PATRIK ENGELLAU: Hur en garanterat obegriplig filosof gav mig betydande insikter om Davosgänget

Många obegripliga tänkare – jag tänker särskilt på den av många hyllade filosofen Wittgenstein (bilden) och hans om möjligt ännu dunklare kollega Kant som även han skulle kvala in i detta omsusade sällskap av dårfinkar – hämtar sin berömmelse just ur sin gåtfullhet. Ställda inför något helt obegripligt, till exempel Wittgensteins bok Tractatus Logico-Philosophicus, blir den vanliga människan nämligen befriad från tvånget att formulera sig med sammanhängande logik.

I det syndikatet, där det som uttalas ändå inte gör anspråk på vett och reson, har envar hamnat i frihetens rike och kan pladdra på hur mycket som helst utan besvärande krav på tillräknelighet. Just detta, menar jag, är de storslagna flumfilosofernas sociala funktion. Kan du bara jiddra lite så höjer du dig med automatik till deras erkänt höga nivå och får en del av deras renommé och oomstridda lyskraft. (”Var inte oroliga”, sa Wittgenstein själv om sina texter, ”jag vet att ni inte kommer att förstå det.” Man kan alltså tryggt tolka filosofens texter hur som helst. Eftersom ingen har förstått finns ingen risk att man interpreterar fel. Wittgenstein själv är död i alla fall. Den sanna innebörden, om det finns någon, är säker som mumiens hemlighet.)

Hör här bara. Av folk som rapporterat från det nyligen avhållna mötet hos World Economic Forum i Davos så har jag inhämtat att de närvarande världsledarna för några av jordens största och mest framstående företag – för att göra en lång historia kort – gjort rent hus med den månghundraåriga och hittills framgångsrika doktrinen att privata, konkurrerande företags huvuduppgift är att tjäna ihop så mycket pengar de kan till sina ägare. Det kallas vinstmaximering. Bara misstanken att någon ekonomistudent på sin tentamen hade darrat på manschetten inför frågan huruvida vinstmaximering är lagen från Moses och alla profeterna hade för evigt uteslutit den ekonomistudenten från varje slags seriöst arbete inom respekterade företag.

Enligt redogörelserna från Davos är vinstmaximeringsprincipen numera alltså lagd på hyllan. I stället följer de stora, moderna företagen en formel som heter ESG. Det uttyds Environmental, Social, and Governance. Det kunde ha varit ett eller flera kapitel i Tractatus Logico-Philosophicus. Åtminstone betraktas begreppet med samma vördnad som om Wittgenstein själv hade klätt det i ord. Jag tror att Environmental betyder att företagen ska göra som miljörörelsen vill, att Social betyder att företagen ska lyda Black Lives Matter och hbtqi-rörelsen samt att Governance betyder att företagets revisorer ska ha rätt att fritt hitta på nya kontroller och att salta sina räkningar utan gräns.

Själv anser jag, vilket jag härmed erkänner, att denna nya filosofi hos ett stort antal av jordens mest framgångsrika företag är obegriplig. Under några år har jag med tilltagande häpnad sett dessa nya idéer slå igenom. I början trodde jag inte att det var på allvar. Jag föreställde mig att det plötsligt skulle dyka upp ett väl sammansvetsat gäng riktiga, vinstmaximerande företagsledare som skulle dänga näven i bordet och återställa ordningen vilket bland annat skulle innebära att gamla företagslojala personalavdelningar åter fick bli personalavdelningar och alla nya human relations-chefer, ej sällan dumheternas kärntrupper, med omedelbar verkan skulle få sparken.

Men så har det inte blivit. Nu börjar jag tro att vansinnet har kommit för att stanna – åtminstone fram till dess att ett stort antal politiskt korrekt tänkande företag har gått i konkurs och vettet därmed fått en chans att gradvis återfödas (enligt den kända principen att människor förlorar förståndet i kollektiv berusning men bara långsamt återvinner det och då endast en enskild människa i taget, den ena efter den andra).

Jag kan alltså inte förstå denna galenskap som brutit ut där man sist trodde den skulle slå igenom, nämligen i företagsvärlden, och då inte bara i Davos utan överallt där husen och hyrorna är höga nog. Men just i detta förvirrade tillstånd får jag oväntad ledning av ingen mindre än Wittgenstein som hade råd att ge till folk som inte begriper. De ska hålla tyst, sa han: ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga”. Filosofen riktar sig till mig. Jag har svårt att tala om den moderna dårpippin eftersom jag inte kommer i närheten av att förstå den.

Och varför förstår jag den inte? Jag tror att svaret är precis så enkelt som Wittgenstein låter antyda. Den var aldrig menad att bli förstådd. Det låg ingen illvillig global vilja bakom som målmedvetet avsåg att förinta västerlandets som gett oss (och andra som mer eller mindre oförtjänt kunnat åka med) sådana grandiosa framgångar. Men varför väljer då västerlandets mest framgångsrika element att skjuta sig i foten?

Tregenerationersteoremet är välbekant. Det säger att framgångsrika familjer ofta går från fattigdom till fattigdom via rikedom enligt schemat ”förvärva, ärva, fördärva”. Den första generationens framgångar korrumperar de två efterföljande tills inget är kvar av överflödet. Kan inte denna hjärnornas uppluckring – som vi kan iaktta i sådan koncentrerad form i Davos – egentligen vara tregenerationsteoremet iscensatt i världsskala? Nu har nästan alla blivit så rika att vansinnet får fritt utlopp när vi inte längre kan se någon fattigdom omkring oss som skrämmer oss till sans och måtta?

Är vi fortfarande så primitiva att vi måste ha fattigdomen som disciplinerande faktor för att inte flumma ut i barnsliga fjortisimpulser? Wittgenstein tycks ha menat det. Han ärvde en av Europas största förmögenheter och gav bort nästan alltihop för att själv inte korrumperas.

Patrik Engellau