Att säga efterbliven om en människa är ungefär lika politiskt inkorrekt som att kalla ett land för underutvecklat. Det utmanar den värdegrund som förklarar att allting är lika mycket värt och att det är oartigt att peka på skillnader.

Ändå använder vi hela tiden tankefiguren att en del saker är bättre än andra för annars kan vi inte begripa oss på tillvaron. Jag hörde en psykolog säga om en viss tolvåring att hon befann sig på en femårings förståndsnivå. Det finns troligen något svårförståeligt politiskt korrekt sätt att uttrycka detta men det är enklare att säga att flickan var efterbliven. Mitt syfte är emellertid inte att hänga upp mig på ord, utan bara att det finns kvalitetsskillnader mellan människor vilket i det här fallet betyder att en tolvåring förväntas vara mer kapabel än en femåring. Ingen tycker att det är det minsta konstigt. Det är klart att de där sju åren bör göra skillnad.

Frågan är varför de där sju åren gör skillnad. Det är väl självklart, säger du troligen, en femåring har ännu inte hunnit utveckla sitt fulla förstånd precis som en rosenknopp ännu inte är en färdig blomma. Det ligger förstås mycket i det svaret och på motsvarande sätt skulle man nog med trovärdighet kunna argumentera att detta gäller även normala tolvåringar. De är inte färdigutvecklade.

Men när blir man färdigutvecklad? Det är kanske när man är arton år och får ta körkort och rösta. Eller uppnår människan den fulla mognaden först när hon vid tjugo får handla på Systemet? I vilket fall måste en femtonåring anses efterbliven i jämförelse med sådana som får köpa egen sprit.

Lars Anders Johansson, bland annat chefredaktör på Smedjan, skriver ofta artiklar som förtjänar en större läsekrets – jag vet inte hur många som läser dem, men de förtjänar i alla fall en större läsekrets – till exempel den här som ställer en relevant fråga:

På vems sida står egentligen staten: de laglydiga medborgarnas eller de kriminellas? Frågeställningen aktualiseras gång på gång när man följer de rättsvårdande myndigheternas göranden och prioriteringar. Som vi har skrivit tidigare här i Smedjan tenderar myndigheterna vid oroväckande många tillfällen i första hand prioritera brottslingars väl och ve medan brottsoffren faller mellan stolarna.

Johansson kommer fram till 1) att staten står på de kriminella sida eller i varje fall anser dem likaberättigade med de laglydiga medborgarna – ”Den som försvarar sig själv och sin familj i sitt eget hem behandlas av myndigheterna likadant som inkräktaren” – samt 2) att den svenska lagstiftning som tillåter detta är ”principiellt och moraliskt felaktig”.

Detta är inte en vetenskaplig redogörelse, utan en anekdot. Men en del anekdoter fångar viktiga stämningar. Jag fick, helt apropå, en hälsning från en källa inom polisen som jag, efter ett antal möten, finner trovärdig. Så här skrev han:

Hej Patrik

Kan inte låta bli att tala om för dig vad jag hörde berättas av min jobbarkompis Fredrik i morse. 

Fredrik har en poliskompis i Malmö. Kompisen jämte en kollega gjorde för en tid sedan ett ingripande mot två personer. Det blev kaos. Ingripandet skedde i närheten av en moské. Poliserna blev attackerade av 30 – 40 personer som kom från moskén. Även imamen var visst på plats. Poliserna fick sedan mottaga hot.

Fredriks poliskompis bor nu i norra Skåne i en lägenhet. Avdelningen för personskydd uppgav att avdelningen inte kan skydda Fredriks kompis eftersom familjen som stod bakom hoten har alltför stort våldskapital. Fredriks kompis hade ändå tänkt lämna Malmö, men nu blev det lite snabbare än planerat.

I den här texten flätas min ovilja mot två manifestationer av det PK-istiska tänkandet ihop, nämligen klimatalarmismen och de förödande pedagogiska idéerna. Hoppas det inte förvirrar.

