Den viktigaste regeln i Sveriges främsta grundlag, regeringsformen, står längst fram i första kapitlets första paragraf. Den lyder:
All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Sedan förklaras lite mer detalj hur makten som utgår från folket ska bli lag och praxis:
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Lyssnade en gång på ett föredrag av en pensionerad veterinär som jobbat i Biafra under brinnande inbördeskrig. Biafra blev under 70-talet sinnebilden för en svältkatastrof, inte den första som drabbat Afrika men den första som täcktes av fullskalig media. Alla i min generation minns säkert bilderna av utmärglade barn med uppsvällda magar, svårt sjuka i kwashiorkor. Veterinären berättade hur en lokal ledare vädjade om hjälp att få fram foder åt korna.
Ett ögonblick tror jag att jag hört fel. Är verkligen foder åt korna det mest överhängande problemet, när tusentals barn dör inför våra ögon? Tyder inte det på en chockerande avsaknad av empati. Lite västerländsk humanism kanske vore på sin plats.
Historien har uppvisat många storslagna perioder. En särskilt storslagen period har många av oss själva fått uppleva, en epok som i stort sett var befriad från krig och elände, som utfärdade trovärdiga löften om höjd levnadsstandard för alla sina medlemmar och som därtill åtnjöt medlemmarnas – och även många andra folks – entusiastiska stöd. Jag undrar om något historiskt tidevarv kan mäta sig med det som utvecklades med USA som epicentrum under den tjugofemårsperiod som inleddes med andra världskrigets slut.
Man kan med rätta hävda att detta kvartssekel var en triumfperiod inte bara i USA utan även i de andra länderna i den västliga sfären av utvecklade demokratiska marknadsekonomier, exempelvis Sverige. Men det var ändå USA som i kraft av sin styrka och till sin synes aldrig fallerande energi och innovativitet inte bara la ut rälsen för utvecklingen utan dessutom själv utgjorde vägvisaren för hur det nya, moderna livet skulle levas.
Skolverket har beslutat att den svenska nationalsången inte längre ska finnas med i kursplanen för den svenska grundskolan. Och det är inte bara nationalsången som kan komma att få stryka på foten i Skolverkets iver att slå sönder det svenska kulturarvet. Även de vanligaste psalmerna och den svenska barnvisetraditionen tycks irritera den ansvariga myndigheten, så istället har man valt den ytterst vaga och flytande formuleringen ”musik som knyter an till elevens vardagliga sammanhang och musikaliska traditioner vid olika högtider”.
Vi behöver en aktiv industripolitik som kan skapa jobb. Det förklarade Harvardprofessorn Dan Rodrik nyligen på ett seminarium som hölls av Ingenjörsvetenskapsakademien.
I svenska öron låter detta välbekant; Sverige fick ju från 1968 en aktiv industripolitik, designad av Krister Wickman, som blev just industriminister.
Vi som har läst ekonomisk historia – ett dystert men lärorikt ämne – har kanske en annan uppfattning.
Inför advent och jul kan det vara värt att påminna om den svenska psalmbokens tidigare roll som förmedlare av svensk andlig kultur. Psalmboken var en gemensam sångskatt av hög poetisk och existentiell kvalitet som satte vackra ord på glädje och sorg och som fördjupade människors relation till högtider och årstider. Endast några få psalmer lever idag kvar i vårt kollektiva medvetande. Psalmboken är ett svenskt kulturarv som verkligen förtjänar en renässans.
I vårt land fortsätter avkristningen. Allt färre går i kyrkan, allt färre tror på Bibelns Gud. Kyrkan spelade en stor roll inte bara för tron, utan som traditionsbärare. Kyrkoåret, som började första söndagen i advent, gav varje tid på året sin mening. Det som hände i naturen gestaltades också i psalmer, böner och ritualer. Våra kristna traditioner bygger ofta vidare på urgamla hedniska traditioner, vilka i sin tur vilar naturens grund. Vår, sommar, höst, vinter. Väder och vind. Sådd och skörd. Solen och månen.
I SVT Agenda söndag den 17 november sa statsministern Stefan Löfven att utvecklingen när det gäller värstingar ”har pågått under lång tid” och att ”man inte såg det komma”.
