Det är förstås alldeles för tidigt att skriva Tidöavtalets historia men så mycket har ändå hänt att man kan ana vartåt det lutar. Det handlar om småsaker men småsaker har en tendens att förändra sig ungefär som barn, det vill säga enligt principen ”små barn, små bekymmer; stora barn, stora bekymmer”.

Om man någon dag inte har något särskilt att skriva om så finns alltid en praktisk utväg och det är att söka upp FN och rota bland organisationens beslut, deklarationer, mål, resolutioner, överenskommelser och andra salvelsefulla dokument för främjande av fred, välstånd och mänsklig lycka. Nästan allt framstår som blåögt fjortistrams. Jag ska ge ett exempel och ta mig an den svåra frågan huruvida världens ledare, som unisont ställt sig bakom allt detta, verkligen är så korkade som det verkar eller om det är något annat som ligger bakom.

Som du rimligtvis noterat aktar jag inte för rov att uttala mig om saker för vilka jag saknar såväl den erforderliga utbildningen som den nödvändiga erfarenheten. Ändå prickar jag enligt egen uppfattning ofta rätt vilket beror på att jag har en metod. Metoden är att utgå från att allt är ungefär så enkelt och alldagligt som det ser ut på ytan och att människor oftast drivs av småaktiga men för det mesta tyglade egenintressen.

Många människor osäkrar sin revolver när de hör uttrycket identitetspolitik utan att riktigt ha förstått detta politiskt korrekta koncept. Jag ska därför förklara saken och är övertygad om att revolvrarna kommer att osäkras ännu mer när polletten trillar ned.

Betänk följande ord:

Men nu är pengarna slut. Nu måste vi snabbt tänka om, rekonstruera folkhemsbygget efter andra och mindre kostsamma principer. Ju längre vi dröjer, desto fler och desto smärtsammare blir, desto hårdare ingreppen i förmånerna och bidragen. Krisen idag är ingen vanlig ekonomisk kris, ingen lågkonjunktur som snart övergår i högkonjunktur så att allt blir som vanligt igen. Det är i första hand en systemkris, så djup att den faktiskt hotar att leda till en systemkollaps om ingenting görs.

Författaren och opinionspersonen m m Janerik Larsson erbjuder en gratistjänst som jag gärna rekommenderar. Han har alltid varit en fanatisk tidningsläsare och bjuder på artikeltips till alla intresserade. Du kan prenumerera här (Begreppet woke har aldrig kommit till Sverige (mailchi.mp)). Länken går till en tipsartikel av amerikanen Ruy Teixeira. Jag skulle kunna säga att artikeln är värd uppmärksamhet för att den är så friskt nydanande och knivskarpt logisk. I själva verket gillar jag den för att den ger mig vatten på min kvarn.

Lotta Gröning (bilden) är historiker och i egenskap av journalist troligen en av landets mest uppskattade författare. Nu har hon skrivit en bok om socialdemokratins historia som heter Från folkhem till Facebook. Jag hinner inte läsa mer än tjugosju sidor förrän det levereras information som är så uppseendeväckande att jag lämnar övriga sysslor åt sidan för att genast berätta för dig vad hon säger.

Många tycker säkert att jag är perverst intresserad av PK-ismen, till exempel vad den är, hur den uppstod, hur den sprider sig, vem som artikulerar den, om det lurar några ekonomiska incitament i bakgrunden, om den har framtiden för sig och så vidare. Till dem som eventuellt tycker så vill jag säga att idéer styr världen och att det är oförsiktigt att inte ägna sig åt att begripa idéer som periodvis vuxit sig starka, exempelvis doktriner som kristendomen, kommunismen och nu senast PK-ismen eller, som läran heter i USA, wokismen.

Det har, åtminstone för mig, blivit allt svårare att ta ställning i kampen mellan Ukraina och Ryssland. När Ryssland i februari anföll var det lätt.  Som representant för en moralisk stormakt kunde jag inte annat än känna vedervilja mot den otäcka och odemokratiska björnen som utan godtagbara skäl gav sig på det svaga och hedervärda Ukraina som enligt allas bedömning skulle krossas på några dagar.

En vän som kanske är ännu mer nördigt marxistisk än jag själv ställde en fråga på vilken jag inte hade något omedelbart svar. Men vi stötte och blötte saken en stund och kom fram till ett synsätt som känns åtminstone preliminärt hållbart. Frågan var om PK-ismen är ett produktionssätt eller bara en ideologi. Vi kom fram till att den faktiskt kan betraktas om ett produktionssätt, om än rätt dåligt, vilket faktiskt är ett fantasieggande perspektiv för en nörd.