Nu ska jag göra en observation som i all sin banala vardaglighet pekar på den märkvärdiga och föraktfulla människosyn som uppfyller Sveriges PK-istiska etablissemang.  

Det tycks vara ett faktum att den svenska äldreomsorgen – hemtjänsten och äldreboendena – har problem med att personalen, som i mycket hög grad består av invandrare, ofta inte talar acceptabel svenska. Detta är ett allvarligt bekymmer som på ett eller annat sätt måste hanteras.  

”Måste hanteras” är en lurig fras eftersom den passiva verbformen utesluter utpekandet av ett subjekt, alltså en aktiv handlande kraft.  

Av någon anledning – antagligen för att någon betalade mig för det – sammanställde jag för snart trettiofem år sedan en antologi om demokrati. Skriften hette Vad är demokrati och består av utdrag ur texter av stjärnorna på området, till exempel Hobbes, Locke, Platon, Burke, de Toqueville och Lord Acton. 

Min personliga behållning av arbetet var att jag för första gången tyckte mig begripa vad samtiden för det mesta menar med demokrati. Samtiden menar en kombination av den renodlade demokratin, alltså att folket får rösta på ombud som på folkets uppdrag ska styra riket, samt de medborgerliga fri- och rättigheterna som är något helt annat än demokratin i bemärkelsen rätten att utse representanter för maktutövning. I själva verket är fri- och rättigheterna motsatsen till demokratin. Demokratin i sig lägger inga spärrar på överhetens maktutövning. Har överheten väl blivit vald så finns det inget i omröstningssystemet som lägger band på överhetens maktutövning. Men det gör fri- och rättigheterna. Fri- och rättigheterna etablerar en sorts medborgarnas frizoner som de valda ombuden inte får röra. De valda ombuden kan göra en massa saker, men de har inte rätt att inskränka exempelvis medborgarnas äganderätt och yttrandefrihet (i teorin i alla fall).  

Jag vet inte om jag hittat på begreppet tågkupésyndromet själv eller om jag lånat det från någon. När jag frågar herr Google hittar han bara en enda träff, nämligen en tjugo år gammal bok som jag skrev tillsammans med två andra personer. Men oavsett proveniensen tror jag att syndromet finns. 

I sagda bok beskrivs syndromet så här: 

Med tågkupésyndromet menar vi det ofta noterade faktum att den som söker inträde på ett redan upptaget område, till exempel en tågkupé, sällan ses med blida ögon av dem som befinner sig där även om det finns gott om plats för nyanlända. 

Dagens Nyheter rapporterade nyligen att det blir nedskärningar i fyra av fem kommuner nästa år. Tidningen har forskat noggrant och kommit fram till att det beror på att kommunernas intäkter inte är tillräckligt stora för att klara utgifterna. (Vad skulle det annars bero på?)  

Tidningen har forskat särskilt noga på Uddevalla kommun där ”alla delar kommer att behöva dra åt svångremmen”. Även skolan. Tidningen har intervjuat en lärare i kommunen som också är fackligt huvudskyddsombud. 

Professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet Peter Esaiasson har skrivit en nyutkommen bok som heter ungefär som rubriken. Den är kort och lättillgänglig och kostar 149 kronor på Bokus. Pengarna kan användas sämre. Boken är nyttig läsning eftersom den på det hela taget stämmer överens med ens förutfattade meningar – framför allt om man själv levt någon tid i kulturella miljöer som radikalt avviker från de svenska eller kanske rentav har personlig erfarenhet av livet i den svenska ”orten” – samtidigt som den i betydelsefulla detaljer korrigerar, illustrerar och klargör. Till exempel förklarar Esaiasson att tilliten de boende emellan är dålig i dessa förorter, vilket stämmer med mina fördomar, men att förtroendet för polisen och andra samhällsinstitutioner inte alls är särskilt lågt, vilket jag hade misstänkt att det var. 

Kanske är jag bara odrägligt tråkig när jag exercerar mina käpphästar men själv tycker jag att de för var dag blir allt skickligare på sina svåra uppgifter, sina courbetter, caprioler och croupader och alla andra språng som stridshingstar använde med sådan framgång i träffningar.  

