Är det att leva i Dantes Inferno att vara man i Sverige 2019? Paula Ternström imponeras av Teater Reflex iscensättning av den samtida mannens vandring genom helvetets alla kretsar. Ingen verkar undkomma de plågor som utmätts som straff för våra mänskliga brister. Och bilden som ges av vår samtid är kompromisslöst svart: Det enda paradis som hägrar efter den genomförda helvetesvandringen är effekterna av receptbelagd psykofarmaka.

Vad ska vi med teater till? När den är som bäst siktar den rakt in i vårt psyke och då händer något. För ett ögonblick snuddar vi vid en förståelse av oss själva och våra medmänniskor.

Jag ser föreställningen GUDARNA – La Tragedia Umana (den mänskliga tragedin) på Teater Reflex i Stockholmsförorten Kärrtorp och jag vågar säga att regissören Emanuelle Davin har skapat årets teaterhändelse.

Det här är angeläget. Det här är fysiskt. Det här är teaterkonst. Davins nytolkning av Den gudomliga komedin av Dante Alighieri från 1300-talet går rakt in i blodomloppet. Det helvete som här gestaltas är själva livet så som det kan gestalta sig i nutid för den vita, heterosexuella medelklassmannen. Det handlar om våra män, våra söner och våra fäder. Föreställningen är hjärtskärande aktuell.

Dante, spelad av Teodor Olsson, går igenom helvetets nio kretsar ledsagad av den antike diktaren Vergilius, spöklikt gestaltad av Daniel Ohlsson med rakat huvud och svartmålat kors i ansiktet. Dantes möten genom kretsarna påminner i det mesta om möten alla har dagligen, och kanske har Davin här tagit fasta på Olof Lagercrantz tolkning av eposet enligt vilken det fanns många realistiska drag i berättelsen. Medeltidens moraliska värderingar känns relevanta att ta upp igen eftersom de kanske lever kvar i vårt kulturarv mer än vi vill föreställa oss. Dantes inferno kan alltså vara vårt inferno fast på riktigt.

Helvetet är hos Dante strukturerat i nio cirklar eller kretsar, som gräver sig djupare ned i underjorden allteftersom antalet syndare blir färre men synden allt grövre och straffen följaktligen värre. De nio kretsarna är lättja, lusta, frosseri, girighet, vrede, kätteri, våld, svek och förräderi.

På scen finns nitton unga män: tolv professionella skådespelare och en ”folkensemble” med sju män. Alla i punkig på gränsen till krigsmålad mask och nedkladdade vita designade kostymer som ger en slags rock’n’roll-känsla. Från taket ramlar det ned skräp som männen får kravla runt i: Guds gåvor kanske, eller Guds straff som männen måste förhålla sig till. Musik av Jakob Lindhagen dånar ur högtalarna och manskollektivet ålar, strider och dansar som en balett genom de nio kretsarna.

Det är fysiskt, våldsamt och stundtals pornografiskt, så pass att ett äldre par upprört lämnar lokalen innan paus. ”Det är för bedrövligt!” utbrister mannen i foajén. Det är scener från sjätte kretsens synd, ”kätteri”, som utspelar sig i en bastu där männen leker obscena lekar och förnedrar varandra som upprör. Men detta är en helvetesvandring och programbladet har varnat känsliga personer. Paradiset finns inte här. För att komma dit måste man gå igenom helvetet enligt Dante. Man måste först plågas för att sedan eventuellt få njuta.

Mitt manliga sällskap blir mest tagen av andra kretsens synd, ”lusta”, där en man ställs till svars för en våldtäkt på sin flickvän han inte förstår att han begått. ”Hon var ju med på det?” Det måste i sanning vara ett helvete för en man att bli anklagad för våldtäkt utan att förstå varför. I Dantes original blåser de sexuellt vällustiga runt i en evig storm. Men i svallvågorna efter metoo kanske männen slutar ge efter för sin lust av rädsla att dömas till evig pina redan på jorden?

Den första synden, lättja, gestaltas i pjäsen som likgiltighet. Hos Dante straffas de likgiltiga genom att tvingas jaga en blank fana, själva jagade av getingar, flugor och larver. Synderna frosseri och girighet gestaltas med en American psycho-liknande karaktär, förbluffande lik den i filmen. Denne syndare talar om sin ombytlighet och sina omättliga behov. Manskollektivet ligger halvnakna runt honom och sippar på drinkar. Den som tjänar mest är bäst i mannens värld. Känner vi inte igen det?

Den femte kretsens synd, vrede, handlar om incel-männen (incel är en förkortning för involuntary celibate) som inte får ligga. De skriker ut sin vrede över kvinnorna som inte vill ha dem. En ratad man blir en farlig man. När det gäller sveket gestaltar manskollektivet koreografisk vackert den arvsynd som löper genom generationer: Fäder sviker söner som blir fäder och sviker sina söner. Svek är också otrohet mot sin partner, och detta iscensätts med exakt närvaro och smärta.

Graderna i livets helvete är många, men den djupaste synden av alla är förräderiet. Enligt Dante ska de som förråder sina nära och sina vänner sitta fast till knäna i en frusen sjö, landsförrädarna till midjan, förrädare till sina gäster till halsen och de som förrått sina mästare är helt infrysta i Cocytus is (Cocytus är gråtens och klagans flod i Hades). I Davins tolkning är det samhället som förråder våra unga män. Dante står vacklande, tom och själlös och väntar på en psykmottagning, tillsammans med andra män, som om han vore lobotomerad. Alla är lika viljelösa och utan riktning. Vergilius har tvättat bort sitt svarta kors och blir nu Dantes läkare som skriver ut antidepressiva läkemedel. Hur ska Dante någonsin kunna söka sitt paradis? Är det vad som blir kvar av mannen? Mitt hjärta brister.

Detta är teater som talar till själen, teater som talar till samtiden, teater som upprör och berör. Gå dit!

Teater Reflex ger tre extraföreställningar av GUDARNA 11, 12 och 16 december.