Enligt min uppfattning har politiskt korrekta människor alltid fel. Visst, de kan lära sig multiplikationstabellen utantill och dessutom att stava på det konventionella sättet och kanske rentav Karl XII:s dödsår, men i frågor där den politiska korrektheten manifesterar sig har de alltid fel. Det är nästan till och med så att om någon påstår något som är alldeles uppåt väggarna när det gäller samhället så kan man utgå från att det är politiskt korrekt. Exempel? För kanske något år sedan hörde jag talas om det där med ”säkra rum” på universitet dit studenterna, kanske särskilt studentskorna, kan dra sig tillbaka med färgkritor och teddybjörnar om de under studierna kommit i kontakt med obehaglig kunskap, till exempel om krig eller slavhandel. Det visade sig mycket riktigt att ”säkra rum” var ett väl etablerat, politiskt korrekt koncept på många amerikanska universitet.

Mitt problem är att jag inte kan skriva av alla politiskt korrekta människor som dumhuvuden. De är ofta påtagligt intelligenta och välartikulerade. Dessutom har de ögon och öron som de visar tecken på att bruka. Så varför fattar de inte sådana självklara saker som att skolbarn lär sig fortare och bättre om en lärare får visa vägen än om barnen själva i sin okunnighet ska treva sig fram till något som i lyckliga fall visar sig vara sanningen? Hur kan PK-isterna fortsätta att tro att migrationen är en lönsam affär för Sverige när den så uppenbart inte är det (när det inte handlar om migranter från USA och Tyskland)? Hur lyckas PK-ideologerna förneka för sig själva att det finns skillnader på små pojkar och små flickor när de borde ha sett på sina egna barn vem som väljer dockorna och vem som väljer de krigiska plastmonstren?

Ett skäl till att politikerväldet har så svårt att lösa samhällsproblem är lösningarna ofta förvärrar problemen enligt en alldeles speciell logik. Logiken har sitt ursprung i det faktum att politiker bara har två verktyg i sin verktygslåda nämligen pengar och regler (där borde även finnas instrumentet ledarskap, men det är så ovanligt att man kan bortse från det). Om ett problem dyker upp försöker politikerna därför ösa mer pengar och fler regler över problemet. Men om problemet, som till exempel i skolan, är något helt annat, exempelvis att lärarkåren tappat självsäkerheten och föräldrarna abdikerat från föräldrarollen, blir problemet bara ännu värre när lärarna börjar bråka med varandra om vem som ska få bli förstelärare och tjäna mer och när nya sjok av arbetshämmande regelverk nedsänks från Skolverket.

Även polisen har problem som politikerna enligt den inneboende politikerlogiken försöker lösa med pengar och regler. Med mer pengar kan man anställa fler poliser och höja polisernas löner. Därför anses det självklart att polisens problem är just att de är för få och att de tjänar för dåligt. Polisen har i några år kämpat med ett nytt regelverk som tog formen av en omorganisation. Nu ändrar politikerna detta genom att byta ut den överste omorganisatören och regeluttolkaren, nämligen rikspolischefen Dan Eliasson (vilket säkert oberoende av allt annat var en klok åtgärd; folket tål inte en polischef som ställer sig på busets sida hur kompetent han än i övrigt må anses vara).

Den ledande principen för samhällshistoriens första steg redovisas i andra thessalonikerbrevet 3:10 där Paulus framhåller för församlingen att ”den som inte vill arbeta får inte heller äta”. Det innebär att överheten, i det här fallet representerad av aposteln Paulus, säger att folket får stå sitt eget kast och svälta ihjäl om det inte arbetar. Överheten tänker inte göra något åt saken.

Sedan kommer det andra steget, en humanitär innovation av rang, som representeras av bonden Paavo. Läs dikten här om du inte redan kan den. Den är obligatorisk läsning för den som vill förstå hur den nordiska samhällsmodellen bidrog till människans förkovran genom att uppfinna solidariteten. Bonden Paavo fick missväxt år efter år men när det äntligen ville sig sa han i alla fall till hustrun att blanda hälften bark i brödet ”ty förfrusen står vår grannes åker”.

Observera att överheten, var den nu var, struntade i grannens problem. Solidariteten var något som gällde mellan individer i det civila samhället.

Det finns en berättelse som sannolikt är en skröna men likafullt illustrerar en tänkbar sinnesförfattning. En kall vinternatt år 1980 blev Tjörnbron påkörd av ett fartyg och rasade. Det påstås att en man kom i bil, stannade framför hålet, skakade sedan på huvudet och bestämde sig för att sådant inte händer i Sverige. Han körde därför vidare mot hålet och föll ned i sjön.

Trots att jag är ganska fantasirik har jag svårt att föreställa mig att Sverige skulle kunna bryta samman. Det är i år trehundra år sedan Sverige senast bröt ihop vilket skedde när Karl XII blev skjuten och den karolinska armén, nationens stolthet och ryggrad, imploderade. Sådant som inte skett på trehundra år tror man inte kan inträffa. Ingen nu levande svensk – om vi bortser från nysvenskar – har erfarenhet av annat än samhälleliga framgångar. Personliga missöden och olyckor har många såklart fått uppleva, men för kollektivet har allt bara blivit bättre.