Det är möjligt att han inte såg det komma, eftersom han lever i en trygg och ”enfaldig” tillvaro, men många av oss andra som levt i den berikande ”mångfalden” har sett det komma under lång tid. Men han lyssnade inte på oss. Han och andra inom etablissemanget har istället varit upptagna med att varna för ”järnrörsgänget”, det vill Sverigedemokraterna. Järnrören man tjatar om blev aldrig använda. Skjutjärns- och granatgängen, som faktiskt använder sina vapen, vill de inte prata så mycket om, åtminstone inte på ett begripligt sätt, för det kan ju underblåsa ”rasism” och göra att fler inser hur de vanskött landet och börjar rösta på det elaka ”Järnrörsgänget”.
Många är arga på politikerna nu för tiden. Folket känner sig sviket.
Vi nettoskattebetalande medelklassare är som alkoholisthustrur. Politikerna är de alkoholister vi är gifta med. Trots att de bedrar oss och ljuger för oss vill vi tro dem. Varje dag sätter de sprätt på våra pengar och fortsätter att inteckna vårt gemensamma hus. Men när de kommer lismande och säger att de varit naiva tar vi dem åter till våra hjärtan eftersom vi så gärna vill tro dem. Men lik förbannat så vet vi att de kommer att förödmjuka och förnedra oss så fort de får en chans igen.
I dagarna startar journalisten och författaren Helene Bergman Kärringbloggen för att granska den samtida feminismen. Helene Bergman tror på samma fri- och rättigheter för män och kvinnor, men menar att det i stora drag är uppnått i Sverige, i alla fall när det gäller etniska svenskar. En svensk feminism värd namnet måste nu solidarisera sig med de kvinnor i Sverige, och utomlands, som verkligen lever under ett patriarkalt förtryck.
Helene Bergman har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som journalist och författare åt att skildra och debattera kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Hon har bland annat arbetat som reporter och producent på ”Radio Ellen” (Sveriges Radios kvinnoprogram) och varit nyhetschef på Radio Östergötland. Hennes senaste bok kom 2017: ”Förortens grupp 8: 2000-talets kvinnokamp”. Nu i dagarna startar hon Kärringbloggen för att granska vad hon ser som en verklighetsförnekande elitfeminism.
I Finland har tusentals år gamla skidor hittats. De bevaras i de myrar i vilka de en gång sjunkit ned. I modern tid har finska skidåkare (efter dopingskandalen i Lahtis 2001) inte kunnat hävda sig. I backhoppning var de däremot länge dominerande.
I Sverige talar man gärna om det svenska musikundret, och syftar därvid bland annat på svenska låtskrivares förmåga att gång på gång producera alster som får världsvid spridning.
I Norge har man länge varit så överlägsen i längdåkningens spår att man antagligen tar sin dominans som given.
Nyligen var klimataktivisterna Extinction Rebellion, XR, i Sverige för att demonstrera. I London har de i flera månaders tid demonstrerat på gatorna och hindrat människor från att ta sig till och från sina jobb. Men vad vill de egentligen – och vilka riktar sig deras protester emot? Om det skriver Brendan O’Neill, chefredaktör för Spiked Online.
Vi behöver prata om klassdynamiken i Extinction Rebellion. Det kan knappast ha undgått någon att det bland ekoalarmisterna finns ett antal personer ur den högsta societeten. Men vilka är egentligen deras måltavlor?
Devisen ”Gnothi seauton” – Känn dig själv – påstås ha varit inhuggen på framträdande plats i Apollotemplet i Delfi. Apollotemplet i Delfi är annars kanske mest känt för sitt världsberömda Orakel, en sorts institut för framtidsstudier, under ledning av prästinnan Pythia. Inte ens Wikipedia kan reda ut det där till full klarhet, men så mycket verkar sant som att Känn dig själv-parollen utövade ett starkt inflytande över grekernas tänkande. Se bara på Sokrates som hade detta som sitt personliga motto.
Det drar en politisk ”väckelse” genom landet, som ibland för tankarna till hur Paulus på väg mot Damaskus bländades av ett ljussken och trillade av hästen (Apg 9:1-20). Kanske något liknande hände Alex Schulman när han förvandlades från Jimmie Åkessons bittraste fiende, till största beundrare. Eller var han kanske bara taktisk? Enligt färska opinionsundersökningar har det aldrig varit lägligare att byta sida än just nu.
