Nu ska jag skriva en text som många inte kommer att tycka om, men jag måste för min själsfrids skull bortse från det. Hav misskund.
Det handlar om att kalla PK-ismen för vänster. Jag tycker det känns fel, ty för mig är vänster ett ganska distinkt begrepp som bibehåller åtminstone svaga kopplingar till marxismen, socialismen och den ursprungliga socialdemokratin.
Den politiska korrektheten tränger sig in i varje vinkel och vrå. Snart finns inga ”safe spaces” kvar där man kan vila från dess stränga regim. Ett gammalt upsaliensiskt spex är det senaste offret för pk-redigering.
Fredagen den 21 april gick jag på premiären av spexet På Madagaskar. Det uppfördes första gången den 2 april 1870 och har sedan 1937 satts upp vart tionde år. Alltid med viss variation, varje regissör vill ju lämna sitt unika avtryck. Detta år har man hållit sig så nära originalet som möjligt, men på en punkt har redigeringen varit radikal.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 ellerer lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Valet i Frankrike har mötts av stort intresse också här i Sverige. Det är välkommet. Alltför ofta låter man förhållanden utanför den anglo-saxiska världen vara obeaktade. Men nu, när journalister och kommentatorer väl ägnar sig åt Frankrike, avslöjar man den okunskap och obekantskap som det vanliga ointresset under åren byggt upp. (Undantag finns. Då rör det sig om specialister, som i sin professionella gärning främst sysslar med Frankrike.)
I juli för två år sedan skrev jag en betraktelse över Sverige som jag erbjöd utländska ambassader att använda i sin rapportering till hemmamyndigheterna. Det var innan jag visste att man, som Katerina Janouch, kan bli tagen i örat av statsministern om man säger något ofördelaktigt om Sverige. Så här avslutade jag texten:
En av världens mest kvinnoförtryckande regimer, Saudiarabien, har valts in i FN:s kvinnokomission. Och det är inget skämt. Men det värsta är att Sveriges ”feministiska regering” kan ha röstat in den. Regeringen vill nämligen inte svara på hur den röstat.
Det är ganska liten skillnad mellan Islamiska staten i Irak och Syrien (IS) och Islamiska staten i Saudiarabien (ISS). Kalifatet leds av en kalif medan Saudiarabien leds av en kung. I båda staterna har prästerna stor makt och man har ambitionen att följa Koranen och profeten Muhammeds lära till punkt och pricka.
Jag brukar tala om medelklassen och dess dygder och framhäva den som en av de två huvudkontrahenterna i dagens svenska politik (där den andra huvudkontrahenten är politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex). Medelklass är ett svårt och oklart begrepp så låt mig försöka förklara vad jag menar.
Förr i tiden var det lätt att göra klassanalyser. Det fanns arbetarklass, tjänstemannaklass och arbetsgivare, alltså LO, TCO respektive SAF. På företagen hade de olika lunchmatsalar, så det var lätt att veta vart var och en hörde.
”Angiverisystemet slutade inte med Anne Frank – JO säger go!”
Under den rubriken skriver aktivister bakom #vistårinteut ett pressmeddelande. De kräver att afghanska pojkar och män som sökt asyl i Sverige som ”ensamkommande barn” och fått negativa beslut ändå ska få stanna. I sin text gör de jämförelser mellan hur Anne Franks familj som gömde sig i två år för att undkomma nazisterna troligen angavs av en privatperson, och att socialtjänsten i Sverige enligt lag ska bistå polisen med adresser till personer som vistas illegalt i landet.
Ju mer jag tänker på det, desto mer uppenbart blir det för mig att lagomlandet Sverige inte är ett dugg lagom, utan tvärtom extremistiskt, kanske det mest extremistiska landet i världen.
Låt mig börja med ett exempel på svensk vetenskapligt bevisad extremism så att ingen tror att jag bara är ute och cyklar. Beviset är forskarna Ronald Ingleharts och Christian Welzels vid det här laget välkända värderingskarta som publiceras av World Values Survey.
Intellektuella är ungefär som tavelmålare. En del är vidunderligt bra – Francisco de Goya, till exempel, är ett konstnärligt geni som tar luften ur mig – medan andra mest åstadkommer pretentiöst skräp.
