Jag är mycket naiv i en del avseenden och jag gillar att ha en del söndagsskoleaktiga uppfattningar.

Upplysande utvikning: Söndagsskolan var en av kyrkan organiserad utbildning i bibelkunskap och kristen tro. Konceptet uppfanns i England på 1780-talet. Syftet var att förhindra att ungdomar från slummen hamnade i kriminalitet. Ett annat syfte var att skicka ungarna till kyrkan så att mor och far fick lugn nog att ringa in veckans herdestund. Redan 1851 startade den första svenska söndagsskolan. Om Svenska kyrkan ville göra någon nytta kunde den återuppliva initiativet i utanförskapsområdena. Problemet är väl att förkunnarna måste ha en brinnande gudstro för att engagera deltagarna. Det kan vara svårt för Svenska kyrkan att hitta sådana.

En av mina troskyldiga uppfattningar är att yttrandefrihet är en fantastisk och välsignelsebringande idé. De bästa och mest produktiva ögonblicken i människans liv är när någon säger eller skriver något oväntat, något nytt, något som kanske är förbjudet och en stunds förvånad tystnad uppstår i sällskapet och alla inser att de just begripit något som tidigare varit diffust och oklart. En sorts sanningens ögonblick. Det inträffar bara om folk törs ge uttryck för sina uppfattningar och om dessa uppfattningar tolereras av andra. Detta gäller såväl i de små sammanhangen som i samhällslivet i stort.

Stor förvirring råder. Läget är utmärkt.

Så sa ordförande Mao Zedong medan han fortfarande var en ung revolutionär som strävade efter makten i Kina. Han menade att förvirring är motsatsen till stabilitet och att rådande makthavare sitter löst när förvirring råder vilket gynnade honom och hans rörelse i egenskap av maktpretendenter.

I Sverige idag står den politiska huvudmotsättningen inte längre mellan höger och vänster, som i det numera passerade marxistiska schemat, utan mellan å ena sidan politikerväldet (med vidhängande välfärdsindustriellt komplex) och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen (eller ”verklighetens folk” som förre KD-ledaren Göran Hägglund gjorde ett – av partiets PK-ister tyvärr aborterat – försök att benämna den svenska majoritet som tror på sunt förnuft snarare än PK-sektens dogmer).

Min pappa brukade formulera en gåta som lät så här: Vad är det som alla vill bli, men ingen vill vara? Rätt svar är ”gammal”.

Även jag har komponerat en gåta. Svaret är inte lika uppenbart som min pappas, men det kan ändå behöva övervägas. Gåtan: Vad är det som alla vill ha, men ingen vill ta hand om? Svaret: Barn.

Efter ett idogt studium av mänskligheten med inslag av introspektion har jag kommit fram till att det här med skötsel och uppfostran av barn är en rätt trist sak som man gärna överlämnar till andra.

Det räcker med att se filmer och läsa böcker om den engelska överklassens liv under den viktorianska eran. Den svenska högborgerligheten låg vad jag förstår inte så långt efter även om dess livsstil inte blivit så noggrant dokumenterad som de engelska motsvarigheterna i konsten och eftervärldens TV-serier.

År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Min uppfattning är att den eniga riksdagen inte förstod vad den fattade beslut om. Mycket få svenskar för fyrtiotre år sedan hade minsta aning om vad kultur är för något. Utan att vara nedlåtande vill jag påstå att riksdagsledamöterna inte upplevt någon annan kultur än den svenska även om de någon gång faktiskt kommit i kontakt med andra västerländska kulturer. De hade kanske varit i USA och kommunicerat på stapplande engelska eller kanske till och med varit på charterresa till Kanarieöarna och beställt middag på samma trevande engelska språk. De hade ingen aning om hur olikartade folks tänkesätt och beteenden faktiskt är i olika kulturer. De trodde – det kan låta som en nedvärderande bedömning, men jag har upplevt det hos mig själv – att alla andra folk innerst inne egentligen tänkte som vi svenskar gör eftersom vårt och andra västerländska folks tänkesätt är så självklart rätt i våra egna ögon.