Sådana lagom bildade människor som jag – tillhöriga ”den bildade medelklassen” – kan ibland känna igen företeelser i nuet från skeenden i det förgångna som vi otillräckligt begriper. När jag till exempel läser Dagens Nyheter, som nyligen innehöll en bilaga där miljöoraklet Greta Thunberg, 15 år, ägnades tio sidors devot uppskattning för sitt ställföreträdande lidande för klimatkrisens offer – isbjörnar, träd i Amazonas, okända skalbaggar och ålar och sådant där – så väcktes en känsla av déjà vu. Jag erinrade mig flagellantismen. Hela klimatalarmismen får mig att tänka på flagellantrörelsen.

Det är sådana som jag som är de verkliga vinnarna i konceptet att man inte behöver lära sig så mycket i skolan eftersom all kunskap finns på internet. Jag har ofta vaga begrepp och oklara detaljkunskaper men jag har hört talas om saker och vet lite vagt vad de betyder och när de inträffat. På förfrågan från denna undermedvetna och osäkra kunskapsbank i min hjärna kan jag därför begära svar från herr Google om detaljer och teknikaliteter som jag aldrig besvärat mig med att lägga på minnet.

Om jag vill ge intressanta exempel på hur människan kan gripas av uppblåst enfald behöver jag bara söka bland mina egna livserfarenheter. Jag kan gå tillbaka till min tid för några decennier sedan som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, en före detta portugisisk koloni i Västafrika.

Afrika var ett av de många högre lärosäten vid vilka jag studerat. Om man bor där några år kan man inhämta värdefulla lärdomar av en art som aldrig förekommer vid tentamina på svenska universitet. Exempelvis förstod jag ganska snart att det här med mångkultur, där olika kulturer fredligt skulle existera vid varandras sida och alla kulturer anses lika värdefulla, vilket hade blivit svensk lag ett tag innan jag flyttade till Bissau, var helt snurrigt. Lejonen betar inte med lammen och det går inte att göra vargen till vegetarian. Men de över partigränserna helt eniga svenska riksdagsledamöterna, som unisont röstat igenom detta förslag, hade inte gått i högskolan Afrika utan i stället förkovrat sig på institutioner som Runö folkhögskola där en helt annan typ av lärdom presenteras.

Det fanns två slags svenskar i Guinea-Bissau, allihop, förstås, finansierade genom det svenska biståndet. Dels fanns vi som jobbade på ambassaden (som inte hade annat att göra än att förvalta det svenska biståndet), dels fanns några dussin så kallade biståndsarbetare som jobbade i den afrikanska verkligheten. De kunde till exempel vara fiskare som skulle hjälpa till att organisera upp fiskenäringen eller träarbetare som skulle leda arbetet på sågverket eftersom den gamla chefen som var portugis försvann hem till Lissabon när den gamla kolonin blivit fri.

Den 20 november träffade ett antal ledande poliser representanter för justitiedepartementet. En vecka senare översände rikspolischef Anders Thornberg en promemoria till departementet som sammanfattade polisens synpunkter (diarienummer A598.518/2018; justitiedepartementet skickar texten om du ber om den).

Inledningen är dramatisk. Så här olycksbådande är situationen:

Polisen gör alltså mycket redan i dag och arbetar intensivt med att bli mer offensiv men inser att även om fler grips, häktas och döms, så minskar inte den grova brottsligheten. Tillväxt och återväxt i de kriminella miljöerna är ett av de grundläggande problemen.

Läs gärna en gång till. Den grova brottsligheten minskar inte även om fler grips, häktas och döms. Det betyder, vad jag kan förstå, att polisen är chanslös mot den grova brottsligheten. Situationen har, om man ska tala klarspråk, vuxit polisen över huvudet. Som jag har skrivit ett otal gånger: välkommen till Rio de Janeiro. Även där är polisen hjälplös och där har man ändå försökt även med tanks, helikoptrar och militär.

