Som alla veta låter ödet alltsomoftast ovanliga händelser, som ändå har en inre förbindelse, av tillfällighet inträffa ungefär samtidigt. För två veckor sedan hittade jag Selma Lagerlöfs samlade verk i bokhyllan och började läsa eftersom detta uppenbarligen var en vink från försynen, något som bevisades av att det på Sveriges Television strax efteråt kommo två dokumentärer om författarinnan.
En av skiljelinjerna i svensk politik det senaste kvartsseklet har gått mellan nationalister och internationalister. Nationalisterna vill försvara fosterlandet, medan internationalisterna tycker att fosterlandet inte spelar så stor roll eftersom man lika gärna kan bo i Spanien som i Hyltebruk.
Idag är det nyårsafton, och med den kommer löften om ljusare tider. I alla fall ljusare i bemärkelsen längre dagar. När det gäller det mentala tillståndet i Sverige är jag mer tveksam. Jag försöker se positivt på framtiden, men det är så mycket som är skevt i landet jag lever i att det blir allt svårare. När jag ser tillbaka på 2022 ser jag en rad företeelser som är oerhört provocerande för alla oss som tror på ett demokratiskt samhälle, och mest oroväckande är den allt mer nonchalanta synen på yttrandefriheten. Högt uppsatta politiker såväl som ledarskribenter på de största plattformarna tycks numera nicka bifall till villkorad yttrandefrihet. Och det är riktigt, riktigt illavarslande.
DN har nyligen återigen spekulerat över möjliga slut på kriget mellan Ukraina och Ryssland. Tidningen behandlar tre möjliga alternativ. Som vanligt är DN rädd för verkligheten.
Det enda alternativ med någon sannolikhet är det som innebär en seger för Ryssland. Det skulle – på kort sikt – medföra något slags fred, tills Rysslands imperieambitioner finge det att inleda aggressiva handlingar mot någon annan granne. Tyvärr, sett ur Rysslands perspektiv och många av dess nyttiga idioters i väst är detta inte möjligt. Ukraina har andra avsikter.
Då och då blir jag intervjuad av någon som vill berätta historien om min stora omvändelse för några decennier sedan från starkt troende till skeptiker. Sådana pånyttfödelser är välkända från historien. Berättelsen är ungefär densamma oavsett vilket själstillstånd konvertiten lämnar och vilken ny sinnesbeskaffenhet han intar.
Bland det otrevligaste jag vet är managementkonsulter som håller personalpeppningsföredrag om modernt ledarskap för ett gäng kontorsråttor och uppmanar råttorna att tänka utanför lådan. Det är en björntjänst mot råttorna ty om de mot förmodan skulle förstå vad okonventionellt tänkande betyder och därtill hade det dåliga omdömet att presentera några okonventionella idéer för sina chefer så skulle de troligtvis direkt avskrivas som olämpliga för varje slags avancemang inom bolaget.
När Julius Caesar klev över floden Rubicon 49 f.Kr lär han ha yttrat: ”Alia iacta est” eller ”Tärningen är kastad”. Som statsman måste han ha gjort mängder av uttalanden, men just de här tre orden överlevde hans ämbetsperiod med drygt två årtusenden.
Jag har aldrig förstått mig på det där med så kallad klimatkompensation. I mina öron låter det ungefär som att man betalar grannen för att hon ska vara trogen mot sin man så att man själv kan ligga runt utan dåligt samvete. Rika människor betalar för att göra sånt som de uppmanar vanliga dödliga att inte göra, liksom. Nu kan man dessutom ”diktaturkompensera” genom att betala en slant till Anne Ramberg och resten av gänget i Civil Rights Defenders.
Ur minnet ska jag återge en berättelse som jag läste för ett antal år sedan.
På ön Zanzibar, närmare bestämt i tätorten Zanzibar City på öns västsida, hade det brittiska imperiet under sina glansdagar en viktig geografisk stödjepunkt. Inte minst var ön betydelsefull på grund av det strategiska läget i Indiska oceanen. Vid den här tidpunkten, slutet av 1800-talet, hade de stora oceangående segelfartygen en anhalt vid ön inför vidare färd mot Indien, Kina och andra spännande destinationer österut.
Yttrandefriheten är bland det heligaste västerlandet har hittat på. Tillsammans med de övriga demokratiska fri- och rättigheterna, till exempel äganderätten, näringsfriheten, slaveriförbudet och tryckfriheten utgör de rättsstatens fundament. Om man kröner alla dessa oskattbara institutioner med rösträtten, marsipanrosen på prinsesstårtan, så får man demokratin. (Vad barnen än får lära sig i skolan kan rosen ensam aldrig bilda någon prinsesstårta.)