Från 1980-talet och en bit framåt ägnades stor uppmärksamhet åt besök i Stockholms skärgård av påstådda ryska miniubåtar. Pådraget från svensk sida var enormt både från militärens och medias sida. Militären, som vid det laget fortfarande fanns, skickade fartyg och helikoptrar för att fånga inkräktarna. Flera gånger rapporterades att ”säkra” och ”konstaterade” ubåtar låg och tryckte på botten någonstans och att det bara var en tidsfråga innan de skulle tvingas till ytan. Spänningen var gränslös. I oktober 1982 spärrade marinen av Hårsfjärden för att fånga en säker ubåt.

Det blev aldrig några fångster, varken då eller senare. Det beror inte på att militären saknade vapen eller beslutsamhet. I Hårsfjärden släppte marinen 44 sjunkbomber och la ut fyra minor. En sjöofficer som jag känner var med. Han sa att krigsmakten inte tvekade att döda eventuella ryssar. Det här var på allvar.

Det tillsattes en statlig Ubåtskommission och det kom minst tre statliga offentliga utredningar i frågan. Det officiella Sverige var övertygat om att ubåtarna var på riktigt. Sedan gick det över.

Jag brukar hävda att alla starka idéer utvecklas i USA. De uppfinns ofta av det intellektuellt ledande skiktet tänkare vid de fina universiteten. När idéerna når en viss grad av mognad bildar de frön som lyfts upp i atmosfären och fångas av passadvindarna. Så sprids dessa frön över världen för att sedan ramla ned och försöka slå rot.

I Sverige är marken bördigare än någonstans annars för dessa frön från amerikanska universitet. Det beror på att PK-ismen har redan har ett sådant järngrepp på det offentliga samtalet – ty det nya amerikanska idégodset har under de senaste årtiondena handlat om att vidareutveckla det politiskt korrekta; det är därför president Trump framstår som ett så främmande, skärande och obehagligt oljud – att lite mer av samma inte väcker något motstånd utan tvärtom smälter så fint in som ytterligare en vacker blomma i en välkomponerad bukett.

I det etablerade PK-istiska amerikanska idépaketet ingår ett kraftigt avståndstagande från den västerländska civilisationen som sedan andra världskriget har sitt centrum i USA.

Egentligen borde jag ha blivit paleontolog. Man visar en nyupptäckt, hundra miljoner år gammal benbit för en paleontolog. Han vrider och vänder på skelettdelen och hummar ett litet tag. Därefter ritar han upp hela den dinosaurie som benbiten kom från. En skicklig paleontolog kan säkert av skelettfragmentet även bestämma skräcködlans färg och läte.

Med det menar jag att du inte behöver ta vad jag säger på allvar, men det kan ju hända att jag har rätt.

Den moderate riksdagsmannen och partistyrelsemedlemmen Hanif Bali har blivit petad från partistyrelsen och, verkar det, förbjuden att twittra. Det beror på att han betett som olämpligt, klandervärt och omdömeslöst. Bali själv erkänner skamset sin skuld.

Jag har försökt sätta mig in i ärendet för att förstå vari det påstådda brottet består. Det är inte det enklaste.

Människor indelar sig i olika grupper och dessa grupper kämpar mot varandra om vilken grupp – eller kombination av grupper – som ska bestämma.

Jag tror att det är ett rimligt allmängiltigt utlåtande om människans tillstånd. Sedan är det en annan sak att grupperna och kampen dem emellan kan formera sig helt olika allt efter tid och rum på olika, oftast svårtolkade, sätt. Det är först när arméerna ställer upp sig på led mot varandra och börjar skjuta som gruppernas karaktär klarnar. Fram till dess kan man bara spekulera och resonera kring frågan om vilken grupp som står i harnesk mot vilken just här och nu.