Det är synd att så mycket fokus hamnat på Jimmie Åkesson. Det är förstås inte Jimmies fel, utan en följd av att övriga partier ställt sig i vägen för ett paradigmskifte och funnit det enklare att bekämpa en enskild person, än de idéer som ligger i tiden.
Såsom varandes katolik under närmare femton års tid, och bland annat varit ledarskribent för en katolsk tidning, har jag debatterat dödshjälp både en och två gånger. Nu är ämnet på tapeten igen, efter att Liberalerna lyft frågan om att legalisera dödshjälp i Sverige.
Dödshjälp är aldrig en lätt fråga, oavsett vilken (religiös) livsåskådning man har. Utifrån ett katolskt perspektiv handlar det i grunden om att Guds vilja avgör när och hur människor dör – det är inte upp till människan att börja leka med liv och död. Men även för den som inte har en gudstro finns det all anledning att vara vaksam.
De som följer den här bloggen kanske har noterat att jag har ett stort intresse för svenska högtider och traditioner. Jag har vid några tillfällen meddelat att jag håller på med en bok över ämnet. Det skulle vara en bok med lite historisk bakgrund, men framför allt praktiska råd om hur man som sekulär och modern svensk kan göra. Det ska gå att fira enkelt och billigt. Men stort också!
Boken skulle innehålla dikter, sånger, berättelser och mat för varje tillfälle. Det är många dikter! Poesi och fest hör ihop. Forntidens skalder hölls högt, och de var oftast knutna till någon kung eller jarls hov. ”Av alla hirdmännen värderade kungen mest sina skalder. De satt i det andra högsätet”, heter det redan om Harald Hårfagre, som levde i slutet av 800-talet.
Den av staten omhuldade förklaringen till brottslighet är så kallade socioekonomiska faktorer. Till exempel har justitieminister Morgan Johansson sagt att man inte behöver göra några vetenskapliga studier om exempelvis kopplingen mellan invandring och kriminalitet eftersom ”minoritetsgrupper” visserligen ”är överrepresenterade i kriminalstatistiken” man att överrepresentationen försvinner när ”man rensar för socioekonomiska faktorer”. Det betyder att om folk med svenskt ursprung hade levt under samma ekonomiska villkor i samma sorts områden och med samma kulturella förutsättningar som folk med utländskt ursprung så hade svenskarna varit lika kriminella som invandrarna.
Att svenskar är bland de värsta rasisterna i världen, det har vi fått höra av diverse viktigpettrar i åratal. Eftersom det inte stämmer med verkligheten har det följaktligen gått inflation i begreppet och idag fnissar folk i allmänhet hånfullt när kultureliten med flera slänger ur sig grundlösa anklagelser till höger och vänster. Nackdelen är förstås att den som rapporterar om reell rasism lätt antas ropa ”vargen kommer” rakt ut i luften, men det är en annan sak.
Men det finns också ett annat fenomen, som i mina ögon är lika absurt och lika nedsättande, och det är att förvånansvärt många människor beklagar sig över att ”vi svenskar är så mesiga”.
Jag drömde att jag blivit utbildningsminister i en majoritetsregering av likatänkande. Jag hade alltså makt och behövde inte förhandla varenda detalj med ett gäng PK-ister med hopsnörpta munnar från partier som bara hövligheten kan förmå mig att tala med.
Om man kokar ned det till fundamenta är utbildning en enklare och mer rättfram hantering än vad forskare, experter och skolbyråkrater vill få oss att tro eftersom de vill göra sig märkvärdiga och på den grunden få en position i samhället. Utbildning är ett samspel mellan två människor, den ene, läraren, som vet mer än den andre, eleven, och därför leder utbildningen med auktoritet. Detta visste mänskligheten för 2 500 år sedan och det har även fortsättningsvis visat sig vara sant.