Den senare sortens intellektuella har ej sällan en framskjuten ställning i kulturella sammanhang, exempelvis som kulturskribenter vid Dagens Nyheters kulturredaktion. Om de intellektuella bara producerar eller recenserar tavlor och installationer eller någon annan sorts förmenta konstverk är de inte så farliga, ty de gör ingen skada. Värre är om de försöker förföra hederliga människor med snurriga politiska idéer.
I teveserien Game of Thrones finns ett rike som heter Dorne, beläget i den sydligaste delen av Westeros. Författaren George R. R. Martin, som skrev böckerna, har flera gånger nämnt att Dornes landskap och kultur är inspirerat av det islamiska Spanien, Andalusien. Muslimerna invaderade ju den iberiska halvön år 711 och var kvar i åtta hundra år, på slutet dock bara som spillra.
I kungariket Dorne sitter man ute på sina verandor och dricker vin. Där finns starka lidelser, erotiska utsvävningar och självständiga kvinnor med lystna blickar. Det är en vanlig fantasibild av Andalusien, ett libertinskt samhälle där livet kretsade kring vin, kvinnor och sång. En guldålder av tolerans, vetenskaplig utveckling och filosofisk spekulation. Kristna, judar och muslimer levde i fred varandra, i den så omtalade ”convivencian”.
Efter en utmärkt, god och närande lunch med två glas röd bourgogne somnade jag till i min favoritfåtölj. Plötsligt vaknade jag upp och kände mig ovanligt pigg och utvilad. Det gråtrista, kyliga vädret hade givet med sig. Himlen hade klarnat och luften kändes mild.
Jag reste mig raskt och gjorde mig i ordning för min vanliga promenad över slottsbacken till slottet i Uppsala. Stan verkade på något egendomligt sätt annorlunda. Folktom och tyst. Jag gick med lätta steg och var efter en kvarts promenad uppe vid slottet.
Den danske tänkaren Sören Kierkegaard sa att man måste ta ett ”trons språng” för att komma fram till en religiös tro. Med det menade han, tror jag, att man inte kan nå religiös övertygelse genom att ta ett pyttesteg i taget, för då faller man i otrons och tvivlets ravin. I stället måste man ta ett djärvt språng över den där klyftan.
Ravinen ligger som en sandbunker mellan bollen och green och varje golfare vet att man inte kan putta sig ur ett sådant läge. Bollen måsta göra en snygg båge över hindret och landa på green.
Jag trodde förut att Kierkegaards golfliknande metafor bara gällde religiösa övertygelser, men nu har jag upptäckt att motsvarande behövs även vid skifte av sekulära ideologier eller intellektuella förhållningssätt.
När en sådan som utbildningsminister Gustav Fridolin uttalar sig i vilket ärende som helst har man anledning att föranstalta om skärpt vaksamhet. Man bör syna varje ord han säger och noggrant undersöka om även de på ytan acceptabla förslag han framför inte i själva verket är villospår.
Tänk på hans löfte från 2014, innan han tillträtt som utbildningsminister, att han skulle ”fixa skolan på 100 dagar”. Hur kan en så huvudlös utfästelse förklaras?
Sveriges ekonomi är stark, och går bra. Det förklarar finansminister Magdalena Andersson i vårbudgeten och i intervjuer. Som belägg anför hon att statsbudgeten går med överskott, som enligt hennes prognoser kommer att öka de kommande åren.
Om ekonomin har tillväxt ökar skatteintäkterna och saldot i statsbudgeten, eftersom ca 45 procent av de inkomstökningar som tillväxten skapar går in i de offentliga budgetarna. Men tillväxten är INTE en funktion av statliga budgetöverskott.
Orsakssambandet är det omvända. Det som höjt levnadsstandarden är inte att staten betalar ut bidrag utan att produktiviteten i ekonomin det senaste seklet ökat med en faktor på drygt 25. Resultatet har blivit inkomstökningar som politikerna till stor del lagt beslag på, och sedan delat ut, och berömt sig själva för denna prestation.
Historikern och filosofen med mera Umberto Eco sa att internet, särskilt sociala medier, ger legioner av dumskallar rätt att tala. Det var nedlåtande formulerat, men det är förstås sant att internet ger folk helt nya möjligheter att göra sig hörda. Se bara på mig. Om man får in en eller två debattartiklar om året i de fina tidningarna kan man skatta sig lycklig. På den här sajten kan jag och medskribenterna skriva hur mycket vi vill och glädjande nog, och rentav till min förvåning, blir det numera omkring tiotusen läsare per dag och dubbelt så många läsningar.
