För snart fyrahundra år sedan skrev den engelske filosofen Thomas Hobbes en av tidernas viktigaste böcker vars huvudbudskap Sverige ägnat åtminstone det senaste halvseklet till att försöka borttränga. Hobbes sa något som känns intuitivt övertygande, nämligen samhället mår bäst om folk inte slåss och bråkar med varandra. Metoden att få lugn på medborgarna är att göra dem darrande skräckslagna inför en överlägset skoningslös, våldsam, grym och rå våldsapparat som, i Hobbes fall, hette Leviathan och hade oinskränkt våldsmonopol. Hobbes logik var att Leviathan, det vill säga polisen, skulle göra processen kort med den som vågade bryta mot lagarna och skada sin nästa och hans intressen. Så kunde fred och välstånd värnas.

Leviathan skulle alltså vara så överlägset brutal att buset aldrig vågade visa sig. Om någon niding ändå dök upp skulle Leviathan lassa på mer våld tills ogärningsmannen slutgiltigt tappade lusten.

Själv kan jag inte upptäcka något fel i Hobbes resonemang. Nästan alla människor fram till för femtio år sedan – i Sverige – har instämt. Detta har, tror jag, på det hela taget lett till att de brottslingar som trots allt vågat utmana Leviathan har fått stränga straff androm till varnagel. I varje fall har inte straffen varit mildare än brotten. Det skulle inte förvåna mig om metoden fungerade i bemärkelsen att den genom århundradena höll brottsligheten någorlunda i schack.

Men nu har alltså ett kriminologiskt doktrinskifte inträffat som verkar gå ut på att Leviathans sentida ättlingar inte ska ha våldsmonopol – eller i varje fall inte bryr sig om att återerövra det om det gått förlorat – samt att straffet för brottslingen ska kännas mildare än brottet för offret. (Den enda förklaringen jag kan komma på är att rättsväsendet inklusive polisen blivit en del av det välfärdsindustriella komplexet som särskilt värnar och beskyddar sina klienter eftersom klienterna, det vill säga brottslingarna, är välfärdsadministratörernas födkrok.)

Oavsett förklaringarna är fakta fakta. Kriminaliteten och gängbrottsligheten i Sverige avancerar med stormsteg. Ingen har någon plan mot detta annat än att fortsätta det arbete som misslyckats i decennier och baseras på tanken att allt kommer att lösa sig bara det årligen tillförs fler miljarder i skattemedel.

En spännande fråga är vartåt det barkar. Ett möjligt svar är att det kommer att utvecklas som i Brasilien som ligger några årtionden före Sverige i sönderfallet.

Den stora skillnaden mellan våra två länder är att Brasilien sedan senaste sekelskiftet har utvecklat starka miliser i utanförskapsområden särskilt kring Rio de Janeiro. En milis är en privat poliskår som påminner om mafior och motorcykelsgäng. För det mesta består miliserna av avhoppade offentliganställda, till exempel poliser, brandmän, kriminalvårdare och militärer som fått sparken eller inte nöjer sig med den lön de får utan behöver ett jobb till.

Knarkhandeln är liksom i Sverige basen för den kriminella verksamheten i de brasilianska utanförskapsområdena. Gängen mördar varandra och livet är farligt för de boende och för det näringsliv, butiker till exempel, som existerar. Där ligger milisernas främsta intäktskälla. De tar betalt för att ge beskydd åt hederliga människor. De säljer även annat till vanliga människor, till exempel kräver de ersättning för att släppa på det kommunala vattnet, gasen och kabelteven.

Tre krafter kämpar om makten, det vill säga rätten att skörta upp respektive sälja beskydd åt de boende: de kriminella, miliserna samt resterna av den ursprungliga statliga Leviathan. Enligt en undersökning från 2010 kontrollerades 42 procent av utanförskapsområdena i Rio av milisen medan de kriminella styrde över 56 procent och tre procent av den offentliga polisen. Om den reguljära, statliga polisen gör någon nytta för de boende eller om de bara representerar en onödig utgift är inte alldeles klart. Alla de tre parasitorganisationerna har förankring i den lokala politiken. De markerar sina revir genom att sätta upp skyltar med sina symboler, till exempel en fyrklöver eller en bild av Läderlappen, precis som man numera i Sverige ser vaktbolag spika upp sina logoskyltar i de villakvarter som de patrullerar.

Jag undrar varför det inte uppstår mer privat beskyddarverksamhet i Sverige när det blir alltmer uppenbart att polisen abdikerat från sin roll som Leviathan. Väktarbolag finns visserligen men jag undrar om de vågar ta i om det skulle behövas. Varför uppstår inga miliser av brasilianskt snitt? Var är Bandidos och alla våldsamma högerextremister? Finns de inte bara i debatten utan också i verkligheten?