Idéer är som poplåtar. Plötsligt kommer det en teorimakare från ingenstans och gör en internationell megahit. Jordan B. Peterson från Kanada är en sådan. Han presenterar ett nytt sound som går hem särskilt hos män som känner sig förtryckta av det politiskt korrekta (jag till exempel). Ibland lyckas tänkarna liksom Beatles och Elvis Presley hålla sig kvar på karusellen i flera år, ibland slänger centrifugalkraften nästan genast ut dem i bortglömdhetens hemska mörker.

En modern megastjärna är den brittiske journalisten David Goodhart som år 2017 presenterade en idé i boken The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Idén är att folk kan indelas i två grupper (plus en del mellangrupper), dels ”somewheres” som anser sig höra hemma någon särskild stans, till exempel i en stad eller en region eller en nation, dels ”anywheres”, som är lika nöjda varhelst de slår ned sina bopålar såframt det handlar om något slags välbärgat och hippt Södermalm någonstans i världen. Goodharts stjärnstatus framgår av att Google ger 198 miljoner träffar på sökbegreppet ”somewheres and anywheres”.

Själv har jag svårt för Goodharts teori. Den känns för slipad, för tillrättalagd, för allmän. Den tilltalar nästan alla smaker ungefär som en ABBA-låt. Den gör inte ont någonstans och det är det som gör mig misstänksam. Politik är kamp och strid mellan motsägelsefulla intressen och om dessa sopas under mattan med hjälp av en teori som kan betyda lite vad som helst så kommer vi ingenstans i vår förståelse av samtiden.

Uppsalapoeten Anna Maria Lenngren (1754 – 1817) är känd för dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Den består av 33 fyrradiga jambiska strofer som rimmar abab.

Med tanke på att män numera är djur som urskillningslöst förnedrar och förgriper sig på kvinnor samt att könsförtrycket var ännu värre förr i tiden innan genuspedagogerna och statsmakten med hjälp av Värdegrunden och #metoo åtminstone i någon mån lyckats styra upp det hela så hade man kanske förväntat sig att en hundrafemtioårig förmaningsdikt till en ung kvinna i huvudsak skulle handla om hur den unga kvinnan skulle hålla sig undan männens skändliga försök att etablera kroppslig närhet.

Men det gör den inte. Knappt någon av de 132 raderna berör saken. De avsnitt som kommer närmast ämnet är följande två strofer:

För mycken misstro föder agg, 
För mycken lättro ångrens smärta: 
Tänk ej i hvarje ros en tagg, 
Ej dygd i hvarje manligt hjerta!

Väl dig, om jemt du följa vet 
Försigtighet, den kloka gumman: 
Den, jemte känslig glädtighet, 
Är af all vishet hufvudsumman.

Adam Smith var en 1700-talsfilosof som bodde i Edinburgh och uppfattas som den förste som i detalj beskrev det kapitalistiska systemets mekanismer (till exempel det där med den osynliga handen, alltså att en företagare som bara jobbar för egennyttan liksom genom en ”osynlig hand” på olika sätt skapar välfärd för andra som förstås också bara tänker på sig själva).

Att Smith begrep sig på kapitalismen betydde också att han genomskådade och brännmärkte företagares ständiga och näriga försök att sätta konkurrensen ur spel för att skaffa sig monopol eller statsstöd, två företeelser som ofta går hand i hand. Konkurrens är nämligen jobbigt för företagare. Om de slipper att tävla så kan livet bli enklare och lönsammare. Få citat från Smiths Wealth of Nations är lika bekanta som hans beskrivning av företagarnas konspirationer mot allmännyttan:

En av världens längsta listor har rubriken ”Saker som jag inte vet”. Det är en jobbig lista för där blandas, huller om buller, saker som jag saknar kunskaper om, till exempel hur man tillverkar en julgran av plast, och saker som man inte kan slå upp ens på Google, till exempel om Gud finns. En fråga som står på listan, men vars kategoritillhörighet är oklar, är det här med låglönejobb. ”Vi måste öppna för låglönejobb”, säger politikerna stup i kvarten. Vad kan de mena med det?
Eftersom jag har betyg i nationalekonomi anar jag hur de tänker. Utgångspunkten är att det finns ett stort antal invandrare i Sverige som är arbetslösa.