Förr i tiden, vilket inte var så särskilt länge sedan, satt det överallt vakter som förhandsgranskade allt som människan önskade framföra till en större grupp än han lyckades få tyst på för att kunna framföra ett budskap på puben eller vid kaffebordet på jobbet. Det var debattredaktörer, det var insändarredaktörer, det var journalister som tolkade och klippte som de tyckte. Att den vanliga människan skulle få fem minuter i teve för att framföra sitt hjärtas mening gick inte att tänka.
Så internet och sociala medier har medfört en frihetsrevolution. (Förresten inte bara för så kallat vanligt folk. Även höjdare som Carl Bildt och Donald Trump tar twitters snabbspår förbi etablerade, före detta monopolmedia.)
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 ellerer lyssna på Soundcloud. I detta avsnitt […]
Mohamed Omar
Idag den 21 april 1736 dog prins Eugen av Savojen, även känd som der edle Ritter, den ädle riddaren. Han anses som sin tids främste fältherre, vid sidan om av John Churchill, hertigen av Marlborough.
I Nordisk familjebok (första upplagan 1876-99), beskrivs prinsen så här:
Han ådagalade i striderna ovanlig personlig tapperhet, stort skarpsinne, viljekraft och förmåga att reda sig i svåra belägenheter. På grund af dessa egenskaper kunde han till en del frigöra sig från sin tids trångbröstade åsigter om krigföring och företaga hastiga och afgörande rörelser. Han fordrade mycket af sina soldater, men var derjämte mån om deras välbefinnande och derför af dem synnerligen afhållen.
Det som framför allt låg till grund för prins Eugens rykte var hans segrar mot turkarna. Han föddes i Paris och tillhörde en fransk sidogren av Huset Savojen. Han drogs till den militära banan och sökte först tjänst hos Ludvig XIV, där han blev hånfullt avvisad. Då vände han sig år 1683 till kejsaren i Wien som tog emot honom. Och kejsaren behövde inte ångra sig! Med obrottslig trohet tjänade prins Eugen både som fältherre och rådgivare tre Habsburgkejsare fram till sin död 1736.
Patrik Engellau
De flesta intresserade men rätt okunniga svenskar, till exempel jag själv, undrar en del över islam eftersom man hör så olikartade uppfattningar om vad religionen faktiskt lär i vissa betydelsefulla frågor.
En sådan fråga är det här med Islamiska staten. Står IS på stabil muslimsk grund? Är dess ideologi och beteende förenliga och i överensstämmelse med Koranen, hadhiterna och andra heliga urkunder? Mohamed Omar, uppskattad skribent på dessa sidor, säger ja, andra säger nej. Hur är det egentligen?
En annan fråga är om troende muslimer menar att läran, som den presenterades av profeten Muhammed gäller för alla tider och alla platser enligt den ursprungliga formuleringen. Är profetens faktiska handlande ett rättesnöre även för vår tid? Han ”fullbordade” exempelvis sitt äktenskap med hustrun Aisha när Aisha var nio år. Det betyder att han hade sex med henne. Är motsvarande acceptabelt även i vår tid? Och hur är det med andra handlingar av profeten? Ska de fortfarande betraktas som upphöjda och vägledande?
Det här är inga ondskefulla frågor utan angelägna och grundläggande för åtminstone mitt ställningstagande till islam.
Lennart Bengtsson
Några av mina engelska barnbarn har uttryckt ett spontant intresse för Tyskland och speciellt för det tyska språket. När jag hört mig för så svarar de att de tycker att språket är logiskt och därför tilltalande. Jag förstår dem för mitt intresse i realskola och gymnasium för det tyska språket var detsamma. Jag hade nästan alltid högsta betyg i tyska men ytterst medelmåttigt vitsord i engelskan. Orsaken var säkert densamma. I tyskan upplevde jag struktur och system vilket gjorde inlärningen lättare och kunskapsupplevelsen mer positiv. På samma sätt upplever jag idag en djup intellektuell och estiskt tillfredsställelse när jag läser Thomas Mann på originalspråket. Bara hans förmåga att i en enda mening beskriva en scen som i inledningskapitlet i Lotte i Weimar är helt fantastiskt och knappast möjligt att översätta.