Även i vårt land, brukar jag påstå, står grupper mot varandra. Den ena gruppens kärna består av politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Den andra gruppens kärna består av den nettoskattebetalande medelklassen.

För att förstå det här, tror jag, måste man klargöra kampens nuvarande natur. Det handlar hos exempelvis om att de olika grupperna etablerar och finansierar sina respektive styrkor nästan som Tyskland och Frankrike och andra länder gjorde inför första världskriget. Hos oss är emellertid väpnad kamp lyckligtvis inte påtänkt. Kampen sker med andra medel än kulor och krut.

Som du vet betyder mångkultur inte bara att en muslimsk migrant ska anpassa sig efter svenska beteenden och värderingar – om det nu betyder det – utan också att svenskar ska anpassa sig efter andra kulturers normer.

Jag vet inte säkert vad detta ska betyda så jag har försöksvis gjort en litterär insats och skrivet ett manus till en film som är tänkt att på ett poetiskt avancerat sätt illustrera och problematisera det hela. Efter att ha tagit del av dina kommentarer avser jag att skicka stycket till Filminstitutet för sedvanlig etikgranskning.

Anders och Bianca älskar varandra. Anders tycker att Bianca är den underbaraste kvinna som tänkas kan och hon anser honom vara det ädlaste handjur. Lång och stark är han och dessutom oerhört framgångsrik i näringslivet, CFO i ett börsbolag redan vid trettioett års ålder. Så de gifter sig och får barnen Calle och Desirée.

När jag första gången hörde talas om begreppet ”the deep state” kände jag att det kunde vara en hygglig benämning på något som definitivt finns men som det inte talas om, framför allt inte i politiskt korrekta kretsar. Där anses ”the deep state” vara en ultrakonservativ konspirationsteori (vilket framgår alldeles tydligt om man kollar vad Wikipedia har att säga i ämnet).

Vad som definitivt finns i offentliga organisationer, efter min erfarenhet, är ett slags administrativ tröghet som gör att beslut från högsta politiska nivå, om de innebär någon tydlig avvikelse från en sedan länge etablerad kurs, helt enkelt inte genomförs. Denna tröghet kan vara både icke-antagonistisk och antagonistisk. Icke-antagonistisk betyder att de byråkratiska apparaterna helt enkelt inte förstår nya tongångar. Antagonistisk betyder att de inte gillar nya tongångar och därför inte implementerar dem i praktisk politik.

Låt mig ge ett exempel. Sverige har en feministisk utrikespolitik. Antag att jag bildar ett parti och går till val på en enda fråga, nämligen att upphäva den feministiska utrikespolitiken, och får sådant stöd av folket att mitt parti får majoritet och kan bilda regering. Vad händer när jag (statsminister) och min excellens utrikesministern ska upphäva den feministiska utrikespolitiken?

Richard Swartz är enligt min uppfattning en lysande skribent. Den 10 mars skrev han en kolumn i Dagens Nyheter där han bland annat pekade på att USA, vilket illustreras inte minst av Trumps tullar på stål och aluminium, verkar ha förkastat sina gamla globala ideal typ demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter, och i stället bara bry sig om sig själv enligt presidentens princip America first. Kolumnen inspirerade mig till följande betraktelse. Om jag tänker fel så går det inte att skylla på Richard. Han skulle kanske inte ens hålla med mig.

Under ett halvsekel efter andra världskriget rådde ett kallt krig mellan två ideologiska motståndare som märkvärdigt nog båda ansåg sig stå för det goda i tillvaron och människans befrielse undan fattigdom och förtryck, således västvärlden med USA i spetsen och socialistvärlden med Sovjetunionen på första plats. Det var bara det att de två krafterna hade lite olika idéer om hur människans befrielse skulle gå till.