Mitt ständigt tjatade grundtema är att den politiska huvudmotsättningen i Sverige idag står mellan å ena sidan politikerväldet och dess allierade, alltså det välfärdsindustriella komplexet samt komplexets klienter, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

En vän tipsade mig om en framstående opinionsbildares hemsida. Jag surfade dit och läste följande: 

Ett av vår tids största problem är de ökade avstånden mellan människor och de missuppfattningar, konflikter och ökade nivåer av främlingsskap som följer. 

I en värld där alla har var sin världsbild är det svårt att förstå varandra. I en värld där alla pratar för att få rätt är det svårt att lyssna. I en värld där vi hela tiden ska dela upp oss i vi och dem är det svårt att skapa ett gemensamt samhälle.  

När min fru och jag fick barn hamnade jag i ett dilemma. Jag är inte så förtjust i spädbarn. Man kan inte prata med dem och de är helt hänsynslösa när de ger efter för sina behov. Frun och jag kom därför överens om att hon skulle byta blöjor och jag skulle laga mat. Så småningom kunde frun sluta byta blöjor medan jag fortsatte med matlagningen som med tiden hade förvandlats från en flykt från ett obehag till ett nöje.

Du kanske tycker att mina utläggningar om liberalismen och de mänskliga rättigheterna och deras historia och inbördes relationer är pedantiskt trams för statsvetenskapliga teoretiker. Jag ser det inte så. Till exempel börjar jag misstänka att vår tids mänskliga rättigheter, som jag liksom alla andra svenskar betraktat med reverens och bävan som vore de ett slags gudomliga väsen, i vissa fall kan vara skadliga (se exempelvis här).

Men man ska ha bra på fötterna om man ska våga utmana det heliga. Se på Martin Luther. Han gick inte bara ut på torget med allmänna klagomål på avlatshandel och andra påvliga oskick. I stället gjorde han noggrant sin hemläxa, läste Bibeln och funderade och spikade sedan sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg så att han väl förberedd och självsäker kunde möta sina vedersakare.

Det är samma sak nu. Vi kan inte gå ut och babbla i allmänhet om att det är något fel på de mänskliga rättigheterna. Va? skulle folk säga. Är du emot yttrandefriheten, din idiot? Och de skulle ha rätt. Här måste sonderas, examineras, utredas och analyseras. Tillbaka till källorna!

Igår skrev jag en artikel om liberalismen som öppnade ett kanske banalt men för mig nytt förståelsefönster. Jag sa, ungefär, att liberalismen är kapitalismens ideologiska överbyggnad och att liberalismen inte kan överleva om kapitalismen inte får fungera på sitt naturligt brutala och välgörande sätt – minns ekonomen Schumpeters pregnanta fras ”skapande förstörelse” om kapitalismens revolutionerande kraft – utan i stället förvandlas till ett av politikerna kastrerat och dompterat husdjur.

Förut var liberalismen ett tankesystem vars komponenter hängde samman och fungerade ihop. Tron på den enskilda människans inneboende utvecklingskraft, konkurrensen på lika villkor mellan olika företag, de mänskliga friheterna, Justitia med ögonbindeln, föreställningen om alla människors lika värdighet, alla dessa liberalismens komponenter bildade tillsammans ett imponerande och framför allt väl fungerande samhällsbygge.

Efter det att berlinmuren fallit och socialismen kraschat för ungefär trettio år sedan fick västvärlden för sig att den själv utsetts av ödet till framtidens mönster för all evighet. Alla länder, alla samhällen var förutbestämda att bli som USA och Västeuropa.

Vilka var då de gemensamma västerländska egenskaperna eller särdragen som skulle prägla mänsklighetens framtid? En del menar att det var liberalismen eller den liberala demokratin. För mig är dessa ord svåra. Jag kan till nöds begripa att demokrati ungefär betyder att folk ska kunna rösta fram sina politiska ledare. Men vad betyder liberalism?