Richard Sörman: Samtal med litteraturvetaren och debattören Johan Lundberg

Richard Sörman

I ett samtal med Det Goda Samhället reflekterar Johan Lundberg över vad som hände när han för två år sedan nekades en professorsbefordran vid Stockholms universitet. Med obehag ser han hur ideologisering och formalisering av arbetet vid universiteteten skapar strömlinjeformning och anpassning. Han talar också om sin senaste bok och om hur en livskraftig kultur måste behålla kontakten med sin egen historia.

Johan Lundberg är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. I sin forskning har han främst sysslat med Harry Martinsson och svensk 1900-talslyrik. För många är han dock mest känd som författare till boken Ljusets fiender (2013, men i ny och utökad utgåva 2019) där han kritiskt granskar hur svenska intellektuella under flera decennier hyllat totalitära regimer och ideologier.

År 2017 uppmärksammades stort ett befordringsärende vid Stockholms universitet där Johan Lundberg ansökte om att få titulera sig professor, men där universitetets förslagsnämnd sa nej trots att de båda sakkunniga som hade läst ansökan och bedömt dess kvaliteter förordade en befordran. Det hänvisades till formella kriterier som inte skulle ha uppfyllts, men i mångas ögon var detta ett svepskäl för att straffa en akademiker med fel ideologisk profil.

Jag träffar Johan Lundberg på ett kafé i Mall of Scandinavia i Solna för ett längre samtal om akademisk konformism. Vi talar också om hans senaste bok Europas skugga: om Henry James och frihetens väsen där han problematiserar upplysningstraditionens strävan att frigöra sig från historia och tradition. Vad händer med en människa som inte behåller kontakten med sin egen kultur? ”Man kan inte förvänta sig att en kultur ska vara livskraftig och överlevnadsduglig om människor i grunden inte tror på den.”

Det Goda Samhället: Hur ser du idag på det som hände när du, trots två eniga sakkunnighetsutlåtanden inte blev befordrad till professor vid Stockholms universitet 2017? Man hänvisade till formella skäl. Vissa kriterier för erfarenhet inom undervisning och administration var inte uppfyllda. Var det svepskäl för något annat?

Johan Lundberg: Jag ser det som svepskäl. Det hette att jag inte hade sysslat tillräckligt med administration fast jag hade gjort det när jag jobbade på dels Tvärsnitt, dels Axess och Ax:son-Johnson-stiftelsen. Det hette att min undervisningserfarenhet inte räckte till och ändå hade jag ägnat mig åt undervisning i 15-20 år. Jag hade fyra olika intyg som styrkte mina kvaliteter som lärare, men det behövdes tydligen mer. Det kanske sjukaste var att mina meriter inte påstods skilja sig nämnvärt från när jag ansökte om att bli docent år 1999. Trots att jag sedan dess skrivit ytterligare tre monografier.

DGS: Vilka var då de egentliga skälen till att du inte kom att befordras till professor?

JL: Jag tolkar det som ett underkännande av att jag hade gått mina egna vägar. Det var dessutom symptomatiskt att lärarförslagsnämnden på Stockholms universitet, vilka gick emot de båda sakkunniga, i sitt utlåtande ifrågasatte just Ljusets fiender, även om jag fick intrycket av att de överhuvudtaget inte hade läst den. Den boken var ändå bara en vetenskaplig meritering av tio. Det var dessutom märkligt att det skulle ligga mig till last att den var tvärvetenskaplig. Saken är ju den att Ljusets fiender skär genom litteraturvetenskap, idéhistoria och konstvetenskap, det vill säga de ämnen som finns företrädda på min egen institution. Med lite god vilja hade man kunnat se det som en fördel att jag hade ägnat mig åt tvärvetenskaplig forskning.

DGS: Du menar att det var den ideologiska profil man kan skönja i ditt arbete som störde.

JL: Ja jag har kritiserat utvecklingen på universiteten utifrån flera olika perspektiv.

DGS: Det pratas mycket om politiseringen av universiteten idag.

JL: Ja. Och den finns inte bara inom humaniora och samhällsvetenskap. I samband med att mitt ärende uppmärksammades hörde några naturvetare av sig och berättade att de varit med om liknande saker. De hade fått sakkunnigutlåtanden som förordade att de skulle befordras, men när det sedan hade uppmärksammats att de uttryckt skepsis till genusvetenskapens genomslag i den akademiska världen hade de blivit inkallade och fått svara på direkta frågor om deras åsikter i ämnet. Och sedan hade deras befordran fallit på det. Den typen av agerande äger inte rum inom humaniora skulle jag säga. Man är mer medveten om att det skulle se illa ut. Det hindrar inte att ideologiseringen som sådan kan vara betydligt värre.