 

Ibland är samhällsdebatten mer förvirrad än vanligt. Har du hängt med i turerna kring det nyligen inträffade bråket mellan fyra huvudaktörer, nämligen Dagens Nyheter, Expressen, Google och Granskning Sverige? Jag är inte säker på att jag fattat men så här tror jag.

Landets viktigaste lag är regeringsformen. Den talar om för politikerna vad de ska ha för mål för sin verksamhet och hur de ska styra landet. I första paragrafen står det att all offentlig makt utgår från folket. Det betyder att Sverige ska vara en demokrati. I andra paragrafen står det vad politikens syfte ska vara:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Man kan inte nog omsorgsfullt studera detta. Politikerna har alltså som huvuduppgift att ”trygga rätten” till olika nyttigheter. Det finns två motsatta tolkningar. Rätten till bostad kan betyda att medborgaren ska ha rätt att köpa en bostad om han vill. Rätten till arbete kan vara att ha tillstånd att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Med denna tolkning är paragrafen tämligen innehållslös. Men om den tryggade rätten ska tolkas som av staten fullgjord leverans av nyttigheterna är det något helt annat. Då betyder regeringsformens uppdragsparagraf att det politikernas ansvar att förse medborgarna med arbete, bostad och utbildning och så vidare (om medborgarna inte föredrar att greja det på egen hand får man anta).

Förklaringen till Sveriges problem är att den sunt tänkande medelklassmajoriteten av folket tror att dess egna mentala vanor tillämpas även inom politiken och den mediala värld som uttrycker politikerväldets världsbild. Den sunt tänkande medelklassen tror att politikerväldet saknar korrekt kunskap om diverse förhållanden, till exempel när det gäller skola och migration, och att om man bara plockade fram information så skulle politiken ändras. Medelklassen föreställer sig att politikerna egentligen står på medelklassens sida men av politiskt nödtvång eller dåliga rådgivare förleds att fatta dumma beslut.

Jag har läst att ryska folket genom tiderna har varit besatta av motsvarande tankefigur, att det onda som drabbade dem berodde på att tsaren var förd bakom ljuset av illvilliga krafter och att om den förtryckte muzjiken bara fick komma till tals med tsaren – som också kallades Lillefar för att ytterligare understryka den ömma respekt som folket riktade mot överhuvudet – så skulle allt ordna sig. Även massmördaren Josef Stalin omvärvdes av sådana stämningar och kallades även han mycket riktigt för Lillefar av sitt tacksamma folk.

När jag är utomlands brukar jag läsa The New York Times. Nyligen var jag utomlands (i Frankrike) och läste därför The New York Times. Det är en fantastisk tidning (bortsett från att de tunna arken inte är ihopklamrade utan far iväg hur som helst).

NYT är den amerikanska elitens tidning när den amerikanska eliten är som bäst. Tidningen har bara 800 000 pappersprenumeranter. I förhållande till USAs befolkning är det i storleksordning samma som den här bloggen en särskilt lyckad dag. Jag föreställer mig normalläsaren som en begåvad höjdare inom näringslivet, gärna kvinna, som måste hålla sig hyggligt à jour med världshändelserna och den nationella politiken och livet i allmänhet, till exempel djupsinniga, långa analyser av Nordkorea och den pågående gula febern-epidemin i Brasilien eller om den nya it-teknik som gör det möjligt att sätta Michelle Obamas huvud på en strippande porrstjärnas kropp utan att tittaren kan upptäcka fusket plus lite teorier om vad detta slags fake news kan komma att få för effekter. Sedan kan man få reda på hur det känns att åka i en Rolls-Royce för fyra miljoner kronor samt att det finns en art krabbor – ”fiddler crabs” – som är skaldjurens motsvarighet till påfåglarna. Hannarnas en klo är onödigt förstorad och tjänar bara till att locka honorna; när hannarna dessutom vinkar med klon blir honorna tokiga av upphetsning.

