STIG FÖLHAMMAR: Myten om smältdegeln krossad! 

Under pandemin blev det rationellt att undvika folksamlingar och möten med kollegor, släkt och vänner. I stället satt vi hemma och arbetade eller tittade på konserverad underhållning. Så kallad ”streaming” fick sitt breda genomslag i Sverige. Med sina utbud av film, serier och sport fick Netflix, Viaplay och C-More massvis med nya prenumeranter.  

Mycket skräp fanns det – de flesta serierna visade sig vara utdragna filmer med en seghet i introduktion och avslutning som var bedövande lång. I min förtvivlan skrek jag ofta ”Kill your darlings!” – det berömda dramaturgiska rådet till filmregissörer. Värst var faktiskt de nyskapade serierna – många av dem, som tog tio timmar i anspråk sammanlagt, skulle jag kunna klippa ner till filmer med en längd på under två timmar. Mycket skräp fanns det. 

Jag sökte mig alltså till andra, äldre serier. I en del fall blev det ett återseende av serier som jag hade sett ett eller flera avsnitt av tidigare för ganska länge sedan. ”The Shield” (2002-08) är en sådan och den är faktiskt ganska bra. Den har korta scener och snabba klipp som raskt för handlingen framåt.  

”The Shield” är en så kallad ”Police Noire” och är känd för sin kontroversiella gestaltning av korrupta poliser. Den lär vara baserad på verkliga händelser som utspelades i polisdistriktet Rampart i Los Angeles. Serien är uppbyggd på det sätt som Steven Bochco utvecklade på 80-talet med en grupp som ”huvudpersoner”. Serien utspelas på en avgränsad plats, en polisstation, en advokatbyrå, en brandstation, etc. Som urtypen för formen räknas Steven Bochcos och Michael Kozolls ”Spanarna på Hill Street” (Hill Street Blues) som sändes i SVT. 

När jag nu återsåg ”The Shield” i sin helhet, var det en aspekt som slog mig som särskilt intressant, och som jag inte alls tänkte på, när jag tidigare såg några avsnitt för 20 år sedan. Det är en – förmodligen omedveten – kritik av föreställningen om USA som en ”smältdegel”, där människor av skild härkomst lever tillsammans. Där alla trots olika bakgrund i grunden är ”amerikaner”, och som alla lägger höger hand på hjärtat under ceremonin ”The Pledge of Allegiance to the Flag and the Republic for which it stands”.  

Så är det uppenbart inte alls, åtminstone inte i ”The Shield”. Där lever de färgade med sina färgade fränder i ”sina” områden eller ”communities”, ”Latinos” lever i sina ”communities”, koreanerna i sina, etc. Vi får visserligen ingen klar bild av hur de ”kaukasiska vita” lever men de följer antagligen samma mönster. Det här är verkligen ingen smältdegel!  De lever inte tillsammans, de möts sällan och inte gärna över ”communitygränserna”. De talar inte väl om varandra, de talar knappast alls med varandra – koreanerna talar definitivt inte med någon som inte är korean. Alla avskyr eller är i alla fall starkt misstänksamma mot polisen. Ingen pratar frivilligt med polisen, och man undviker att vittna för att det är farligt.   

De olika områdena eller ”communities” domineras och ”skyddas” av gängbrottslingar – ofta gäng med ett eget namn och med en tatuering som kännemärke. Småförtagare och ägare av småbutiker tvingas betala för ”beskydd” mot rån och stölder. Gängen består av unga ofta outbildade arbetslösa män som även kontrollerar prostitution, driver illegala spelhålor, smugglar och säljer droger i ”sitt område”. Ingen form av ekonomisk brottslighet är alltför obetydlig för gängen.  

Gängen är organiserade strikt hierarkiskt. Ledaren för ett gäng besitter makt att förhandla och besluta om åtgärder som berör gängets medlemmar. Då och då rubbas den hierarkiska strukturen i gänget – ledaren blir inlåst eller han avlider eller hans auktoritet utmanas av någon annan i gänget. Då blir det problem i området tills den hierarkiska strukturen har återupprättats. Än värre är det när ett gäng utmanas av ett annat. Då blir det krig. 

Så mycket för föreställningen om USA som ”smältdegel”. Så väldigt likt den situation som har vuxit fram i Sverige under de senaste 20 åren! Kanske ingår serien ”The Shield” i svensk polisutbildning? Det borde den göra. Den borde kanske även ha visats för Jerzy Sarnecki?  

Stig Fölhammar, fd stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.