Men det handlade i mitt fall också om New Public Management-tänkandets genomslag på universitetet. Det är en på många sätt ny syn på akademisk forskning. Det ingår i det här tänkandet att man ska vara lojal mot den verksamhet som bedrivs där man har sin tjänst och då blir det problematiskt för en person som jag som på olika sätt har varit kritisk mot en del av det man gjort inom mitt ämnesområde och i synnerhet vid den institution där jag själv är verksam.

Ett närgränsande problem är för övrigt, när vi nu är inne på problem, de statliga stiftelser där man som forskare måste söka pengar för sina forskningsprojekt. Det gör att folk tenderar att anpassa sig efter vad man tror forskarsamhället vill ha istället för att utveckla sin originalitet. Om forskningen vore inkluderad i tjänsten skulle forskarna stå mycket friare gentemot finansiärerna.

DGS: Det blir väl ett problem att akademiker förväntas ägna sig åt kritiskt tänkande i vad som nu ska vara en strömlinjeformad verksamhet, men också att man som humanist kanske inte producerar resultat i sin forskning som går i riktning med vad som tydligen ska vara en önskad samhällsutveckling.

JL: Jag har alltid sett verksamhetens kärna som en pågående diskussion kring de teorier, metoder eller generella utgångspunkter man grundar sin forskning på. Under min tid som student och doktorand på 80-talet hade man en känsla av att det på universiteten fanns en
pluralistisk miljö med olika läger som kanske bekämpade varandra intellektuellt men som inte ifrågasatte varandras rätt att finnas vid universiteten. Det gjorde att alla mötte någon form av motstånd. Det där har mer och mer försvunnit. Det finns väldigt få profilerade företrädare idag inom humaniora för till exempel en konservativ eller en borgerligt liberal hållning. Utvecklingen går mot en allt större likriktning.

DGS: Problemet är kanske att den nya universitetsvänstern har en idé om att det traditionella västerländska universitetet är en del av ett orättfärdigt samhälle. Man har också svårt att acceptera att ett intellektuellt arbete förutsätter vissa privilegier: tid att läsa, tid att tänka, och att man då som universitetslärare inte alltid kan fungera som en samvetsgrann tjänsteman som varje dag går till jobbet och betar av sin hög med arbete.

JL: Ja precis. För det första är helt enkelt så att vissa av de teorier som haft stort genomslag inom humaniora handlar om att ifrågasätta grundvalarna för det västerländska tänkandet från Platon och fram till Upplysningen. Den senare framställs i sin tur ofta som roten till allt ont i världen. Liberalism, kapitalism och förnuftstro – för mig framstår många av de friheter vi åtnjuter idag som konsekvenser av just kapitalismen och upplysningstidens värden. Jag säger inte att det inte finns problem förbundna med dessa värden, men jag finner det oerhört grunt att relatera massa olika former av förtryck till dem – som rasism.

Problemet är att den här sortens teorier som har udden riktad mot förnuftstro, upplysning, kapitalism och liberalism, är väldigt allenarådande i åtminstone mitt ämne – och som kritiker av dem upplever jag mig som väldigt ensam i universitetsmiljön.

Men det finns många aspekter av det där. Många som arbetar vid universiteten bedriver inte så mycket forskning själva, vilket skapar ett ressentiment mot dem som får mycket gjort. De förra känner då ett behov av att hålla nere kreativa forskare. Man försöker uppvärdera formella kriterier, närvaro vid arbetsplatsen, undervisningsmängd och så vidare. En annan aspekt är att de som är lagda åt politisk aktivism har sett sin chans när nya direktiv har kommit. Det var en speciell erfarenhet jag hade från Stockholms universitet att när Bolognamodellen skulle implementeras då höll sig vissa reform-, eller kanske man ska säga revolutionssugna personer framme och såg till att göra om och styra upp så mycket de kunde. Vid andra lärosäten där jag arbetat försökte man bevara så mycket som möjligt men inte i Stockholm.

DGS: Om vi tar argumentet att din ansökan inte uppfyllde vissa formella kriterier så skulle jag vilja höra hur du ser på den formalism som breder ut sig vid universiteten. Det gäller dels tjänstetillsättningar men även forskningsmeritering i allmänhet. Man går mer och mer mot formella och kvantitativa kriterier med krav på antal publikationer i peer reviewade tidskrifter till exempel. Samtidigt innebär det att man ger mindre vikt åt den rent kvalitativa bedömning som humanister borde hålla så högt de bara kan.