Men den svenska polisen verkar ha gott framtidshopp. Den bedömer dock ”att regeringen, övriga myndigheter och samhällsaktörer måste öka sina insatser för att bryta den negativa utvecklingen i synnerhet i de utsatta områdena. Det krävs kraftfulla åtgärder”. Så räknar polisen upp ett antal angelägna kraftfulla åtgärder.

Skriftställaren Anders Johnson är entreprenörskapets, särskilt det svenska entreprenörskapets, lovsångare och dessutom nationens överlägset mest framstående företagshistoriker. Nu har han kommit ut med den 600-sidiga tegelstenen Besvärliga människor – svenska entreprenörer under 400 år (Timbro förlag).

Johnson verkar veta allt om varenda individuell företagare från 1600-talets västgötaknallar till Barbara Bergström, ”Sveriges främsta skolentreprenör”, kvinnan bakom Internationella Engelska Skolans framgångar. Han bjuder envar på lite historia. Bohuslänningar kan med tillfredsställelse läsa om Gustaf B. Thordén, som ”växte upp under enkla förhållanden i Munkedal” och sedan byggde upp Uddevallavarvet. Själv fick jag veta att min frus mormors morfar, ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Smitt, var den som fick fart på Alfred Nobels affärer genom att finansiera nitroglycerinet. Det känns som om det nästan var jag själv som stod för den storartade succé som Nobelpriset blivit.

Jag vet inte hur många individuella företagaröden Johnson redovisar, men personregistret upptar ungefär 1 300 namn vilket ger mer än två entreprenörer per textsida. Att läsa känns som att sitta vid sidan av en bred flod och se en mäktig ström av initiativrikedom, handlingskraft och ofta även envis tjurskallighet glida förbi.

Vid varje tid är det något särskilt människor förväntas bli upprörda över. Oftast, tror jag, är det på temat att onda krafter, normalt rika, vita män, håller på att konspirera mot just dig, lilla, hederliga och orättmätigt undanskuffade människa. Statens roll i den här kampen är inte säkert given. Ibland, som i James Bond-filmerna, står staten alltid pålitligt på den rätta sidan och tar en fajt mot de onda männen. Men det händer i många av de fall som förfärar tidsskedet att staten inte riktigt anses ha bestämt sig för vilken sida den ska stödja. Den globala uppvärmningen är en av vår tids stora förskräckelser och i den frågan finns det många, till exempel Greta Thunberg, 15 år, som tar världens politiska ledare i upptuktelse för att ”det är mycket snack men det händer ingenting”.

För några dagar sedan skrev jag en text om att den amerikanska myndigheten National Labor Relations Board tycks ha beslutat att allt omnämnande av skillnader mellan könen utgör kvinnoförtryck. Och om det inte är just detta som NLRB menar så finns det andra viktiga institutioner som anser det.

Professor Stuart Reges som undervisar i IT-programmering vid University of Washington hade deltagit i en diskussion på temat ”Varför kvinnor inte programmerar” och försökt hitta något slags rimlig förklaring till det empiriska förhållandet att det finns fler manliga programmerare än kvinnliga. Det hade gjort studenterna upprörda. Professor Reges skriver:

De betraktar varje diskussion om könsskillnader, hur lugn och rationell den än är, som ett slags kvinnoförtryck som även blir ett sexuellt förtryck. Med andra ord betyder det att om man vågar diskutera vetenskapen om könsskillnader – till och med på ett universitet – så är det stor risk att man anklagas för att bryta mot amerikanska lagar.

Att prata om könsskillnader uppfattas som ett slags våldtäkt. Reges tycker att hans universitet alltför lättvindigt givit efter för de kränkta studenterna:

Jag är besviken för att University of Washington tagit ställning utan att ha avgjort den centrala frågan om huruvida min diskussion av detta utgjort könsförtryck. Det lämnar mig och andra som jag utan vetskap om vid vilken punkt yttrandefriheten slutar och olagligt könsförtryck startar. Ännu mer besvärande är att vi underlåtit att undervisa dessa studenter. Vi hade kunnat avvisa deras idéer om kränkning och i stället gått i bräschen för idéen att universiteten måste värna om traditionen att kunna diskutera alla slags idéer… I stället lämnar vi dem med föreställningen att de har rätt i att betrakta sig själva som offer och i att fortsätta att försöka tysta idéer som stör dem.