Sådant sätter spår. Skolan verkar bara bli sämre och sämre och politikerna gör inget annat än dyrbara slag i luften. Hur reagerar vi? Vi blir besvikna och arga på politikerna. Men tänk om det inte går att få ordning på skolan! En gång sa jag så till en mycket begåvad och framstående vän. Han trodde jag skojade. Det måste gå, sa han, inget annat är möjligt. Tjörnbro-syndromet, tänkte jag.

Eftersom jag till skillnad från tänkare som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tror att det finns en alldeles distinkt svensk kultur som vi aldrig pratar om och därför har svårt att definiera ska jag besvära läsekretsen med ett aktuellt spörsmål i det ärendet.

Jag tror att det är svenskt att hålla sig på respektfullt avstånd från sin nästa om inte nästan tillhör den närmsta kretsen av släkt och vänner eller är vederbörligen presenterad av en person man högaktar. Redan det påståendet är fullt av sociala fällor. Vad menas till exempel med ”respektfullt avstånd” eller ”högaktar”? Men nu struntar jag i det och går till exemplen.

Mitt favoritexempel är natthamn i skärgården, där en lugn vik tidigare ansågs ”tagen” om någon annan båt hunnit före och parkerat. Då fick efterkommande båtar leta efter en annan, ”ledig” parkeringsvik. Numera, när det finns för många semesterbåtar, håller sig en senkommande lite skamset på respektavstånd. Han är trots allt en inträngling. (För den som föreställer sig att detta inte skulle vara ett kulturellt särdrag kan jag rekommendera ett besök i en tysk båthamn, där nytillkommande båtar med besättning bokstavligen välkomnas på kvällskvisten.)

Visste du att det finns en svensk myndighet som heter EFS-rådet? Det gjorde inte jag. Men så uppmärksammades jag på att det kommit en ny utredning av Jan Edling från just EFS-rådet. Jag återkommer till utredningen.

Att EU har starka drag av välfärdsindustriellt komplex har man väl alltid haft lite på känn. Till exempel har EU stora fonder såsom Europeiska Socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. För att dela ut pengarna måste EU förstås ha en lämplig apparat som i Sverige blivit myndigheten EFS-rådet (Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige). Enligt senaste årsredovisningen delade EFS-rådet år 2016 ut 2,7 miljarder kronor till ”250 intressanta socialfondsprojekt över hela landet”. (För att man ska kunna förstå årsredovisningen finns en hjälpsam ordlista på tre sidor, där begrepp som Europautlysning, Flaggskepp, LLU, UVAS och N+3 får sin fullständiga förklaring.)

En kväll passerade jag en svart man, troligen somalier, som grävde i soptunnor efter petflaskor och pantburkar. Förutom oss två var det tomt på gatan. Jag slogs av två frågor.

Den första frågan gällde det etiska. Är det rättvist att den ene – i detta fall den svarte mannen – gräver i soptunnor för sin överlevnad medan den andre – i detta fall jag – är rätt välmående och aldrig grävt i en soptunna i hela mitt liv (även om jag tidvis haft det nog så snålt)?

Det är vanskligt att tala om individer som somaliern och jag, men man kan tala om samhällen eller kulturer. Då blir frågan om det är rättvist att Sverige är en välmående kultur medan Somalia, om han nu var från Somalia, är en kultur som må ha avsevärda kvaliteter, men som inte är känd för att producera välstånd.

Häromdagen skrev Aftonbladets Anders Lindberg i en ledare (25/1 2018) att en av kristdemokraternas favoritidéer är att vården ”ska bli bättre utan att skatten höjs. Mellanskillnaden ska finansieras av avgifter och privata försäkringar. I Ebba Busch Thors drömland ska sjukvård alltså inte ges efter behov – utan efter plånbok. Det är ett ganska dramatiskt besked”.

Det där gillade inte kristdemokraterna. De gick i svaromål. Men Aftonbladet tog inte in genmälet, som i stället publicerades av den nazistfascistiska brunråtterasistiska hatsajten samnytt.se. Så här, något förkortat, replikerade kristdemokraterna:

Det varken Anders Lindberg eller socialdemokrater i allmänhet verkar begripa är att höjda skatter inte är lösningen på alla samhällets problem. Kristdemokraterna satsar 27,5 miljarder kronor mer än regeringen på vård och omsorg i vår budget. Det är en fullt ut finansierad budget utan skattehöjningar. Istället har vi gjort en tuff prioritering där vi satt vården och omsorgen först. Vår tyngdpunkt ligger på att vården och omsorgen ska prioriteras igen och finnas för alla. Vi har inga förslag om höjda avgifter.