JL: Det var skrämmande på så vis att det verkligen var en kvalitativ bedömning av min forskning de sakkunniga hade gjort i samband med min professorsansökan. Det var sida upp och sida ned med analytiska bedömningar av olika idéer jag framför i mina böcker. Och det valde man att bara lägga åt sidan. Istället sitter det sex-sju personer som inte kan någonting om vare sig min forskning eller om ämnet litteraturvetenskap och bedömer mina kvaliteter genom att bocka av ett antal rutor med formella krav. Man kan undra varför man ska ha några sakkunniga överhuvudtaget när de blir överkörda av en nämnd som överhuvudtaget inte är insatt i den sökandes forskning. Och peer review systemet ser man väl som ett sätt att på sikt avveckla sakkunnighetsförfarandet. Man skapar ett system som tränger ut den kvalificerade bedömningen.

Peer review systemet ska ge en aura av saklighet och objektivitet, men inom humaniora strider det mot själva ämnets natur eller väsen. Naturvetenskap får sitt existensberättigande av de praktiska tillämpningar som forskningen leder fram till. Teorin prövas i verkligheten och det finns en nytta i forskningen som konkretiserar dess värde. Humaniora måste rimligtvis också komma samhället till gagn i en eller annan form. Det traditionella är där att man skriver böcker som kommer ut på marknaden och som de som är intresserade av ämnet kan läsa. Det kan bli en pusselbit för många människor till en ökad förståelse av ett visst författarskap till exempel. Men nu har man skurit bort den här publicistiska delen av humaniora och istället tagit efter naturvetenskapen med peer review systemet som gör forskningen till en intern angelägenhet eftersom det systemet bygger på att man skriver endast för personer som är specialintresserade av en viss mycket begränsad del av ämnet. Det säger sig själv att det är ett system som gynnar likriktning och anpasslighet. Det säger sig själv också att ämnen som litteraturhistoria inte kommer att kunna fortleva under villkor som gör att forskarna avskärmas från människor utanför forskargemenskapen.

DGS: Riskerar inte ideologiseringen och formaliseringshysterin att marginalisera universiteten? Jag tycker man kan se en parallell till Medeltidens skolastik som med tiden fastnade i testuggande och som totalt missade såväl Renässansen som Upplysningen.

JL: Ja vi är på väg dit igen. Just det man kallar för Teori med ett stort T leder i den riktningen. Många teorier som används idag är på pappret avancerade, de är komplicerade att ta del av, men de leder fram till rätt banala slutsatser. När man kritiserar de banala slutsatserna får man alltid höra att man måste göra det inom ramen för teoribildningen. Det finns uppenbara likheter där med den skolastiska filosofin. De som då, under senmedeltiden och renässansen, ville se en förändring kunde avfärdas med att de inte hade suttit i tjugo år och fördjupat sig i Thomas av Aquinos läror. Som det är nu är inom humaniora stöter man bort många talanger som inte är anpassliga. Och tonvikten på det teoretiska gör också att många faller bort. Man kan ha fallenhet för ämnet ur andra perspektiv än det teoretiska eller också kan det vara så att man inte skriver under på de här trossatserna och därför inte ser universitetet som en plats där man vill verka.

DGS: Det kan också vara så att man har svårt att se värdet av att i en avhandling på 250 sidor ägna 100 sidor åt teori och metod för att sedan komma fram till slutsatser som inte hade behövt några teorier överhuvudtaget. Är inte det en ganska sund inställning?

JL: Det är en fullständigt rimlig hållning. Ur hela det här systemet så stöts excentriker bort. När jag läste i Uppsala på 80-talet var det fullt av sådana personer. Vissa kanske inte borde ha jobbat på universitetet kan man tycka, men många av dem var infallsrika. Idag har de personerna inte en chans att slå sig fram i universitetsvärlden.

DGS: Jag tror inte att jag själv hade kommit in på någon doktorandutbildning idag. 

JL: Inte jag heller. Aldrig. Man måste vara karriärmedveten nätverkare från dag ett. Det krävs en attityd som i alla fall jag inte hade då. Jag har nog alltid varit typen som har gillat mer att läsa och att skriva än att nätverka.

DGS: Berätta lite om din senaste bok som kom 2017, Henry James och frihetens väsen. Varför ville du skriva denna bok?