Den tyska kulturen är en bildningskultur där estetiken har fått särskilt fasta former och knyter an till den antika kulturen. Även mina tyska kollegor som hade matematik och naturvetenskap som huvudämnen läste också latin och en del också grekiska. I dag måste jag erkänna läser man kanske inte alls latin längre i den svenska skolan längre då detta anses för mindre viktigt i vår tid. Men här har jag kanske helt fel. Sverige som tidigare var starkt påverkat av tysk kultur och bildning har gradvis blivit amerikaniserat och skulle numera knappast ha några större svårigheter att bli en extra delstat till USA.
Patrik Engellau
Om din själ just nu suktar efter någon stark, epokgörande, högoktanig aha-upplevelse med insikter utöver det vanliga så kan du sluta läsa här, för detta är bara en alldaglig betraktelse över förändringarna i vår värld.
Jag håller på att skapa en stiftelse som ska husera Det Goda Samhället och som därför heter just Stiftelsen Det Goda Samhället. Syftet är inte minst att ha en juridisk person att tigga pengar till, för med teveprogram och allt så blir det ganska dyrt (och då vet du inte vilka storvulna planer jag har för den händelse miljonerna börjar rulla in).
Stiftelser registreras vid och övervakas av länsstyrelser. När man ska ansöka om tillstånd att bilda en stiftelse fyller man i blanketter och skickar in till sin länsstyrelse tillsammans med ett antal bilagor i enlighet med de föreskrifter som länsstyrelserna så förtjänstfullt och tydligt beskriver på sina hemsidor.
Om du tror att jag tänker klaga på den byråkrati som utövas har du fel. Länsstyrelsen, i det här fallet i Stockholm, men det är sannolikt på samma vis i andra landsändar, kräver trots allt inte mer än vad som känns rimligt. Kanske darr på ribban, se nedan, men det får man tåla.
Mohamed Omar
Den osmanska andan verkar ha vaknat till liv i Turkiet och Erdogan är på väg att bli enväldig, ja, en ny sultan. Det bådar inte gott, inte för demokratiskt och sekulärt sinnade turkar och inte för de europeiska länder som gränsar till Turkiet. Erdogan är lika nyckfull som hotfull.
Något gott kan dock komma ut av konfrontationen med turkarna: att européerna inser att de har något gemensamt. För konflikten mellan Turkiet och europeiska länder är inte en konflikt mellan olika länder, utan mellan civilisationer. Det finns något som förenar så vitt skilda länder, både geografiskt och kulturellt, som Grekland och Sverige. Vi tillhör samma civilisation.
Turkiet är inte, och har aldrig varit, en del av Europa. Turkiet är en del av den islamiska världen, och under flera hundra år ledde Osmanska riket jihad, det heliga kriget, mot det kristna Europa. Dess arméer nådde ända fram till Wiens portar, där de slogs tillbaka år 1683. Det spelar ingen roll att turkarna erövrade stora områden i Europa. Det gör dem bara till imperialister, inte till européer.
Europa är inte islamiskt, så vad är Europa? Den europeiska civilisationen har tre huvudsakliga källor: Aten, Rom och Jerusalem. Grekisk filosofi, romersk rätt och det judisk-kristna arvet. Mecka är inte med.
Patrik Engellau
Den här bloggen håller sig med den förklarande och rätt kaxiga underrubriken ”Här skapas samtidens självförståelse”. Några har frågat vad det betyder.
Egentligen tror jag det handlar om två frågor, dels vad som menas med vår tids självförståelse, dels om det verkligen behöver skapas någon ny självförståelse eftersom vi redan har en. Kan den vi har inte duga ett tag till?
Svaret på den första frågan är filosofiskt och svårt, svaret på den andra är nej.
Var och en har förstås sin egen självförståelse, man kanske tycker att man är en trevlig prick fastän ingen annan verkar instämma. Men här handlar det inte om individens, utan om samhällets, självförståelse, närmare bestämt den etablerade berättelsen om vad det gemensamma samhället, i det här fallet Sverige, har för egenskaper, värderingar och ambitioner.
Mohamed Omar
FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, sätter ihop listor över något man kallar ”det immateriella kulturarvet”. Det rör sig om uttryck, traditioner som kunskaper, men också de instrument, föremål och platser som hör ihop med dessa.
Sedan ett par år tillbaka samlar Institutet för språk och folkminnen in sådana förslag till en nationell förteckning. Sång och dans runt midsommarstången är ett uttryck som förts upp som förslag över immateriella kulturarv i Sverige.
