Det är inte längesen gangsterrapparen Yasin Mahmoud satt inspärrad för förberedelse till människorov. Innan dess var han bortskämd och curlad av medierna som, överväldigade av det häftiga med att gangsterrappen hittat till den svenska förorten, till varje pris ville framställa de svenska rapparna som diskriminerade, fattiga, utsatta och hänvisade till ett kriminellt liv. De hade ju aldrig fått någon chans!

Idag är Yasin Mahmoud en fri man och inte bara det – han är dessutom en hjälte och en förebild! Det är i alla fall den bild Expressen målar upp i ett uppseendeväckande oanständigt hyllningsreportage.

Skribenten formulerar sig som vore han en blint förälskad fjortis, som skriver för fanklubbens medlemsblad. Hela texten är en enda lång och utdragen vördnadsbetygelse till en människa som genom sitt liv och sina gärningar skapat kris och kaos och kostat skattebetalarna enorma summor pengar.

Yasins kriminella liv, brotten och straffen, finns med i reportaget, men bara i periferin. Underförstått har han egentligen aldrig gjort något fel och om han har gjort det så är det ändå inte hans fel. Han säger:

”… det finns väl inte rök utan eld, det har sin poäng. Det händer saker där ute, vi kan inte neka. Det är verkligen vad det är. Att skuldbelägga och skrika saker till höger och vänster, ja, det är väl en väg att gå.”

Det är ju det. För människor med någon form av moralisk kompass är det dessutom den enda vägen – att skuldbelägga skyldiga människor är liksom hela poängen med en rättsstat. Men det är givetvis inte Yasins väg. Han är djupare och klokare än så:

”Jag är ingen politiker, jag kan inte veta, men jag märker bara att vi får inte fler fritidsgårdar för att musikförläggarna och de, eller vad de heter, slutar ge pris till rappare och dömda.”

Men om musikförläggarna fortsätter att prisa dömda gangsters, då ploppar fritidsgårdarna upp som svampar ur jorden, eller?

2020 blev Yasins år, förklarar Wikström, märkbart imponerad:

”I maj slog debutalbumet ”98.01.11” ned som en streamingbomb döpt efter hans födelsedag. I ”Young & heartless” rappade han:

”Project baby med höga riskfaktorer

Jag missa P3 guld, jag satt med fulla restriktioner”

Enastående intelligent textrad, eller hur? Det är nästan – men bara nästan – så att det till och med rimmar.

Men säg den lycka som varar för evigt. På nyårsafton samma år, när Yasin hade hyrt en hel hotellvåning i Stockholm för att fira sina framgångar, kom dumma farbror polisen och ”kraschade” festen. In i häktet igen för stackars missförstådde och diskriminerade Yasin.

Nu är allt annorlunda. Yasin är skötsam, fri och rik. Han lever livets glada dagar och det har han, antyds det i reportaget, sannerligen också förtjänat efter de svåra åren. Vi får veta att det finns bilder på sociala medier där ”Yasin har kostym” och att han numera lämnar sin dotter på dagis med ”fläckig t-shirt”. Han bor i en stad ”i Europa” och är lyckligt gift med en kvinna han kallar sin fru men som inte är hans fru och han är som lyckligast när han vaknar upp med sin dotters fot i ansiktet. Familjen bor i ett ”vitt” kvarter, han tjänar massor med pengar och när han kommer till Sverige på besök får han supermycket kärlek av alla sina miljontals och åter miljontals fans. Han är en hjälte och en förebild.

Wikström avslutar:

”Han lever drömmen, säger han: Familjen, pengarna, den framgångsrika karriären.”

Men han bär ändå med sig en stor sorg efter det liv han en gång tvingades leva:

”… det plågar honom att han missade dotterns födsel.”

Det är nu det är meningen vi ska fälla en tår av empati och rannsaka oss själva. Om det inte hade varit för att vi tvingade unga män som Yasin Mahmoud att leva utan tillgång till välfärdssystemet skulle han aldrig ha behövt utföra några brottsliga handlingar. Det är vi som bär skulden.

Bild: Skärmdump, Expressen