JL: De två böcker jag hade skrivit före, Ljusets fiender och Det sista muséet var kritiska till tendenser i den samtida kulturdebatten och i den akademiska världen. Nu kände jag att jag ville fördjupa mig i något jag själv tyckte bra om istället för att arbeta med material jag var kritisk mot. Jag ville göra något i en positiv anda och inte i en negativ. Och då utgick jag från frågan vad en författare som Henry James kan ha att säga oss idag.

DGS: Om jag har förstått rätt finns det en spänning i det här författarskapet mellan ett traditionsrikt Europa och en ny värld i Amerika?

JL: Ja. Henry James kom från ett USA som saknade kultur, som saknade kontakt med kulturhistorien. Och en del av hans projekt tillsammans med andra i hans umgänge handlade om hur man i USA skulle skapa ett kulturellt fundament till exempel genom att bygga upp muséer. Man hade en idé om att begåvningarna skulle drivas ut ur landet om man inte kunde erbjuda samma slags kulturhistoria som den som fanns i Europa. Begåvningar skulle fly till den gamla världen. Det tyckte jag var en intressant infallsvinkel med tanke på hur jag uppfattade att man i Sverige idag, och kanske i Europa i stort, ser kulturarvet som något problematiskt som man klarar sig utan eftersom det bara har producerat en massa obehagliga normer och föreställningar som har använts för att förtrycka olika befolkningsgrupper.

Sedan handlade det också om att jag i Ljusets fiender medvetet negligerat vissa problem som fanns i Upplysningen. Därför ville jag skriva Henry James-boken lite grann som en pendang till Ljusets fiender. Jag ville närma mig problemet ur ett annat perspektiv. Tanken var att diskutera det behov som finns hos människan av kulturellt baserade sammanhang och gemenskaper, av kulturella rötter. Jag ville ställa frågan om vad som händer med en människa som lever i en värld utan kontakt med sin egen kulturhistoria, och detta kopplade jag i sin tur till en fråga om frihet, vad som är en rimlig frihetsambition – och när frihetsambitionen blir ett hot mot just den kulturella grund som bygger upp en högkultur, en civilisation. Ja, du hör själv. Jag befinner mig rätt långt från mainstream-fåran inom dagens humaniora…

DGS: Apropå just detta med Upplysning och tradition. Jag uppfattar det som att vi idag, inom den icke-socialistiska eller icke-marxistiska intellektuella sfären, stångas med ett problem som löper tvärs igenom det mesta av allt vi debatterar. Och det är frågan hur vi ska förhålla oss till det faktum att våra ideal om frihet, individualism och jämlikhet härrör ur en specifik tradition nämligen vår egen. Det är som att liberaler nu motvilligt upptäcker att deras ideal är en produkt av deras egen kultur och att existensen och fortlevnaden av dessa ideal paradoxalt nog förutsätter att vi gör precis det som Upplysningen inte ville göra, nämligen knyter an till det traditionella. I princip är det väl denna spänning du beskriver?

JL: Man kan i och för sig säga att många enskilda element i upplysningstraditionen också förekommer i andra kulturer. Men skapandet av en mer systematisk modern verklighetsbild skedde inom ramen för den västerländska kulturen. Man kan knappast bortse från den långa kulturhistoria som från det antika Grekland via kristendomen har haft en enorm betydelse för den värdemässiga gemenskap som finns i Västerlandet och det är kanske människor inte medvetna om överhuvudtaget.

DGS: Problemet är väl att Upplysningen i sig kan förstås som ett brott mot det traditionella. Voltaire var ju antikristen och avskydde katolska kyrkan.

JL: Ja men samtidigt byggde han vidare på någonting som hade sin grund i kristendomen. Det blir fel om man tänker att Upplysningen i huvudsak är ett brott med en tradition när den till viss del möjliggjordes av samma tradition. I synnerhet tycker jag nog att det kristna inflytandet har undervärderats generellt sett. Den exceptionella kraften i västvärldens utveckling är svår att tänka sig utan kristendomen. Men allt sådant som har lagt grunden till det välstånd som vi åtnjuter idag – det som var förutsättningen för civilisationen, det är ju det som man generellt sett inom de nutida postmoderna teoribildningarna hyser så stark misstro mot, allt sådant som andas regelverk, slutenhet, meningsfullhet, moral, förnuftstro, stabilitet, sanning, lagsystem.

DGS: Så hur ska vi tänka idag? Ska vi säga att vår individualism är vår tradition och att vi måste hävda vår tradition för att kunna behålla de framsteg vi gjort?

JL: Så är det nog. Man kan inte förvänta sig att en kultur ska vara livskraftig och överlevnadsduglig om människor i grunden inte tror på den.