I egenskap av Dr. Freuds tillfälligtvis självutnämnda efterträdare redovisar jag här ett patientfall med diagnosen Politiskt Korrekt (PK).PK är ett syndrom kännetecknat av förvirring, handlingsförlamning och självskadebeteende.  

Förvirringen är skapad av så kallad orwellskt dubbeltänkande som innebär acceptans av motstridiga mål. Mål är som inbördes kommunicerande kärl såtillvida att uppfyllelse av det ena målet sker på bekostnad av det andra. Gällande sjukdomen PK kan det exempelvis handla om kravet att vara självförsörjande att ställas mot den motstridiga rätten att bli försörjd. 

Eftersom simultant uppfyllande av motstridiga mål är en omöjlighet befinner sig patienten omedvetet i förvirring. För att undvika en mental kris gör patienten sitt yttersta för att slippa konfronteras med målkonflikterna. Patienten erkänner inte förekomsten av målkonflikter. Istället behandlas motstridiga mål separat som om samband saknas.  

De motstridiga målen leder även till praktisk handfallenhet såsom förmågan att prioritera saknas. Den PK-sjuke orsakar därmed sig själv och sin omgivning stor skada. 

Patienten uppsökte mig på grund av oro, ångest och starka känslor av otillräcklighet. Såsom brukligt med misstänkta fall av PK utfrågas patientens inledningsvis om sitt synsätt i frågor om grundläggande mål normalt sunda personer delar. Det var frågor som kretsade kring att folk ska försörja sig själva, vara skötsamma, Sverige ska vara tryggt, inte vara tillhåll för utländska brottslingar och vi ska ha den bästa vården.  

Patienten sade sig dela målen oreserverat vilket indikerade en fullt normalt fungerande hjärna. Steg två för diagnosticering av PK är patientens egna svar på hur ovan nämnda mål ska uppnås baserat på dagens låga måluppfyllnad. Patientens lösningar innebar mer av offentliga insatser, exempelvis fler lärare och kuratorer, exitprogram för gängkriminella och riva utanförskapsområden och bygga nytt. Avsaknad av krav är en grundförutsättning för att undvika konflikt mellan motstridiga mål. Det var första indikationen på PK hos patienten. 

I fas tre ingår att utsätta patienten för så kallad kognitiv konflikt. Det sker genom att låta patienten ta ställning till normalt sunda personers metoder för att uppfylla de mål som patienten säger sig dela. Det handlar då om friska personer som inte har en uppsättning av motstridiga mål och därför kan prioritera. I detta moment uppvisade patienten alla tecken på fullt utvecklad PK.  

Patienten bestred förekomsten av målkonflikter. Den egna omskrivningen för målkonflikterna var att benämna dessa som ”komplexa problem”. Till sin hjälp hade patienten utvecklat ett eget språk att liknas vid andra svårartade mentala sjukdomstillstånd där personer talar i tungor. Det innebär rabblandet av obegripligheter och meningar utan sammanhang vilket vanligen sammanknippas med religiös subkultur. För den PK-sjuke tjänar det syftet att just undvika att konfronteras med målkonflikter. 

Patienten talade om ”Allas lika värde” och sedan om att ”Inte ställa grupp mot grupp”, vilket står emot politikens primära uppgift att prioritera, det vill säga att väga mål mot varandra. Detta följdes av en utläggning om de mänskliga rättigheterna och att vi behöver bistå behövande. 

Vägen mot tillfriskande gick genom samtal om patientens hantering av privatlivet. Hur hanterar patienten exempelvis en son som vägrar ställa ner sin tallrik i diskmaskinen eller läsa sina läxor? Är det genom att dra in veckopengen, eller genom att öka veckopengen för att få arbetet utfört? Hur skulle patienten hantera en middagsgäst som sexuellt ofredande hans hustru? Här var patientens målbild entydig i varje exempel och det förelåg inga svårigheter att omsätta målen till oeftergivliga krav. Som en naturlig följd därav visade patienten på en stark handlingskraft att åtgärda missförhållandena. Här fanns inga tecken på förekomst av PK.  

När patienten förmåddes jämföra sin hantering av problem privat och det avvikande synsättet på samhällsproblem uppstod frågor som var första steget mot tillfrisknande. Hur hade det märkliga annorlunda synsättet på samhällsproblem uppstått hos patienten. Vi kunde konstatera att patienten under decennier var utsatt för en manipulativ yttre påverkan. Det handlade om media, skolan, politikerkåren, myndigheter och kommuner som tidigt drabbats av PK och fört smittan vidare. 

Att patienten inte låtit sin PK-sjuka inverka på privatlivet berodde på den undermedvetna förståelsen att det egna livet i sådant fall skulle blivit förstört. Den privata ekonomin skulle varit i spillror, oordning skulle råda och barnen lämnas vind för våg. Patienten kom slutligen till insikt om varför det är så illa ställt med Sverige för det var egentligen ingen skillnad på PK-sjukans effekter inom den privata sfären och i det offentliga. Vid senaste återbesöket visade sig patienten fullt återställd vilket framgick av  följande spontana uttalande: ”Nästan ingen utländsk brottsling utvisas utan de får vara kvar och hemsöka oss. Det här landet är ju helt sjukt”.