Ursäkta att jag ältar samma fråga hela tiden, men den är grundläggande och avgörande och den verkar inte besvaras särskilt övertygande, eller ens ställas, av samtiden. Frågan är varför Sverige varit, och kanske fortfarande är, så framgångsrikt bland världens nationer.

När jag gick i folkskolan och vårt land lite yrvaket uppmärksammade sig själv på sina märkvärdiga framsteg så trevade man efter förklaringar av typen fördelaktiga naturtillgångar, till exempel malmen, vattenfallen och skogen.

Numera är det ingen som tror på sådana tolkningar. Det finns tillräckligt med länder, se på Singapore och Schweiz, utan naturtillgångar som klarat sig utmärkt och tillräckligt med länder som blivit alldeles särskilt välsignade med naturliga rikedomskällor, exempelvis Kongo och Brasilien, som inte lyckats vända detta till sin fördel för att argumentet ska ha förlorat all beviskraft.

Att begrunda människan är som att titta i ett kalejdoskop. Ändrar man perspektivet aldrig så lite så framträder ett helt nytt mönster. Och om det gäller för den enskilda människan så kan man fatta hur mycket mer mångfacetterad bilden blir om man betraktar samhället som helhet. Helheten borde summera sig till en enskild människas komplexitet, uttryckt på något matematiskt vis, upphöjt till antalet människor. Allt är oändligt, allt är möjligt, på så sätt har postmodernisterna rätt i att det inte finns någon slutgiltig sanning. Men det betyder inte att varje kombination som kalejdoskopet kan framkalla är ett lika hållbart synsätt som alla de andra.

Låt mig ge ett exempel. Fram till för några hundra år sedan dominerade föreställningen – vilket den fortfarande gör i vissa kretsar utanför västerlandet – att människan efter döden döms att fortsätta sin tillvaro på ett av två alternativa ställen: paradiset eller helvetet. (Det där med skärselden är en överkurs som jag inte tagit.) Den vanligaste berättelsen hos oss är att Sankte Per står med sina nycklar vid himlens port och avgör om den sökande ska släppas in eller tvingas vandra vidare till helvetet. Helvetet stod nämligen öppet för alla, medan himlen endast var för de utvalda, särskilda människor som ansågs bättre än de andra och därför förtjänade ett behagligare efterliv.

Jag har mycket på mitt samvete. Inte nog med att jag var inspirerad av marxismen och sympatiserade med den som jag nu anser skadliga 1968-andan. Dessutom fortsatte jag mitt förstörelseverk genom att i egenskap av svensk statstjänsteman spoliera en hel nation (redovisat här) för att sedan, när jag ändå var igång, i början på 1990-talet införa skolpengssystemet, som många anser förödande och som, inser jag nu, verkligen har i alla fall två potentiellt vådliga konsekvenser.

Hur kan jag ta på mig skulden för hela skolpengssystemet, en världsunik svensk reform? Det beror på att jag hade hört talas om idén, som troligen utvecklats av den av många föraktade ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman, någon gång på 1980-talet. Jag gillade greppet och började tillsammans med pedagoger och kommunfolk fundera på hur man rent praktiskt skulle gå till väga i en kommun för att införa ett skolpengssystem. Det är inte så enkelt. Hur ska skolpengsbeloppet fastställas? Ska pengen bara gälla för skolor inom kommunen? Sådant tänkte vi på och försökte lösa. Att jag tänkt igenom detta ledde till att de ledande politikerna i Vaxholms kommun – låt mig särskilt nämna kommunalrådet Hans Håkansson (m) – bad mig hjälpa till att införa systemet i världens första skolpengskommun, Vaxholm.

I serien ”tro aldrig på standardförklaringar” har jag kommit fram till en nedärvd sanning som jag aldrig gillat men inte brytt mig om att försöka demaskera förrän just nu. Det handlar om den vanliga, jag skulle nästan säga vedertagna, förklaringen till det svenska ekonomiska undret under rekordåren 1945 – 1970. Enkelt, säger förståsigpåarna, rekordåren berodde på att Sveriges industri stod intakt efter andra världskriget, medan stora delar av Europa låg i ruiner. Det är klart att svenska företag stod med fulla orderböcker och att den svenska ekonomin gick som tåget när Europa skulle återställas i användbart skick. Sverige kunde bygga upp Europa just för att vi stått utanför kriget.

