Richard Sörman: Tillbaka till källorna humanister!

Richard Sörman

Humanistiska studier vid universiteten behöver en ny renässans. De behöver göra exakt det som 1500-talets humanister uppmanade dåtidens lärde att göra: Gå tillbaka till källorna! Läs originaltexterna och ignorera alla dogmatiska kommentarer. 1500-talets humanism gjorde revolution mot de medeltida universitetens ideologiska och formalistiska dogmatism. Den revolutionen behöver göras igen.

Svenska humanistiska studier behöver vitaliseras. Universiteten rör sig nämligen på en och samma gång mot ideologisk dogmatik och kvävande formalism. Man ska göra rätt både när det gäller innehåll och form. Detta är en återvändsgränd som snart kan göra universitetet irrelevant.

Den ideologi jag syftar på är en vänsterideologi där kulturanalyser regelmässigt handlar om makt och offerskap. Universitetet är en mångfacetterad värld där många humanister inte alls arbetar med dessa teman. Men de krafter som kräver underkastelse under detta tänkandes ideologiska grundpremisser verkar hela tiden stärka sina positioner. Nobelstiftelsen har i dagarna visat prov på sant humanistisk storsinthet (ironi) genom att framhärda i sin linje att Sverigedemokraterna inte ska bjudas in till Nobelfesten. Vid Göteborgs universitet skriver professorer på en protestlista mot att Sverigedemokraternas Richard Jomshof ska få hålla en föreläsning vid en av universitetets institutioner. Man tror knappt det är sant.

Det är viktigt att komma ihåg här att universitetet är en värld som förändras långsamt. Det är de studenter och doktorander som just nu präglas av vår egen tidsanda som om 20-30 år kommer vara professorer och chefer vid våra läroanstalter. Det var först på 2010-talet som 1968-vänsterns idéer om klasskamp och social revanschism fick verkligt genomslag i våra samhällsinstitutioner i allmänhet. Det finns alltså skäl att vara pessimistisk när det gäller universitetens framtid.

Ideologi alltså. Men också formalism. Med dogmatisk formalism avser jag den tendens som finns både inom den rena professionen (meriteringar, befordringar, men också arbetsmetoder) och inom det vetenskapliga arbetet att lita på formella kriterier istället för det fria omdömet. Jag diskuterade detta med litteraturvetaren Johan Lundberg i ett samtal vi publicerade här på Det Goda Samhället. Och vi pratade bland annat om de formella kriteriernas helvete. Ett helvete dels för forskarna och lärarna själva när de ska söka jobb som de är kompetenta för men kanske inte formellt behöriga att söka eftersom de inte kan redovisa tillräckligt många timmar med den ena eller den andra typen av arbete eller för att de inte har gått ett visst antal kurser i universitetspedagogik eller något liknande. Men dels också för studenter och doktorander som måste följa exakta formler för hur uppsatser och avhandlingar ska se ut och dessutom fördjupa sig i metod och teori fast det ofta inte är nödvändigt för att fullfölja det kreativa arbete de egentligen vill (eller åtminstone borde vilja) göra.

Ideologi och formalism alltså. Moral och regler. Visst känns det igen? Visst känner vi igen dogmatiken både när det gäller innehållet i forskningen och kraven på strikt formalitet rörande framställningen av forskningens resultat? Det är Medeltidens skolastik vi talar om. Den som tjänade den katolska tron och utbildade präster i den rätta läran. Parallellen är helt uppenbar. Vårt samtida universitet är återigen på väg in i en både ideologisk och formalistisk dogmatik som på sikt kommer fjärma det alltmer från allt vad fritt, rationellt och kreativt kunskapssökande heter.

Men vad är då lösningen? Det vet vi redan. Facit finns. Den västerländska människan har nämligen redan en gång befriat sig ur den akademiska dogmatismens tvångströja. Och det var det man gjorde under Renässansen när personer som Pico della Mirandola, Erasmus av Rotterdam, François Rabelais och många andra framstående humanister förklarade att det nu var tillbaka till källorna som gällde. Glöm alla sekundära kommentatorer och auktoriteter! Gå direkt till källorna och läs själva!

Erasmus av Rotterdam (1466-1536)

På 1500-talet var det fortfarande teologin som stod i centrum och det var Guds ord man ville tolka och förstå. Men istället för att underkasta sig de katolska dogmerna, de etablerade stora kommentatorernas förklaringar och försöka förhålla sig till dem gick man nu direkt till källorna och började läsa Bibeln på originalspråk (hebreiska och grekiska) och dessutom översätta den till de samtida folkspråken.

En annan viktig dimension var att man övergav den skolastiska Medeltidens totala fokus på teoretiska abstraktioner. Man hittade tillbaka till Antikens mer praktiskt orienterade intresse för den fysiska men också den mänskliga naturen. ”Humanismen” var ett intresse för det mänskliga, det ”humana”, snarare än för det gudomliga. Och detta mänskliga hittade man i den profana antika kultur man nu återupptäckte i form av litteratur, skulptur och arkitektur och som till stor del formade vår västerländska konst och kultur under hela 1500-, 1600- och 1700-talen. Allt var inte abstraktioner. Allt var inte gudomliga principer. Tillvaron var också full av det mänskliga, det kroppsliga, det naturliga.

Kanske kommer ett förnyat intresse för humanistiska studier i Västvärlden att gå via ett påbud om att återigen gå tillbaka till källorna. Läs texterna! Titta på konsten! Lyssna på musiken! Försök fånga vad konstnärerna själva ville uttrycka i form av allmängiltig kunskap om vårt mänskliga liv! Oroa er inte så mycket för vad vår tids lärda auktoriteter i form av tyska, franska eller amerikanska kommentatorer har att säga om hur dessa texter ska läsas.

Vi lever verkligen återigen – precis som mot slutet av Medeltiden – i de moraliserande kommentatorernas tidevarv då de texter som egentligen ska studeras (då Bibeln, idag Västerlandets stora skönlitteratur) tenderar att avkodas med utgångspunkt i vad de stora kommentatorerna (Foucault, Derrida, Bourdieu) har sagt om dessa texter och vad de sekundära kommentatorerna (samtida amerikaner och studenternas egna lärare) säger om dessa kommentatorer. Metanivåns betydelse är uppenbar när teori och kommentar blir mål istället för medel.

En eventuell renässans för en sann humaniora skulle också kunna föra med sig ett förnyat intresse för kunskaper i fler främmande språk än engelska – som är vår tids latin. Språkkunskaper var det hetaste som fanns under Renässansen och så kan det bli igen: Studenter med intellektuella intressen kan på nytt vilja konsumera litteratur och filosofi på originalspråk eftersom det ger det mest autentiska mötet med författaren och ursprungstexten.

Jag tror det kan bli ganska trevligt.