Liksom så många andra har jag på senare tid apropå herr Paludans koranbränningar fått för mig att allmänheten skulle bli glad att få veta vad jag tycker om yttrandefrihet. När jag nu tittar på mina krönikor i denna fråga blir jag förvirrad och undrar vad jag menar.
Så här har jag vid flera tillfällen sammanfattat min grundinställning:
Jag läste just en notis om att Bruce Willis diagnosticerats med demens. Det var inte helt oväntat, för det är bara något år sen han drog sig tillbaka på grund av svårigheter med att minnas repliker och liknande, men det känns ändå sorgligt på något sätt. Bruce Willis har varit något av en institution inom film, actiongenrens okrönte kung med en förmåga att leverera repliker som få andra.
I en annan text idag här på Det Goda Samhället påminner Bitte Assarmo om Bruce Willis gärning inom actionfilmen. Han är numera dement och kommer inte att spela i fler filmer. Jag vill passa på att påminna om en av hans senare filmer, Death Wish från 2018. En remake av originalfilmen med Charles Bronson från 1974.
Många texter, oftast författade av kvinnor, beskriver den förvirrade och nästan tillintetgjorde mannen. Så ock denna (DN 12/2). Nora Adin Fares beskriver hur hon, liksom hennes väninnor, alltid får genomföra all planering som behövs inför en träff med en ny eller tämligen ny manlig bekantskap. Hon beskriver läget också i mer allmänna termer:
En dag kom jag till gymmet klockan 18.50 och jag skulle motionera till 19.50. När jag kom in var det total anarki. Jag tränar ej på ett gettogym utan det ligger långt från stadens problemområden. Det finns mest svenskar på gymmet och en del fridfulla migranter. Då jag kom in på gymmet stod en svenska och en polska och försökte kasta ut fyra somaliska pojkar som var cirka 15 år.
Rasmus Paludan har vid en offentlig sammankomst i närheten av den turkiska ambassaden i Stockholm, lördagen den 21 januari 2023, bränt ett exemplar av Koranen. Sammankomsten hade polistillstånd, något som meddelats i överensstämmelse med den lagfästa yttrandefriheten. Men hur hänger bokbränning egentligen ihop med yttrandefriheten? Om detta resonerar gästskribent Ulf Ulfvarson.
Förr i tiden, innan kärnfulla och träffande uttryck kallades ”oneliners”, hette de ”bonmots”. När jag tog studenten fick jag en bok med samlade bonmots av en släkting som tyckte att jag behövde lite bildning. Ett av mina favoritbonmots i samlingen kommer från den engelske artonhundratalsförfattaren Samuel Butler och lyder: ”Vi tänker som vi gör, huvudsakligen för att andra människor tänker så”.
Länge bemöttes invandringskritikerna med att de inte förstod fördelarna med invandring. Erik Ruist hade det som huvudtema i sin utredning ”Tid för integration” (ESO 2018). Samtidigt erkände han att de kulturella skälen ”i allmänhet har större betydelse än de ekonomiska”. Trots det bygger han sitt positiva ställningstagande till invandringen på de ekonomiska följderna – de går ju att mäta.
Det finns något slags föreställning att nya politisk makthavare har en period om hundra dagar att förverkliga sina program eller åtminstone ge sin rörelse sådan skjuts att resten av mandatperioden är hyggligt utstakad. Varför det skulle handla om just hundra dagar är oklart men det känns rimligt att tro att en ny regim måste utstå en rejäl dragkamp med ödet i form av tidigare makthavare som inte gillar de nya politiska makthavarnas idéer. Men hur gestaltar sig en sådan dragkamp och vad behöver de nya makthavarna göra för att vinna kampen mot de gamla?