Mehdi ”Dumle” Sachit sköts till döds i Rinkeby på juldagsmorgonen. Han presenteras så här i Expressen samma dag:
”Han var en tungt kriminellt belastad man, dömd för bland annat grovt sexualbrott, våldsbrott och narkotikabrott, med en central placering i kriminella Rinkebynätverket ‘Dödspatrullen’.”
Trots allt detta var Sachit fri att gå runt på gator och torg och noja, som en fri man. I min bok borde hans sammanlagda fängelsetid för de nämnda brotten ha varit minst 20 år.
Det har länge varit känt att långa män har högre inkomst och högre social status (och högre värde på den sexuella marknaden) än korta män.
Diskrimineringen kan, enligt wikipedia, visa sig i form av ”omedvetna mikroagressioner”.
Åtskilliga studier sedan lång tid tillbaka bekräftar detta förhållande. Kolla till exempel denna studie
Mats Waltré skrev häromsistens på Det Goda Samhället en angelägen artikel om bl.a. hur stats-TV och statsradio är organiserat. Angeläget därför att det är viktigt att stats-TV och statsradio granskas då de har en mycket stark påverkan på opinionen. I själva verket kan det vara det enskilt viktigaste att få stats-TV och statsradio att vara mer opartiska och sakliga – kärnan i deras åtagande som nyhetsförmedlare – om man vill ändra opinionsläget. Vi är ju många som vill det.
Kanadensaren Jordan B. Peterson blev världsberömd när han motsatte sig en kanadensisk lag enligt vilken, ungefär, varje medborgare skulle ha rätt att bli till- och omtalat med ett självvalt pronomen, alltså inte de traditionella ”han” och ”hon” utan exempelvis ”zi” eller ”xim” eller ”hen” eller något annat som medborgaren själv hade hittat på. Det här var några år sedan och sedan dess har Peterson blivit alltmer världsberömd framför allt, påstås det, bland unga män. Hur kan all denna berömmelse komma sig?
Vi har under en stor mängd år lärt oss att när unga invandrare misslyckas i Sverige och blir kriminella är det helt och hållet svenskarnas fel.
Dessa beskyllningar brukar vanligtvis komma från framträdande debattörer, författare och föreläsare med invandrarbakgrund, som till skillnad från oss har ständig och stor tillgång till de största tidningarnas debattsidor.
Vissa i väst – PK-ister i Sverige, byråkrater i Bryssel/EU och woke-ister i USA – älskar att speka sig med offerkoftor. Och det är inte en offerkofta som gäller utan tre taggiga vassa koftor.
På juldagen skrev Katarina Barrling en fin krönika i Svenska Dagbladet med flera viktiga observationer kring fenomenet ”cancel culture” (som innan det fick ett modernt amerikanskt namn på svenska kallades utfrysning eller ostracism). Hon åberopar flera stora tänkare. En av dem menar exempelvis att:
Bara för att du ska förstå mitt stämningsläge så kan jag informera om att jag till julklapp åt mig själv beställde en gasolvärmare på fyra kilowatt, vilket påstås kunna värma upp ett rum på trettio kvadratmeter. Den kostade över femtusen kronor så jag drog in presenterna till fru och barn. Å andra sidan tänker jag bjuda dem på gasolvärme om det behövs. Då kommer de att tacka mig för mitt förutseende.
Som en del av folkhemsbygget blev Sverige på 60-talet världsmästare i barntandvård. Min första fluorsköljning fick jag redan på mjölktandstadiet och vi lärde oss frukta tandtrollen som dagens elever lär sig frukta koldioxidmolekylen. Varje tendens till karies åtgärdades med amalgam, och som 25-åring hade jag samlat på mig ett garnityr av 29 amalgamfyllningar. Om jag gapade stort liknade jag superskurken Jaws i James Bond.
Den antirasistiske forskaren Tobias Hübinette rapporterar på sin blogg statistik som visar att vita numera är i minoritet i Storbritanniens två största städer, London och Birmingham:
Idag firar världens kristna Jesu födelse.
I Selma Lagerlöfs roman Jerusalem kommer Stark Ingmars dotter kommer tillbaka från Amerika med sin make Hellgum. Han predikar väckelse och samlar folk omkring sig. Dessa menar sig ha funnit frälsningen och kallas ”hellgummianerna”.
Romanen gavs ut i två delar 1901 och 1902 och är delvis tecknad efter en verklig händelse: år 1896 reste en skara människor från Nås i Dalarna till Jerusalem.