Jag vet inte riktigt varför jag har haft svårigheter med den där förklaringen. På ytan verkar den oemotsäglig. Men å andra sidan får man tänka på hur tyskarna hade det medan de gick där och skyfflade tegel bland sina ruiner. När kriget var slut hade Tysklands BNP sjunkit med en tredjedel i jämförelse med situationen före kriget. Borde det inte ha varit så att tyskarna därför hade en ännu mer rekordartad ekonomi än svenskarna eftersom tyskarna både skulle återta förlorad mark och komma ikapp med den normala ekonomiska tillväxten?

Lennart Bengtsson funderade nyligen (27/2) kring vad framtidens historiker kommer att säga om vår tid. Han avslutade med ett nog så tänkvärt påstående: ”Det som de framtida historikerna aldrig kommer att riktigt begripa är varför vår tids politiker aktivt driver på den jättelika migrationen och därmed de facto ger upp den gamla välfärdsstaten”.

Det är inte första gången i världshistorien som en ledare eller ett härskande skikt driver sitt projekt med sådan envetenhet och utan hänsyn till andra samhälleliga intressen att de till slut sågar av den gren de sitter på. Karl XII, l´Ancien Régime i Frankrike och Hitler är exempel. De blir som spelare eller alkoholister som inte kan sluta även om de begriper att de är ute på farliga vägar.

Karl XIIs projekt var att kriga, men vilket är det svenska politikerväldets projekt som det driver med sådan obändig beslutsamhet? Jag tror att svenska politiker blivit besatta av föreställningen att de leder en internationell stormakt, närmare bestämt en humanitär internationell stormakt. De har ett syfte som är så ädelt att de inte kan kompromissa. Det finns exempel på folk som hellre dör med ära än de ger sig, till exempel kaptenen på det sjunkande skeppet som avser att gå under med fartyget eller japanska stridspiloter som offrar sig för kejsaren eller terrorister som spränger sig för Profeten.

Så kvad Carl Jonas Love Almquist i en dikt som i övrigt lät så här:

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

Jag blir inte riktigt klok på det där. Almquist låter ironisk. Det är som om han drev med alla som hävdar att det finns något särskiljande svenskt. Men så menade han inte, det framgår av annat han skrev, till exempel detta:

Vad nationalitet eller – då det nu är frågan om vårt land – vad svenskhet är, det kan kännas djupt: det är ett odödligt sinnelag hos den som har det: svensk natur, med folk, sjöar, berg och skogar, står då för ens håg i sin egna och rätta färg.

Men oavsett vad han menade så hävdar jag att han hade rätt i att det finns nationella särarter. Om det gäller just krusbär vet jag inte, men det gäller exempelvis politik. Låt mig ge ett exempel.

Riksdagsledamoten Jens Holm (v) har enligt TT polisanmält en kvinnlig riksdagskollega från ett annat parti för ofredande. Den kvinnliga riksdagskollegan har enligt Holm under många år skickat sms och mejl av delvis privat karaktär – ehuru utan sexuellt innehåll, kanske bara jobbrelaterat – vilket har besvärat Holm till den grad att han nu ansett en polisanmälan befogad. Upprördheten över kollegans tilltag är stor såväl inom vänsterpartiet som i kollegans eget parti.

Samma dag som den nye rikspolischefen Anders Thornberg tillträder, den 15 februari, skriver 425 (fyrahundratjugofem) PK-ister ett öppet brev där de uppmanar polischefen att ta till med hårdhandskarna mot folk som tydligen missfirmat PK-isterna i sociala medier.
I flera månader har våg efter våg av kvinnor i olika branscher #metoo-protesterat i falsett mot att män någon gång under deras liv har framfört klumpiga komplimanger eller kanske till och med tagit dem på rumpan.