När jag skrev en text om svenskkyrkliga prästers oförmåga att acceptera islamkritik hände något märkligt. I kommentarsfältet smög det in kommentarer om hur den feministiska liberalismen är människans fiende och hur islam kan erbjuda något bättre. Det tycks alltså finnas svenska män som anser att en förtryckande religion är bättre för samhället än frihetlig liberalism. Är detta en reaktion på åratals radikalfeminism, som spårat ur mer och mer – eller tycker verkligen konservativa svenska män, i likhet med islamister, att kvinnor är andra klassens människor?
En brokig samling bestående av 34 kvinnorättskämpar i varierad grad av vettighet har skrivit under en gemensam debattartikel i SvD. Bland annat Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnoorganisationer, Camilla Wagner, ordförande för Fredrika Bremer-förbundet och Gunnel Hall, ordförande för Kvinnor kan.
En internvideo för anställda inom Skolverket, rörande myndighetens digitala utvecklingsplan, dök upp i mitt Facebookflöde. I en tillrättalagd intervju berättar generaldirektör Peter Fredriksson och två av hans underlydande chefer om viktiga förändringar inför framtiden. Syftet är att skapa en ”vi-känsla” och få alla i organisationen att sträva mot ett gemensamt mål. ”Team-building”, som man brukar säga.
Sällan har en doktorsavhandling skapat så mycket irritation som Sameh Egyptsons, i vilken han avslöjar kopplingarna mellan muslimer och islamister i Sverige och terrororganisationen Muslimska brödraskapet. Det politiskt korrekta ridderskapet formligen darrar av indignation, och är rörande eniga om att fredens religion och dess utövare inte borde få granskas på det här sättet, något som Birgitta Sparf skrivit om här. Även representanter för svenska kyrkan är djupt upprörda, bland annat prästen Anna Karin Hammar, som gör sitt bästa för att misstänkliggöra Sameh Egyptson.
Igår gjorde jag en upptäckt som tycktes mig av arkimediska proportioner – du minns han som kom på en princip och sedan rusade genom Atens gator och vrålade att han ”funnit det”? – medan det vid närmare eftertanke bara handlade om en rätt banal sak. Och ändå kanske inte…
Ursäkta lite privat gnäll, men det leder till slutsatser som angår oss alla.
För snart ett kvarts sekel sedan köpte familjen ett fritidshus i ett område där det finns släkttraditioner av fritidsboende. Det ligger ex-urbs, alltså inte förort men inte heller landsbygd. Avståndet till Stockholms city anges till 42 kilometer vid påfarten till motorvägen. Med bil tar man sig på 20 minuter bekvämt och lagligt från denna påfart till Globen i närförorterna.
Alla hjärtans dag – romantiskt trams eller krass kommersialism? De flesta har
en åsikt, men Alla hjärtans dag har gamla anor och omfattar mer än röda geléhjärtan och färdigtryckta gratulationskort.
På det hela taget ogillar jag överraskningar. Om jag upptäckt att gravitationen fungerar på östra halvklotet så vill jag helst att den ska verkar felfritt enligt samma principer på det västra. Jag kan förstås inte begära att sociologiska förhållanden ska uppträda med samma exakthet som naturvetenskapliga men jag blir på dåligt humör om de inte stämmer alls.
För några veckor sedan såg jag om filmserien Skånska mord på SVT Play. Det är en rad gruvliga historier, och en av de absolut grymmaste är förstås den om polisen och massmördaren Tore Hedin, mästerligt gestaltad av Ernst-Hugo Järegård.
När den utomeuropeiska migrationen till Europa startade för ett halvsekel sedan hade Sverige en historisk nackdel att kämpa emot. Vi visste nästan inget om andra kulturer än vår egen. Vad utomeuropeiska kulturer stod för hade vi ingen aning om. Vi hade inte ens, som flera ledande europeiska länder, haft några kolonier där vi på plats hade kunnat inhämta erfarenheter och lärdomar om främmande kulturer.
En doktorsavhandling ska ifrågasättas och prövas vid en disputation på den akademiska institutionen, som jag förstått det. Därefter blir den antingen godkänd eller underkänd.