Sverige är ett av världens rikaste och mest välmående länder. Vi har råd. Det vet alla. Vi har råd att inte bara åka till Thailand – förut, när vi inte var så rika åkte vi till de sunkiga Kanarieöarna – på semester utan vi har också råd att släppa in en massa utlänningar som vill ha hjälp med försörjningen, vården och omsorgen och sådant som vi har i överflöd. Allt är mycket begripligt.

Så hör jag att folk i Sverige dör i sjukvårdskön för att det inte finns resurser typ sjuksköterskor och läkare. Någon som har bröstcancer får reda på att hon måste vänta ett antal veckor på operation och när veckorna har gått blir hon informerad att det nu är för sent, nu återstår bara palliativ behandling.

Kan detta hända i Sverige eller är det fake news? Jag vet inte. Jag är inte medveten om att media undersökt saken och informerat mig. Men Jimmie Åkesson säger i teveprogrammet Agenda i debatt med socialminister Annika Strandhäll att folk dör i sjukvårdskön och hon säger inte emot så då är det väl så. (Det retar mig något alldeles ohyggligt att media inte undersöker sådana saker. Därför har jag en dröm att starta en egen och alltigenom seriös tevekanal eller tidning. Dream on, baby, säger min portugisiskalärarinna.)

Det kom ett brev från Tia Itkonen som varit lärare i Tensta och Rinkeby:

Minns en situation där jag efter att i timmar ha sorterat ett hel läsårs bildarbeten för en klass nior, satt alla arbeten prydligt i var sina pärmar, pärmarna på ett bord i alfabetisk ordning. För att sedan ha en trevlig avslutning på vårt jättefina samarbete i bild under två terminer. Nöjd lämnar jag rummet för att hämta mig en kopp kaffe.

Vid återkomsten finner jag klassrummet i fullt kaos. Alla skriker, pärmarna i total oreda, det slits och det dras i dem. De är hur många som helst, rummet har förvandlats till ett stormande hav.

Jag ser mitt kärleksfulla och tålmodiga timmarlånga arbete totalt saboterat. Och jag blir så arg. Vreden får mig att skälla ut dem så stopporna står. Alla tittar häpna på den alltid tidigare så lugna Tia. Det är tyst. När jag är färdig, frågar jag dem om de förstår att detta att jag skäller på dem, innebär respekt. Ja, kom det omedelbart från dem. Och till sist kunde vi separera i en trevligare atmosfär.

Om hunden går in i lägenheten med leriga fötter och smutsar ned mattorna är det inte lönt att bli arg. Hunden begriper inte bättre. Får man honom rumsren är det bra nog.

Sedan några månader tillbaka har de härskande PK-isterna börjat förlora en del av sin självsäkerhet. Hur det gick till vet jag inte, men plötsligt ”visste” alla exempelvis att migrationsprojektet är en dålig affär för svenska skattebetalare. Hur kan jag veta att alla plötsligt ”visste”? Inte ens det vet jag, det bara känns. Man kanske pratar med ett halvdussin människor om dagen. Tillvaron är ett enda ständigt pågående seminarium där man ganska snabbt kan bedöma aktuell status för olika uppfattningar ungefär som när man anar den sociala rangordningen bland individerna i en grupp där man just hamnat.

Sedan kommer stora symbolhändelser som bekräftar ens känslor. Att Jimmie Åkesson i en partiledardebatt nyligen luftade idén om militärer mot gängkriminaliteten var ingen symbolhändelse, men att statsministern efteråt inte tog avstånd från Åkessons förslag, utan tvärtom brummade någon sorts halvkvädet medhåll, det var en symbolhändelse. Då förstod man att en sättning inträffat i det intellektuella samhällsklimatet.

Tänk dig att du ser en persons ansikte genom ett ofokuserat objektiv. Du anar en del färger och kanske att han har två ögon samt en näsa. Men skärpan är inte tillräcklig för att du med säkerhet skulle kunna peka ut just det ansiktet om du fick välja mellan ett antal fotografier. Du kanske skulle gissa och misstänka, men du skulle inte veta. Så justerar du kameran och perspektivet blir gradvis allt skarpare. Du ser tydligare och snart vet du hur personen ser ut.

Den känslan fick jag när jag nyligen läste en ledare av Anna Dahlberg på Expressen (13/1 2018). Hon fixade några pixlar. Jag blir allt säkrare på att jag känner igen Sveriges – åtminstone den nettoskattebetalande medelklassens – fiende.

För ett och ett halvt år sedan läste jag FNs Barnkonvention. Jag blev förskräckt över hur världen kunnat enas om ett så naket försök till maktansamling hos politiker och sociala myndigheter. Jag skrev en krönika med rubriken ”Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!”

Men mina invändningar mot Barnkonventionen var fortfarande då, för ett och ett halvt år sedan, bara intuitiva och teoretiska. Jag oroade mig för vad som skulle kunna hända om någon fick för sig att tillämpa konventionen efter bokstaven. Men jag hade inga konkreta exempel.