majoritet som genomskådat pratet inte törs säga emot.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 ellerer lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Första maj är vårglädje. Majsolen som ler. Vintern som rasat. Första dagen på sommarhalvåret. Men det är också de allt glesare, röda demonstrationstågen. I boken Våra högtider av Helge Ljungberg får jag reda på att traditionen att tåga på första maj går tillbaka mer än tusen år i tiden.
Ljungberg berättar att traditionen ursprungligen uppstått i frankerriket på 700-talet:
Nyligen åhörde jag ett intressant föredrag om att Sverige nedvärderar sig själv i onödan med allt tal om att vi saknar en rik svensk kultur ty vi har visst en rik svensk kultur. Efter föredraget blev det diskussion som förstås handlade om relationerna mellan svenskar och migranter. Det var också intressant.
Men det stod en elefant i rummet som ingen uppmärksammade, inte jag heller. Hur ska man förstå den där nedvärderingen av oss själva och motsvarande uppvärdering av andra människor och kulturer?
Mao Zedong påstås ha sagt att ett land alltid har en armé, sin egen eller någon annans. Det är väl just nu inte sant när det gäller Sverige, men om man ändrar lite i citatet så får man något som känns mer relevant, nämligen att ett område alltid har en beväpnad makt som utövar dominans.
Vi svenskar är bortskämda med att den makten hos oss alltid varit polisen. Den ordentliga svenska polisen har hanterat sitt våldsmonopol med sådan självklarhet och legitimitet att den till och med kunnat göra sig gemen med medborgarna, ungefär som poliserna Kling och Klang.
Jag tror att människor har en inneboende benägenhet att känna skuld. Om vi inte känner det av oss själva så finns det alltid någon annan som påminner oss så att vi till slut lik förbannat står där med en känsla av överträdelse och skyldighet.
Det här är ett problem som samhällena naturligtvis har försökt utveckla rutiner för att hantera. Nu ska jag påstå att religionen tidigare erbjöd ett ganska bra sätt att administrera människors skuldbegär så att det inte störde livet mer än nödvändigt, medan vår tid, till vår skada, saknar genomtänkta och välfungerande problemlösningar.
I boken Reformera islam, som kom ut 2015, förespråkar ex-muslimen Ayaan Hirsi Ali en reformation av islam. Tidigare så trodde hon att enda vägen framåt var att lämna islam. Men hon har tänkt om.
Själv kunde Hirsi Ali inte få tron att gå ihop med de moderna värderingar hon kommit att omfamna och älska: tolerans, sekularism, demokrati. Det är en sak, jag gjorde likadant. Men att förvänta sig att en stor del av världens muslimer ska göra samma resa är inte realistiskt.
Två veckor efter terrordådet är ingången till Åhléns parfymavdelning fortfarande täckt med en gigantisk plywoodplatta. De flesta skyndar förbi, precis som de alltid gjort, men vi är några som står där i hörnet Drottninggatan – Mäster Samuelsgatan. Vi står där framför mängderna av färgglada post-it-lappar som fästs på väggen och försöker läsa medan lapparna viftar lite trotsigt i vinden.
Rosa, gula, gröna post-its. I hundratals. De flesta skrivna med samma sorts medeltjocka, svarta filtpenna. En snabb tanke: Går folk omkring med post-its och svart filtpenna på sig till vardags?
Amerikaner brukar yvas över att deras system för nationell maktutövning är utsatt för checks and balances, alltså interna kontroller och balanserande motkrafter, allt i syfte att ingen makthavare ska bli för stark.
Demokratin har, där den är som mest välutvecklad, det vill säga i USA, tre slags kontroller som alla är ägnade att begränsa överhetens makt.
Den första kontrollen är själva folkvalet, alltså att folket får rösta fram sina styrespersoner.
I del ett av denna krönika redovisades en rad svenska utsagor om tyskar. Även om jag strävat efter att göra dessa så representativa som möjligt önskar sig kanske läsaren, liksom jag, en mer systematisk redovisning?