Norge har nominerat folkmusik och dans från området Setesdal. Den svenska regeringen har däremot valt att inte nominera vidare förslagen till Unescos internationella listor. Orsaken är att man vill undvika ”värdehierarkier”.
Det betyder att man hävdar att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Miljöpartisten Per Ohlsson Fridh är statssekreterare på kulturdepartementet. Han säger så här:
”Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki”, säger Ohlsson Fridh till Sveriges Radio (11/4).
Mohamed Omar
Ja-sidan vann i folkomröstningen om stärkt presidentmakt i Turkiet. Erdogan har nu blivit i stort sett enväldig, ja, en ny sultan. Medan kalifatet i Syrien och Irak krossas, kan ett nytt aggressivt, islamiskt välde vara på väg att uppstå på gränsen till Europa i sätet för det gamla kalifatet. Under flera hundra år styrde ju osmanerna kalifatet från Istanbul.
Den arabiska våren höll på att ersätta militärdiktaturen i Egypten med en islamistisk diktatur under Muslimska Brödraskapet. Det misslyckades då general Sisi tog makten genom en kupp. I Turkiet misslyckades militärkuppen i somras. Den turkiska islamistvåren med AKP började långt tidigare och verkar kunna stå pall.
Man minns alla naiva politiker, journalister och islamologer som hyllade den turkiska, islamistvåren som ett exempel på hur islam och demokrati kunde förenas. Många ville ha in Turkiet i Europeiska Unionen. Vilken tur att man inte lyssnade på dem!
Turkiet är inte, och har aldrig varit, en del av Europa. Turkiet är en del av den islamiska världen, och under flera hundra år ledde Osmanska riket jihad mot det kristna Europa. Dess arméer nådde ända fram till Wiens portar, där de slogs tillbaka år 1683. Det är sant att Mindre Asien, området där Turkiet nu ligger, en gång var europeiskt. Men det var innan området erövrades av turkarna.
Patrik Engellau
Som du troligen noterat har jag en fäbless för att uttala mig i frågor som jag inte begriper. Dagens övning i genren gäller stamcellsforskning, särskilt de etiska aspekterna på embryonal stamcellsforskning. Min poäng är att frågan visar att det västerländska samhället förlorat sin beslutsamhet och självsäkerhet, vilket kanske är bra.
Cellerna i det mänskliga embryot – ett embryo är ett utvecklingsstadium uppemot åtta veckor efter befruktningen, se Statens Medicinsk-Etiska Råd för närmare information – är enastående flexibla små varelser. De kan utveckla sig till nästan vilken cell som helst, kanske cell i hjärnan, kanske cell i levern. Med tiden blir cellerna alltmer specialiserade, typ att en levercell som kan utveckla sig till att fylla olika leverfunktioner inte längre duger till hjärncell. Människans åldrande beror på att det inte nyskapas en massa anpassningsbara celler som kan ta över efter celler som slutat fungera. Ungefär så har jag fattat det.
De embryonala stamcellerna är de mest mångsidiga och därför potentiellt mest samarbetsvilliga och användbara man kan tänka sig. Om jag vore medicinsk forskare skulle jag ivrigt kasta mig över dem och hänsynslöst forska mig fram till gränserna för vad det mänskliga intellektet förmår upptäcka. Möjligheterna verkar oändliga. Obotliga mänskliga lidanden, exempelvis Parkinsons sjukdom, skulle kunna förebyggas med framgångsrik stamcellsforskning. Det kan väl hända att det blev fel någonstans, skulle jag tänka, men de möjliga upptäckterna är alldeles för lovande för att jag skulle ha rätt att lägga band på min iver att skapa ny kunskap.
Patrik Engellau
Författaren och historikern Peter Englund uttalar sig i rubrikens ärende på DN Kultur, men som påstående, inte som fråga. Han menar att den gör det. Det är ingen poäng att vara rädd längre, säger han, för terroriströrelser tar alltid slut av sig själva. Anarkisterna slängde bomber fram till första världskriget och upphörde därefter att existera. RAF, ETA och IRA härjade på 70- och 80-talen och slutade därefter att mörda.
Så kommer det också att bli med de islamistiska terroristerna, förklarar historikern. De är ”förlorare, knäppgökar, småkriminella och… kvinnohatare” och är inte farliga eftersom de inte har begripit att ”omöjligheten att skydda sig gör att rädslan de hoppas underblåsa mister sin funktion och blir irrationell”.