Serendipitet är den oförtjänta turen att hitta något bra som man inte visste att man letade efter. Flemings upptäckt av penicillinet är standardexemplet. När jag för några år sedan beslöt att återuppväcka och förhoppningsvis vitalisera sedan fyrtio år slumrande kunskaper i portugisiska språket hade jag serendipitet. På internet hittade jag en lärarinna i Rio de Janeiro som jag umgås med på Skype. Då visade det sig, för mig helt oväntat, att språket inte bara handlade om verb, prepositioner och glosor, utan att det som bonus kom en hel kultur med författare, konstnärer, en som hos oss kacklande politisk debatt och sin alldeles egna historia (fast kanske inte så alldeles egen ty Sveriges drottning Kristina hade ett nära umgänge med en av Brasiliens mest hyllade historiska personer, jesuiten António Vieira, som liksom Kristina var märkvärdigt modern i sådant som tolerans för avvikande religioner, hudfärger och kanske till och med könstillhörighet).

Samhällsproblem visar det sig att de har också i Brasilien, och som jag eventuellt till leda påpekat är dessa märkvärdigt lika dem som besvärar oss i Sverige. Ta skolan som exempel.
Nu struntar jag i att det i Brasilien som i Sverige finns utmärkta skolor. Dessa är inte problemet. Problemet är de skolor som inte är utmärkta utan tvärtom dåliga vare sig dessa dåliga utgör 25, 50 eller 75 procent av det totala antalet. Ett stort problem i Sverige är elevernas brist på respekt för lärarna. Det händer att elever uppför sig oförskämt mot lärare och till och med spöar upp lärare och i alldeles särskilda fall våldtar dem. Ett närliggande problem är att lärarhögskolorna är erkänt usla och att bara de studenter som har de lägsta betygen söker sig dit. Vidare har föräldrarna ofta abdikerat från sitt föräldraansvar och anser att det är kommunens uppgift att ta hand om deras barn.

Det finns en berättelse om en svensk kung, jag vet inte vilken, som hade hört att en framstående undersåte var republikan. Kungen kallade vederbörande till sig och spände ögonen i honom.

Är du republikan? frågade kungen.

Inte alls, Ers Majestät, sa medborgaren, det är inte monarkin jag har något emot, utan Ers Majestät personligen.

Ungefär så känner jag mig inför dagens svenska härskare. Det är inte demokratin jag ogillar, utan de figurer som företräder den. Nu talar jag i första hand om partiledare. Bland några tusenden förtroendevalda i olika församlingar kan det nog, i varje fall undantagsvis, finnas förtjänstfullt folk. Och till och med bland partiledarna finns enstaka individer som jag kan respektera men som inte lyckas släppa lös sina eventuella krafter eftersom de sitter fast i ett elakt spel som de inte kontrollerar.

Det feministiska Sverige öppnade sig på ett häpnadsväckande oförsiktigt sätt vid kanadensaren Jordan B. Petersons visit nyligen i den svenska huvudstaden. Centerledaren Annie Lööf träffade kanadensaren i Skavlans teveprogram och gjorde bort sig. Hon visade sig tala förvånansvärt dålig engelska och reagerade, enligt min uppfattning, ointellektuellt och barnsligt på kanadensarens ståndpunkter. Hon verkade obekant med Petersons i varje fall utanför Sverige rätt vanliga anti-PK-istiska tankegods. Ska jag som medborgare behöva utsättas för en ledare som varken kan tala det vanligaste utländska språket eller föra ett samtal på högre nivå än vad som bjuds på svenska värdegrundspladdrande dagis?