Finns det något sådant mer systematiskt sätt att undersöka hur svenskar i gemen ser på Tyskland och tyskarna? Det finns det naturligtvis. Ett vederhäftigt sätt vore att med hjälp av samtal, intervjuer enskilt eller gruppvis sålla fram åsikter och erfarenheter och sedan testa de uppkomna frågeställningarna i ett stort antal standardiserade intervjuer. Det är dyrt. Fler idéer?
Omkring år 1990 slog ett nytt politiskt tänkande igenom i Sverige. Jag själv var en ivrig tillskyndare även om jag tyckte att det praktiska förverkligandet av detta nya tänkande ofta var sorgligt oskickligt.
Det nya tänkandet kallades av motståndarna för ”nyliberalism” eller ”privatiseringsideologi” medan pådrivare som jag själv snarare ansåg att det handlade om att flytta makt från politiker till medborgare samt att utnyttja de fördelar som (privat) konkurrens erbjuder i jämförelse med (statliga) monopol.
Efter oredan i EU, Greklands bankrutt, Brexit och annan oro inom och utom Europa – exempelvis Turkiets allt mer aggressiva hållning – har intresset för det till synes ekonomiskt och politiskt stabila Tyskland ökat. Återigen dyker gamla föreställningar om Tyskland och tyskarna upp – föreställningar som nödtorftigt moderniseras med dagsaktuella exempel. Kanske skall man ta saken lite mer på allvar? I denna text kommer jag använda mig av citat. Citaten är framförallt hämtade från etnologiprofessorn Kurt Genrups bok ”Germania och Moder Svea” (1997). (För den specialintresserade kan boken läsas in sin helhet här.)
Först ut bland mina kommentatorer är en 40-årig svensk man som recenserar sin tyske motsvarighet: En typisk tysk har högt blodtryck, äter dålig mat, vet ingenting om hur man beter sig i naturen. Tyskar är överlägsna och ser ned på alla andra. Tyskar är experter på personregister och etnisk åtskillnad. Jag känner ingen som gillar tyskar. Inte jag heller. Respekt och gillande får man förtjäna, inte ta.
Det gäller samtidens viktigaste fråga, nämligen hur vi ska se på den tilltagande spänningen mellan västländerna och islam.
Den ena världen är den svenska debattscenen. Den känner vi rätt väl. Där finns dels den officiella svenska linjen som innebär att eventuella problem i Sverige kan lösas med lite mer socialpolitik, dels en växande opinion som inte tror på politikerna utan vill se någon annan sorts åtgärder, oklart vilka.
Nu ska jag skriva en text som många inte kommer att tycka om, men jag måste för min själsfrids skull bortse från det. Hav misskund.
Det handlar om att kalla PK-ismen för vänster. Jag tycker det känns fel, ty för mig är vänster ett ganska distinkt begrepp som bibehåller åtminstone svaga kopplingar till marxismen, socialismen och den ursprungliga socialdemokratin.
Den politiska korrektheten tränger sig in i varje vinkel och vrå. Snart finns inga ”safe spaces” kvar där man kan vila från dess stränga regim. Ett gammalt upsaliensiskt spex är det senaste offret för pk-redigering.
Fredagen den 21 april gick jag på premiären av spexet På Madagaskar. Det uppfördes första gången den 2 april 1870 och har sedan 1937 satts upp vart tionde år. Alltid med viss variation, varje regissör vill ju lämna sitt unika avtryck. Detta år har man hållit sig så nära originalet som möjligt, men på en punkt har redigeringen varit radikal.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 ellerer lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Valet i Frankrike har mötts av stort intresse också här i Sverige. Det är välkommet. Alltför ofta låter man förhållanden utanför den anglo-saxiska världen vara obeaktade. Men nu, när journalister och kommentatorer väl ägnar sig åt Frankrike, avslöjar man den okunskap och obekantskap som det vanliga ointresset under åren byggt upp. (Undantag finns. Då rör det sig om specialister, som i sin professionella gärning främst sysslar med Frankrike.)
DET GODA SAMHÄLLET 