Imamen Kashif Virk från den islamska Ahmadiyya-sekten bad nyligen att Det Goda Samhället skulle publicera en text av honom. Denna text publicerades igår den 4 mars. Som vanligt hade jag först läst den för att göra sådant som redaktörer gör, till exempel att rätta stav- och skrivfel, kolla källor, bedöma argumentens halt och så vidare.

Att folk gör missar i grammatiken kan redaktören förlåta (det gör många infödda svenskar också), men hur tolerant ska man vara med haltande resonemang?

Låt mig ge några exempel. Virks tes är att islam inte alls är någon våldsam och diktatorisk religion utan tvärtom tolerant och demokratisk vilket han ”bevisar” med citat ur Koranen.

”Islam är öppet mot yttrandefrihet”, skriver Virk. ”Det står i Koranen att meningsmotståndare är välkomna att framföra sina argument och invändningar: ’Säg: framför era bevis, om ni är sanna’ (27:64)”.

Jag har rätt luddiga begrepp om det där med ”volymerna”. Volymer vadå? Asylansökande, beviljade uppehållstillstånd, anhöriga? Så jag ägnade några timmar åt lite anspråkslös statistisk forskning.

Under perioden 2000 till 2017 kom 712 tusen asylsökande till Sverige. Även om Syrien var det största leverantörslandet kom bara 17 procent av de asylsökandena därifrån. Syrien tillsammans med Irak, Afghanistan och Somalia stod för hälften av de ankommande. Resten kom från 172 andra länder. Det första västlandet på listan är Tjeckien på plats 85. Därifrån kom 396 personer.

Hur många av dessa fick uppehållstillstånd? Jag hittar ingen statistik på just denna fråga men dock ett nästbästasvar, nämligen hur många uppehållstillstånd som beviljades asylsökande under motsvarande period (det kan ju bli lite fel bland annat eftersom de senast ankomna inte fått sina ärenden bedömda). 366 tusen uppehållstillstånd tilldelades de asylsökande.

Va? Det skulle betyda att bara hälften (366 av 712) av de sökande fick uppehållstillstånd. Vad hände med resten? Har de åkt hem eller gömmer de sig i Sverige eller är det jättekullarna från 2014 och 2015 som fortfarande är under utredning (eller har jag fattat fel i statistiken)?

Slötittandes på YouTube hamnade jag som så ofta tidigare inför USAs president Donald Trump. Jag tänkte att det säkert var en av dessa för det mesta rätt trista presskonferenserna. Men det var det inte. Jag hade hamnat i ett rum där det faktiskt tillverkades politik.

Skulle du säga att ett vanligt kapitalistiskt företag existerar för ägarnas eller de anställdas skull? Finns exempelvis Electrolux för att tillfredsställa ägarbolaget Investor och för att göra de anställda glada? Jag skulle svara ”på sätt och vis, men ändå inte alls”. Vanliga företag existerar i själva verket för kundernas skull. Det bevisas enklast genom det självklara påpekandet att om kunderna faller ifrån så upphör bolaget.

För vem existerar då anslagsfinansierade offentliga organisationer, till exempel Arbetsförmedlingen och SIDA? När jag jobbade på SIDA fanns det en mycket begåvad ekonomichef som anförtrodde mig att verket hade två uppgifter, dels att utveckla ett antal u-länder, dels att ta hand om personalen och att båda, som han uppfattat det, var lika viktiga.  Det är klart att anslagsfinansierade organisationer liksom företag har avnämare, men skillnaden är att företagens avnämare, de så kallade kunderna, har makt vilket exempelvis Arbetsförmedlingens klienter inte har. Företagens kunder har nämligen pengar som de själva bestämmer om de ska spendera eller inte, medan den offentliga sektorn inte försörjer sig genom att klienterna frivilligt betalar utan genom att staten tvingar skattebetalarna att betala.