Som allt annat som säljs och köps på en marknad har arbetskraft pris och kvalitet. Priset kallas för lön och mäts i kronor. Kvalitet är svårare att greppa men i den officiella svenska debatten har vi gjort det lätt för oss. Vi tror att arbetskraftens kvalitet är en funktion av hur länge den berörda människan gått i skola. Vi tror därför också att eventuella kvalitetsbrister hos en individ kan upphävas genom att individen får gå i skola under några år. Detta är naturligtvis inte sant. En människas kvalitet bestäms i verkligheten även av mycket annat såsom personlig begåvning, attityder, samarbetsförmåga, kultur och värderingar. Men vi låtsas att det är antalet utbildningsår som avgör.

Om någon som vill jobba inte har ett jobb säger nationalekonomin att det är något fel på priset eller på kvaliteten och att endera av dessa eller möjligen båda därför behöver justeras. Enligt teorin att kvaliteten är en funktion av antalet skolår blir en självklar första åtgärd för sysselsättningsansvariga politiker att sätta de arbetslösa på skolbänken på hel- eller deltid. Det är i verkligheten inte så enkelt eftersom de arbetslösa kanske inte vill gå i skola men vi behöver inte låtsas om det heller.

Jag tror att jag möjligen är garderobskristen. Det är ungefär som att vara garderobsbög, det vill säga att man misstänker att man har läggningen men inte riktigt törs, ens för sig själv, erkänna detta. Framför allt räds man att komma ut och visa sin, trots allt som sägs om tolerans och vidsynthet, rätt vanhedrande fallenhet. Ursäkta, jag menar inte att det skulle vara skamligt att komma ut som bög, fattas bara, jag menar endast att det anses stolligt att tro på Gud och komma ut som kristen. Om man är katolik må det väl vara, det verkar utländskt och spännande, men att vara vanlig svensk bibelläsare ger inga sociala poänger.

Folk som borde vara rätt lättfångade byten för en hygglig väckelsepredikant, jag till exempel, är vaccinerade mot budskapet med en massa idéer. En av de starkaste antikristna – eller antireligiösa för all del, men det är bara bland potentiellt kristna, tror jag i alla fall lite fördomsfullt, som avancerade intellektuella motargument har någon bärighet eftersom det bara är i potentiellt kristna miljöer som seriös intellektuell argumentation i religiösa frågor förekommer – föreställningarna är det så kallade teodicéproblemet, det vill säga frågan hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta ondska och lidande. Nationalateisten Ingemar Hedenius ansåg teodicéproblemet vara ”olösbart” och därmed det slutliga beviset för att Gud inte finns. Eller som tänkaren Lactantius skrev på 200-talet:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Ett av de stora politiska samtalsämnena i vår tid är hur de traditionella socialistiska strävandena kunde övergå i PK-istiska ambitioner. Om man vill ta reda på hur världsledande tänkare försöker hantera denna fråga, som ligger på den statsvetenskapliga forskningsfronten i alla västländer, kan man gå till YouTube och söka på ”political correctness” och sedan surfa vidare därifrån.

När jag säger ”den statsvetenskapliga forskningsfronten” är det åtminstone delvis i avsikt att provocera ty de statsvetenskapliga institutionerna vid västvärldens universitet tycker inte att den eventuella kopplingen mellan traditionell vänster och modern PK-ism är något att fundera över – eller ”problematisera” som de gillar att formulera saken. Det beror på att de inte har tillräckligt med distans till sig själva för att kunna se att de är PK-ister. Därför ser de inte heller något problem som behöver förklaras.

De som emellertid befinner sig på forskningsfronten har upptäckt att vänster och PK-ism inte är samma sak. Den stora skillnaden är att den traditionella vänstern månade om arbetarklassen medan PK-ismen snarare värnar om olika påstått förtryckta identiteter såsom kvinnor, inuiter och transpersoner. De flesta av PK-ismens favoritklienter kallades av den traditionella vänstern lite föraktfullt för trasproletariat. Men det finns en hel serie olika tolkningar av relationen mellan vänstern och PK-ismen.

Nu avser jag inte den gud vars frånfälle filosofen Nietzsche förkunnade redan på 1880-talet. Jag menar vår tids gud, den som nästan alla människor i vårt samhälle bekänner sig till, den vars förnekare möter tvivel och motvilja.