Häromdagen var det någon som sa till mig att jag är en sovande människa som behöver vakna upp. Anledningen var min text om Stefan Löfvens undermåliga framträdande i SVT:s Agenda, och det faktum att jag inte har förstått att det pågår en världskonspiration. Den är Löfven delaktig i och därför har han, och hans politikerkollegor, medvetet satsat allt på att skapa kaos i landet och byta ut dess befolkning. Följaktligen behöver inte statsministern någon som tar honom i örat, som jag föreslog, eftersom det som händer just nu ingår i planen.
Alla politiska partier som släpps fram till makten förväntas verka för Sveriges gemenskap och suveränitet. Vi har olika åsikter om hur Sverige ska styras, men vi accepterar att våra motståndare ingår i vår svenska gemenskap och försöker tro att även de vill verka för landets bästa. Tyvärr finns det en obehaglig tendens idag hos vänstern att framställa sina politiska motståndare som opatriotiska och antisvenska. Paradoxalt nog kommer denna kritik från en vänster som under tio år uttryckligen har ifrågasatt nationens och nationalismens funktion och som faktiskt skapat tveksamhet kring vår svenska samhörighet och identitet.
Trump uppträder som en mafioso. Varför? Han måste. Han litar ju inte på den etablerade byråkratin – och den inte på honom. Därför inrättar han en parallell, av honom helt styrd maktordning, som sträcker sig utanför den officiella apparaten. Denna måste han belöna och hålla på gott humör, helt utanför de ordinarie belöningssystemen. Alltså måste han sticka till dem mer eller mindre svarta belöningar.
Också Reinfeldt är en mafioso – och av samma skäl. Han kunde inte lita till det klassiska utredningsväsendet, eftersom det i så fall hade beskrivit och talat om för honom att han höll på att förstöra landet. Istället litade han till av honom upphöjda springpojkar. (Omdömet gäller inte ekonomin utan invandringen och därmed förbundna frågor).
Årets största kristna högtid är julen. Det gäller både katoliker och protestanter. Finns ingen tid på året då så många går i kyrkan som under jul och advent.
Det här betyder inte att julen bara är kristen. Julen firas av agnostiker, ateister, hedningar och alla andra också. Jag är ateist och firar jul, och jag har inget emot att tänka på högtiden som en solfest för att fira solens återkomst. Julevangeliet är mysigt, men jag läser också gärna något poetiskt stycke om solen ur Eddan.
Nu ska jag göra en observation som i all sin banala vardaglighet pekar på den märkvärdiga och föraktfulla människosyn som uppfyller Sveriges PK-istiska etablissemang.
Det tycks vara ett faktum att den svenska äldreomsorgen – hemtjänsten och äldreboendena – har problem med att personalen, som i mycket hög grad består av invandrare, ofta inte talar acceptabel svenska. Detta är ett allvarligt bekymmer som på ett eller annat sätt måste hanteras.
”Måste hanteras” är en lurig fras eftersom den passiva verbformen utesluter utpekandet av ett subjekt, alltså en aktiv handlande kraft.
För något år sen framförde Patrik Engelau här på DGS misstanken att det plastavfall vi sorterar i svenska bostadsområden, inte alls återvinns så effektivt som vi tror. Kanske hamnar det rent av i Sydostasiens floder och så småningom i magen på havets fiskar, till men för ekosystemet. Regeringens utredare Åsa Stenmarck bekräftar här att Sverige 2017 exporterade 30 000 ton plastsopor, varav närmare hälften hamnade i Asien. Sortering av återvunnen plast är en tidsödande, manuell hantering som inte passar svensk arbetsmarknad och därför lokaliseras till låglöneländer med okvalificerad arbetskraft. Kanske passar det inte heller den asiatiska arbetsmarknaden särskilt väl, eftersom så mycket ändå hamnar i havet.
Av någon anledning – antagligen för att någon betalade mig för det – sammanställde jag för snart trettiofem år sedan en antologi om demokrati. Skriften hette Vad är demokrati och består av utdrag ur texter av stjärnorna på området, till exempel Hobbes, Locke, Platon, Burke, de Toqueville och Lord Acton.