Sällan brister jag ut i ett stort skratt när jag på morgonen tar del av rapporter från den stora världen utanför Sveriges gränser och från den lilla världen här hemma. Nyheterna brukar snarare göra en dyster.
Häromdagen hände det ändå. Linda H Staaf hade lämnat Mats Löfving, regionpolischefen, och tagit ett kliv uppåt till överbefälhavaren, Micael Bydén. Vem härnäst? Ärkebiskopen?
Känner du bonden Paavo? Han förekommer i en dikt av Runeberg som heter Högt bland Saarijärvis moar och har mycket att lära nationalekonomer. Saarijärvi ligger på samma breddgrad som Östersund så man fattar att bondelivet för Paavo inte var någon dans på rosor. Mycket riktigt flöt hälften av sådden bort när våren kom varpå sommarens hagelskur och höstens köld tog resten. Detta inträffade två år på raken.
På svenska heter den här filmen Ett päron till farsa firar jul och ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden. Serien gavs ut under National Lampoons varumärke, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad. I tidskriften skrev bland andra filmskaparen John Hughes, känd för sina high school-filmer som The Breakfast Club (1985) och Pretty in Pink (1986). Han skrev även manus till den populära julfilmen Home Alone (1990). Ett päron till farsa firar jul, som är skriven och producerad av Hughes, bygger på en av hans noveller, ”Christmas ’59”, som publicerades i National Lampoon i december 1980, där han berättar om sin barndoms erfarenheter av julen.
Så blev det då äntligen julafton. Jag säger äntligen för jag älskar julen med allt vad den innebär av traditioner och historiska kopplingar till tidigare generationer. Men ibland tvingas även jag rucka på traditionerna. Som i år, till exempel, då en tids sjukdom gjort det närmast omöjligt att städa, pynta och göra allt det där som jag så gärna vill. Maken har inte hunnit heller för han har haft fullt upp med att jobba och dessemellan ta hand om mig som den kärleksfulle livskamrat han är. Men jag säger som min pappa brukade säga när saker och ting inte riktigt blev som man hade tänkt sig; jul blir det ändå.
Eftersom jag normalt bara gnäller och klagar på saker så tänkte jag ägna en av årets dagar åt att vara tacksam, nämligen denna julafton. Jag kastar mig nu hejdlöst ut i tacksamheten.
Jag lever ett enastående behagligt liv fast jag vet inte riktigt vem jag ska vara tacksam emot.
Muharrem Demirok (C) har plötsligt drabbats av dåligt samvete, skuld och skam. Han går därför ut och berättar att han dömts två gånger för misshandel på 90-talet. Så himla fint och modigt av honom!
Detta har naturligtvis inget som helst att göra med att han nu kandiderar som partiledare för Centerpartiet. Oh nej, då! Han har bara mått så dåligt av detta under alla år, och nu var det dags att lätta sitt hjärta.
Det har länge varit en obestridlig sanning att svenska medier, inte minst public service, ofta intar ett amoraliskt förhållningssätt till offer kontra gärningsmän. Det tydliggjordes på ett ovanligt provocerande sätt när SVT presenterade pressträffen som hölls efter att dom avkunnats i fallet med den grova våldtäkten och mordförsöket i Skellefteå.
Julen, kristmässan, närmar sig och det innebär ett tillfälle att skriva om Jesus. Mitt intresse för Jesus varar dock året runt. De poddar jag lyssnar mest på handlar om Jesus, den kristna kyrkans tidiga historia och Bibelns värld. Jag kan rekommendera två poddar: New Testament Review Podcast och Digital Hammurabi. Bägge drivs av seriösa akademiker.
I ett par av mina böcker har jag använt begreppen normalpatologi och visdum för att gestalta fenomenet (m)ord på ord och bara visor. De tangerar ett fenomen man i Tyskland kallar ”Volksverdummung”. Normalpatologisk är den som delar förståndsmässig sjukdom med många och på så sätt känner sig frisk. En så kallad PK-it! Och den visdumme kan rabbla normalpatologiska ramsor på ett förnumstigt sätt – inte minst tramsramsan ”alla människors lika värde” – men förstår inte innebörden, eftersom vederbörande förlorat sin förmåga att hysa egna tankar om allmänt accepterade tankar. Alltså mycket lättmanipulerade PK-iter av olika valörer. Båda delar dock samma värdeavgrund! Den senare är mer aktiv än den andre genom sin förmåga att också kunna mässa instrumentella ramsor, regeletik och allehanda värdegrunder.
DET GODA SAMHÄLLET 