Min fråga är om det hör till vanligheterna att en doktorand, även efter det att hans avhandling blivit godkänd, fortsätter att bli ifrågasatt av en mängd upprörda journalister och skribenter, vilka saknar specifik kunskap i ämnet?
Edouard Balladur, Alain Juppé, Éric Woerth, Nicolas Sarkozy och nu Emmanuel Macron och Elisabeth Borne, listan börjar bli lång av toppolitiker i Frankrike, som har misslyckats höja pensionsåldern och därmed sänka dess kostnader för de franska skattebetalarna.
Jag har alltid varit förtjust i februari, denna korta och ofta kalla månad då våren först gör sig påmind genom ett nytt ljus och en gladare, mer intensiv fågelsång. Särskilt ljusa minnen har jag av skoltidens sportlov, som jag i stort sett varje år tillbringade hos min morfar och moster i byn utanför Kristinehamn. Och minnena handlar inte främst om vinteraktiviteter som att åka spark och göra snölyktor. Sånt förekom naturligtvis, men långtifrån varje sportlov. De värmländska vintrarna på 1960- och 70-talen var, i alla fall i de trakterna, ofta gröna och snöfattiga. Nej, minnena handlar mest om de goda samtalen och den trygghet och gemenskap som präglade morfars hem.
Propaganda har funnits i alla tider och troligen påverkat alla som velat bli påverkade men knappt några andra. Goebbels tidning Der Angriff lästes bara av övertygande nazister. Folk kunde i allmänhet skilja skrot från korn enligt evangelisternas princip att man ska känna trädet av dess frukter. Men sedan några år antas allmänheten inte längre på egen hand kunna identifiera desinformation och därför måste seriösa media ta sitt ansvar och särskilt upplysa publiken om när det är hot och hat i faggorna (vilket det förstås nästan alltid är i sociala medier).
Hur kommer det att gå för S, det parti som är överlägset störst och ökat sitt opinionsstöd under de senaste månaderna?
Idag hamnade jag i ett samtal med ett antal personer som oberoende av varandra uttryckte sin oro över sakernas tillstånd i Sverige, särskilt vad gäller brottsligheten och kriminalpolitiken.
”Så länge Sverige har stadsdelar där en överväldigande majoritet har utländsk bakgrund kommer en stor andel av vår befolkning att ha sämre livschanser vilket fortsätter att leda till nya gängbildningar” (GP 29/1).
Författaren, Adam Cwejman, fortsätter: ”Av de 432 personer som har dömts för skjutningar i Sverige under perioden 2017 till 2021 var 85 procent personer som antingen var utrikes födda (41 procent), inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar (35 procent), inrikes födda med en utrikes född förälder (nio procent). (DN 6/12 2021)”
Tolstoys första mening i romanen Anna Karenina är antagligen världens mest berömda öppningsfras: ”Alla lyckliga familjer är likadana, men varje olycklig familj är olycklig på sitt särskilda sätt”. Om detta är sant eller inte kan jag inte bedöma eftersom min livsforskning inte koncentrerats på hur folk har det hemmavid, men Tolstoys observation låter insiktsfull. Själv har jag mer ägnat mig åt en annan grundläggande fråga, nämligen hur samhällena valt att hantera sitt under min livstid tilltagande välstånd. Om jag skulle formulera något à la Leo Tolstoy skulle det nog bli att ”alla fattiga samhällen arrangerar människornas liv på liknande sätt, men varje mer välmående samhälle är välmående efter sin speciella fason”.
Jag tar här upp mina synpunkter på de förslag rörande socialtjänstens verksamhet, och även polisens, som alltid framförs från politiker och journalister. Förslag som jag menar är helt felaktiga och rent absurda.
1) Socialtjänsten ska finnas där klienterna bor.
DET GODA SAMHÄLLET 