Om vi gör lång näsa mot terroristerna slutar de bomba: ”håller vi alla bara huvudet kallt och inte låter oss dra med i de energier som terroristerna hoppas släppa lösa, så kommer det att gå med jihadisterna som med alla deras föregångare: de kommer inte att uppnå sina mål, de kommer att krossas och förpassas till historiens skräphög”.
Lennart Bengtsson
Att leva bland en grupp människor som har gemensamma värderingar eller uppfattningar, även om dessa skulle vara vetenskapligt absurda som att tro på skapelseberättelsen eller att månens olika faser påverkar sinnelaget, innebär för de flesta människor något positivt. De upplever på ett sådant sätt gemenskapens trygghet och slipper ensamheten. Men gemenskapen har sitt pris då den samtidigt innebär konformism och – åtminstone för en tänkande individ – en konflikt mellan den sekteristiska innevärldens enkla trygghet och den komplexa verkligheten.
Huvudsakligen finner man det sekteristiska tänkandet i utvalda grupper eller klaner men ibland växer de till att omfatta stora grupper och till och med enskilda länder. Ett sådant exempel är den politiskt-marxistiska väckelserörelsen som växte fram under 1960-talet och som i Sverige fick beteckningen 68-rörelsen.
Ett särskilt extremt exempel är den nordkoreanska statskommunismen som trots enorma uppoffringar och lidanden hos folket ännu efter sju decennier behåller sin makt över individerna. Det är viktigt, tror jag, att inse att en dylik ”statsreligion” inte i första hand uppfattas som något negativt av medborgarna, eftersom det delas av nästan alla, och man i detta finner en gemenskap som följer av att man delar samma värderingar. Andra liknande exempel i dag är den extrema islamismen som trots sin fullständiga galenskap ändå förmår attrahera många, främst unga människor.
Helena Edlund
När Rakhmat Akilov kraschade lastbilen in i Åhléns parfymavdelning, hade han inte bara krossat kroppar och människoliv. Han hade också en gång för alla krossat bilden av en fungerande svensk migrationspolitik.
Klockan 14.53, fredagen den 7 april 2017, kastades Sverige in i utvärderingsfasen av ett gigantiskt nationellt experiment som syftat till att skapa en ”humanistisk stormakt” genom generös flyktingmottagning, unika pull-faktorer och i princip öppna gränser.
Redan dagar efter terrorattentatet kom alltmer information som pekade i en och samma riktning: Sverige har ingen koll. Myndigheterna har ingen kontroll på hur många som befinner sig olagligt i landet, vilka de är eller vilka som är verkliga hot mot andras säkerhet. Det saknas resurser för att identifiera, lokalisera och avvisa de som ska utvisas och över 12 000 personer har gått under jorden. Det faktiska antalet individer som befinner sig olagligt i landet är dock okänt, men det handlar förmodligen om hundratusentals individer.
Patrik Engellau
Häromdagen var jag på middag hos ambassadören för ett sydeuropeiskt land. Till kaffet fick jag tillfälle att prata med ambassadören, som visade sig vara en intelligent och nyfiken kvinna. Det framgick snart att vi båda hade erfarenhet från u-landsbiståndsbranschen och jag berättade engagerat historien om hur jag förstört ett helt land (historien berättas även här).
När hon plötsligt förstod att jag inte bara stod och skröt, utan faktiskt haft åtminstone delat ansvar för ifrågavarande lands förstörelse blev hon alldeles paff, men inte för att jag haft fräckheten att förstöra landet, utan för att jag tog på mig i alla fall en del av skulden. ”Jag har aldrig förut träffat en svensk som erkänt minsta förseelse”, sa hon. Hon hade bott fyra år i Sverige, talade svenska och hade aldrig stött på en svensk som ansåg sig någonsin ha gjort fel. Hon menade att svenskarna i det avseendet troligen innehar europeiskt rekord.
Jag frågade vilket europeiska folk hon ansåg låg i andra ändan av skalan, alltså vilket folk som var mest benäget att se och erkänna sina eventuella brister. Tyskarna! sa hon. Tyskarna, överlägset. De har fått så mycket spö sedan andra världskriget att självkritiken har blivit en del av deras personlighet.
DET GODA SAMHÄLLET 