Men låt mig börja med några funderingar kring vad Guds död troligen betyder. Vad menade Nietzsche med att Gud var död?

Jag tror att det betydde att den regerande guden hade tappat förmågan eller lusten att gripa in i samhället och ordna tillvaron för människorna eller åtminstone för några av dem. När människor dör slutar de gripa in i sitt eget och andras liv, slutar arbeta, laga mat, lägga sig i sin nästas tillvaro och betala räkningar och allt annat sådant som hör livet till. Jag tror Nietzsche menade att det var samma sak med Gud. Han hade lagt av och därför var han död.

Huruvida Gud tidigare verkligen hade haft makt och lust att styra världen kan diskuteras. Världen före Nietzsche trodde det men världen efter Nietzsche trodde inte det. Huruvida det finns någon sanning ovanför människornas tro i frågor som denna är ett pubertalt spörsmål som jag inte tänker ge mig in i. Nietzsches eget synsätt förefaller vara det mest fruktbara. Han menade, tror jag, att människorna, genom att av någon anledning sluta tro på Gud, hade tagit livet av honom: ”Gud är död… och vi har dödat honom”.

Nyligen var jag på en stilfull begravning i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Svensk disciplin av förnämsta klass rådde. Någon minut innan akten skulle börja blev det knäpptyst liksom av sig själv. Alla var strikt klädda i svart och vit. Dock fanns några avvikare i mörkgrå kostym.

Församling följde tyst och uppmärksamt prästens minsta vink. Det förekom inget tisslande och tasslande i bänkarna. Vacker musik spelades, till exempel Dancing Queen av ABBA. Melodin hade emellertid sakraliserats så att den visserligen var igenkänningsbar men ändå bearbetad för att inte väcka någon opassande danslust. I en katolsk kyrka, föreställer jag mig, hade det gått mycket mer livat till. Till ABBA-låten hade katolikerna nog släppt loss hela rytmsektionen.

Vid defileringen upptäckte jag en fin julkrubba som församlingen byggt i närheten av altaret. Jag hade gärna gjort en fem meters utflykt från kön för att titta närmare på konstverket men vågade inte. En kögranne sa att man nog inte bör utskilja sig så grovt. Jag tänkte på judiska gudstjänster där det inte verkar finnas någon ordning alls utan alla gör lite som det faller dem in.

Begravningen kändes som en nostalgitripp, ett återbesök i ett svunnet Sverige, ett Sverige utan bilbränder och stökiga klassrum med okunniga och hunsade lärare, ett Sverige där alla höll varandra under vänlig men noggrann uppsikt så att ingen bryter ledet.

Den brasilianske filosofen Olavo de Carvalho – ”Olof Ek” -, en sur gubbe som tycker att alla är idioter och som oftast kedjeröker på sina YouTube-föreläsningar, påpekar en sak som jag inte formulerat för mig själv, nämligen att proletariatet har en nation medan kapitalet saknar nationell tillhörighet.

Vid tiden för första världskriget, när den marxistiska ideologin stod som starkast, trodde marxistiska teoretiker att de proletära soldaterna från olika länder skulle vägra att skjuta på varandra och i stället skjuta sina klassfiender kapitalisterna eftersom proletärerna var internationellt förenade och kände ett brödraskap över gränserna.

Det gjorde de förstås inte. Proletärerna var soldater som solidariserade sig med sina nationer. Deras nationstillhörighet var stark. Lenin fick en chock när han begrep att de tyska socialdemokraterna avsåg att kriga mot andra länders proletärer.

Det där med att kapitalet inte skulle ha någon nation stämmer inte med Lenins uppfattning. I skriften Imperialismen som Kapitalismens Högsta Stadium, 1917, förklarade han att första världskriget var resultatet av att olika nationella kapitalistiska makter kom i konflikt med varandra om herraväldet på jorden.

Nyligen skrev jag en text om den numera nästan världsberömda medborgerliga samtalsgruppen Ekerö/Hållbart Sverige. Gruppen består av ett antal i huvudsak, verkar det, södermalmsbaserade individer som oroar sig för brottslighet och allmän samhällelig oordning och därför gör – rätt svårgenomförda om du frågar mig – planer om att mobilisera några tusen människor för att flytta till en liten kommun där de i kraft av sitt antal ska skaffa sig politisk kontroll och sedan förvandla kommunen till ett mini-Ungern. (Häng inte upp dig på orden; jag avser inte att värdera, bara att beskriva så enkelt jag kan.)