Under riksdagens partiledardebatt den 17 januari förklarade sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ”krig mot den organiserade brottsligheten” och ville sätta in militär. Statsminister Löfven avvisade märkvärdigt nog inte förslaget utan sa bara att militär intervention inte var hans ”första lösning” men väl att kampen mot den organiserade brottsligheten var högprioriterad. Ingen av våra ledare utom möjligen miljöpartisten Isabella Lövin har sagt något annat än att den organiserade brottsligheten ska angripas, övervinnas och tillintetgöras. Det artar sig till den kanske viktigaste valfrågan.

Jaha. Menar de allvar? Jag har upptäckt ett tecken på det, nämligen uppsalapolisens Operation Lynx som började i slutet av förra året och som handlar om upprepade och, som det verkar på mig, rätt framgångsrika tillslag mot ”grov och organiserad brottslighet”. Men annars har jag inte uppmärksammat någon särskild kampanj mot buset eller ens för återtagandet av statlig kontroll över no go-zonerna. Ej heller har jag noterat att media följer och rapporterar om frågan vilket är märkvärdigt eftersom det är komplicerade saker. Ska exempelvis polisen få döda utan att riskera åtal?

Jag hade inte ens, skam till sägandes, upptäckt att jag inte upptäckt något förrän ett parallellt förlopp alldeles nyligen uppstod i Brasilien och jag fick tillfälle att se hur brasilianska medier hanterar saken.

Igår skrev jag att medelklassen inte har några tidningar, inga forskningsinstitut, inga skolor eller andra intellektuella centra som kunde lyfta dess djupt kända frågor (utom ett antal undantag, antydde jag, som är för litet för att göra någon egentlig skillnad). Men om det nu hade funnits några medelklasstidningar vad hade de då skrivit om förutom reguljära nyheter, sport och sudoku och sådant där som varje blaska med självaktning måste hålla sig med? Vad är det för information jag saknar?

Hoppsan, frågan kom lite oväntat, men låt mig ge några exempel.

Kommer du ihåg när de ensamkommande afghanska barnen och deras stödaktivister ockuperade Medborgarplatsen och Norra Bantorget? Händelsen fyllde tidningar och TV med entusiastiska reportage om dessa djärva dissidenter som ville få svenska myndigheters beslut upphävda med hjälp av utomparlamentariska metoder. Där hade jag önskat mig ett annat tonfall i rapporteringen, men det var inte journalisternas klang som störde mig mest, utan att reportrarna inte ställde de elementära frågorna. Vem var det som utplacerade och finansierade bajamajorna? Vem bredde mackor och betalade för maten? Här måste ha funnits intressant information att förse mediakonsumenterna med. En långvarig dygnetruntdemonstration för flera hundra personer organiserar sig inte av sig själv och är inte gratis. Någon hjälpsam kraft måste ha stöttat det hela. Vem var det?

Det pågår, påstår jag, en ideologisk kamp i Sverige. Två ideologier står i harnesk mot varandra, den ena stark och dominerande, den andra liten och svag, ungefär som Goliath och David.

Den starka, dominerande ideologin är PK-ismen. Den företräds av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med dessas allierade härolder i media. Detta är en jättelik propagandamaskin. Tänk på alla myndigheter, till exempel Skolverket, med horder av anställda som på daglig basis utvecklar och pumpar ut nya människosyner och politiskt korrekta doktriner över Sverige. Tänk på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Allmänna Arvsfonden som har till uppgift att dela ut nettoskattebetalarnas pengar i form av ständigt ökande bidrag till olika slags politiskt korrekta aktivister för dessa ska artikulera budskap som nettoskattebetalarna troligen ogillar. Exempelvis gör Arvsfonden reklam för sina bidrag under vinjetten ”Var med och förändra Sverige från grunden”. Sådant gör i alla fall mig misstänksam.