Min personliga behållning av arbetet var att jag för första gången tyckte mig begripa vad samtiden för det mesta menar med demokrati. Samtiden menar en kombination av den renodlade demokratin, alltså att folket får rösta på ombud som på folkets uppdrag ska styra riket, samt de medborgerliga fri- och rättigheterna som är något helt annat än demokratin i bemärkelsen rätten att utse representanter för maktutövning. I själva verket är fri- och rättigheterna motsatsen till demokratin. Demokratin i sig lägger inga spärrar på överhetens maktutövning. Har överheten väl blivit vald så finns det inget i omröstningssystemet som lägger band på överhetens maktutövning. Men det gör fri- och rättigheterna. Fri- och rättigheterna etablerar en sorts medborgarnas frizoner som de valda ombuden inte får röra. De valda ombuden kan göra en massa saker, men de har inte rätt att inskränka exempelvis medborgarnas äganderätt och yttrandefrihet (i teorin i alla fall).
I SVT:s Agenda sa statsminister Stefan Löfven i söndags att utvecklingen när det gäller unga kriminella ”har pågått under lång tid” samt att ”man inte såg det komma”. Och än en gång – för vilken gång i ordningen har jag för längesen tappat räkningen på – visar Stefan Löfven att han inte bara är fullkomligt ansvarslös utan att han dessutom ljuger som en häst travar. Det är nämligen väldigt många som sett den här samhällsutvecklingen komma, och som varnade för den medan det fortfarande kunde ha funnits tid att göra något åt den. Men vad har Stefan Löfven gjort åt det? Ja, inte har han lyssnat i alla fall. Istället har han och andra högt uppsatta makthavare försökt tysta de obekväma rösterna.
Jag vet inte om jag hittat på begreppet tågkupésyndromet själv eller om jag lånat det från någon. När jag frågar herr Google hittar han bara en enda träff, nämligen en tjugo år gammal bok som jag skrev tillsammans med två andra personer. Men oavsett proveniensen tror jag att syndromet finns.
I sagda bok beskrivs syndromet så här:
Med tågkupésyndromet menar vi det ofta noterade faktum att den som söker inträde på ett redan upptaget område, till exempel en tågkupé, sällan ses med blida ögon av dem som befinner sig där även om det finns gott om plats för nyanlända.
När svenskarna ska äta fisk väljer de i 80 procent av konsumtionen lax, torsk, räkor, tonfisk, alaska pollock, sill/strömming, makrill, gråsej och regnbåge. Våra fina insjöfiskar tycks vara sorgligt bortglömda av de flesta utom sportfiskare och kanske dem som botaniserar i saluhallen vid veckosluten. Men de svenska insjöfiskarna är väl värda en renässans. Och den som en gång smakat smörstekt abborre glömmer det aldrig.
När jag var barn var jag ofta ute och fiskade med min pappa. Hans föräldrahem, som fortfarande fanns i släktens ägo, låg alldeles intill en älv och så fort det fanns tid cyklade vi dit, grävde upp ett antal daggmaskar ur myllan, lånade en eka och gav oss ut på älven för att meta.
Fredrik Reinfeldt tycker inte om att danskarna har upprättat gränskontroller mot Sverige. Vi måste ha tillit till varandra säger han. Det är livsfarligt att inte ha tillit. Reinfeldt borde verkligen läsa på vad tillit är och hur det fungerar. Han har själv lyckats rasera det mesta av sitt politiska tillitskapital. Tillit existerar inte i ett vakuum. Tillit är något man förtjänar.
I ett redan berömt uttalande gjort på svenska mässan i Göteborg kritiserar Fredrik Reinfeldt danskarna för att de nyligen har upprättat gränskontroller mot Sverige. Vi måste ha tillit till varandra säger Reinfeldt. Det är tillit som gör världen öppnare. Vi och dom-tänkande är livsfarligt. Vi måste hålla fast vid vår öppenhet.
Dagens Nyheter rapporterade nyligen att det blir nedskärningar i fyra av fem kommuner nästa år. Tidningen har forskat noggrant och kommit fram till att det beror på att kommunernas intäkter inte är tillräckligt stora för att klara utgifterna. (Vad skulle det annars bero på?)
Tidningen har forskat särskilt noga på Uddevalla kommun där ”alla delar kommer att behöva dra åt svångremmen”. Även skolan. Tidningen har intervjuat en lärare i kommunen som också är fackligt huvudskyddsombud.