Blotta faktum att gruppen har pratat om ett sådant projekt har förfärat människor. Journalisten Andreas Henriksson, som avslöjat tilltaget på ledarsidorna.se, har anlitat en advokat för att undersöka om detta möjliga ”brottmål” eventuellt kan vara ett högmålsbrott. Högmålsbrott är inget att leka med. Så här står det i brottsbalkens artonde kapitel, första paragrafen:

Den som, med uppsåt att statsskicket ska med vapenmakt eller annars med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten på så sätt ska framtvingas eller hindras, företar en handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, döms, om det inte är högförräderi, för uppror till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid eller, om faran var ringa, till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Journalisten Henriksson, en känd, respekterad och erfaren medlem av journalistkåren, finner det befogat att med hjälpa av advokat undersöka om södermalsgruppens resonemang kan vara ett sådant ”brott”. Grundfrågan är om det är tillåtet för medborgare att utan att begära tillstånd från någon myndighet diskutera fritt om angelägenheter som de anser berör dem.

Ibland träffar jag människor som har fantastiska idéer och föreslår att jag ska titta på någon särskild YouTube-guru för att riktigt förstå hur fantastiska dessa idéer är. Då sparar jag en lapp med guruns namn i fickan för senare bruk men det brukar inte bli något. Annat kommer emellan.

Därför ska jag inte rekommendera dig att se en föreläsning av FOX-reportern, eller kanske snarare TV-showvärden, Tucker Carlson, utan bara ange honom som källa till en del synpunkter som jag själv får masa mig till att försöka artikulera på ett tillräckligt intressant sätt för att du ska orka läsa vidare.

En av Carlsons poänger i föredraget är att amerikaner röstade på Trump inte för att de gillade Trump utan för att de ville skicka ett budskap om missnöje till de traditionella eliterna. Det underliga är, säger Carlson, att de traditionella eliterna, de framgångsrika och mäktiga, trots denna smäll i ansiktet, fortfarande inte förstår att det är deras regemente som den amerikanska medelklassen protesterar mot när den stödjer Trump. I stället fortsätter eliterna (vad det nu ska betyda, men det är någon sorts etablerad benämning på dem som har inflytande över politiken) att hata Trump och förakta hans väljare. (Tänk om de hade varit ett företag som förlorade kunder och reagerade genom att hata konkurrenten och hålla kunderna för fascister, min kommentar.)

Nu ska jag framföra ett resonemang som jag dragit uppemot hundra gånger vilket kanske verkar fantasilöst. Å andra sidan har kristna kyrkor läst Fader vår över hela världen i över tvåtusen år utan att någon verkar ha tagit illa vid sig av omtagningarna. Dessutom kan mitt tjat kännas vederkvickande för dem som redan tycker likadant och kanske till slut ha något slags påverkan på dem som ännu inte sett ljuset.

Det handlar om vilka aktörer i det svenska politiska landskapet som är dina vänner och vilka som är dina fiender. Frågan är långt ifrån banal. Tänk dig ett slagfält med ett antal arméer, var och en under sitt banér. Nu anländer du med ditt regemente och ska börja fajtas. Vem ska du slåss emot?

I primitiva sammanhang, till exempel killar som slåss på en skolgård, tror jag att man kan slåss mot vem som helst eftersom det handlar om att till slut bli ensam kvar enligt principen ”herre på täppan”. I ett sådant spel är alla de övriga dina fiender så du behöver inte filosofera så mycket.

Men i mer avancerade situationer bör du noggrant i förväg analysera kombattanterna för att avgöra vilka som är dina fiender och vilka som är dina vänner. I vissa spel av mer bysantisk karaktär, som exempelvis i Sveriges riksdag sedan valet, är detta inte alltid möjligt eftersom en del arméer är helt principlösa och kan hitta på vad som helst för varje slags obetydlig och kortsiktig egen fördel. Men även i sådana situationer bör du försöka identifiera din huvudsakliga fiende, din huvudfiende, bakom alla taktiska och tillfälliga skärmytslingar.