För den som studerat något litet nationalekonomi är den mentala konstruktionen ”utbud och efterfrågan” fundamental. Jag vet inte om denna tankekonstruktion är självklar för alla eller om den är en uppfinning av någon nationalekonom, men den är bra. Det som sker på marknaden är resultatet av ett spel mellan den som har något att utbjuda till försäljning och den som eventuellt har lust att köpa varan. Poängen är att båda parter måste till för att det ska bli handel och produktion.

Alternativet till spelet mellan utbud och efterfrågan är självhushållning, till exempel att bonden odlar kornet och föder upp hönan för att själv äta upp produktionen.

På senare tid har folk – och denna observation grundar jag helt ovetenskapligt på uppfattningar kring vad människor säger och vad jag ser på YouTube – börjat ta den PK-istiska ideologin på mer allvar. Man inser att PK-ismen inte bara är en serie knäppa och osammanhängande tankefragment utan ett det finns en metod i galenskapen.

Folk som funderar på sådant är intellektuella och filosofer. Intellektuella och filosofer jobbar med idéer. När de strävar efter att förstå PK-ismen börjar de därför leta i andra, redan tidigare existerande idésystem för att hitta PK-ismens rötter. Det är på så vis en skarp tänkare som Jordan Peterson kommer fram till att PK-ismen är en utveckling exempelvis av fransk postmodernism och en muterad form av den marxistiska Frankfurtskolan.

Du kanske tycker jag tjatar för mycket om att den enda samhällsgrupp som kan utgöra ett alternativ till dagens politikervälde är medelklassen. Med medelklass menar jag människor med småborgerliga och gråsossiga värderingar som utgör motsatsen till det PK-istiska idégods som idag styr Sverige.

Jag tycker att detta är ett så fruktbart och lovande synsätt att jag önskar jag hade kommit på det själv, men det har jag inte. Tvärtom har uppfattningen att samhällena blir bäst om medelklassens värderingar får styra varit en standardteori inom samhällsvetenskapen sedan de gamla grekerna. I boken Politiken underströk Aristoteles medelklassens betydelse och saken diskuterades ingående i The Federalist Papers som är ett slags förarbeten till den amerikanska konstitutionen.

Aristoteles gjorde enklast tänkbara indelning av samhällsmedlemmarna. Det finns tre klasser, överklass, medelklass och underklass, eller, med andra ord, de rika, de med mer modesta tillgångar och de fattiga. Men det avgörande är inte hur mycket egendom människor har utan de värderingar som envars situation ger upphov till, se här 

Medelklassen är den grupp som är mest benägen att lyda förnuftet, förklarar Aristoteles. De som är ”överdrivet vackra eller starka eller välborna eller rika” har svårt att följa förnuftet eftersom de har en tendens att bli ”bli nedlåtande och ganska fräcka”. Å andra sidan är de fattiga ”bedrövliga och svaga och saknar en känsla för ära” med en tendens till ”skurkaktighet och småsinthet”.

En fredag för några veckor sedan, mitt i semestern, körde min svåger bil från hemmet i Mellansverige till sommarstället i Bohuslän, en resa på två, tre timmar. Han hade vaknat med en förskräcklig tandvärk och började färden med att ringa efter tandläkarmottagningar längs vägen i hopp om att få akut behandling. Utsiktslöst, hade jag sagt om han frågat mig, men han frågade inte mig och det var tur för honom för strax hade han fått två napp. Det bästa alternativet var hos en privattandläkare i Uddevalla som dock skulle kräva två timmars väntan. Så svågern ringde vidare och, vips, fick han en tid hos Folktandvården i Trollhättan utan väntetid. Ingreppet kostade 350 kronor.

Jag vet att den historien är sann. Dels känner jag min svåger och dels finns det vittnen jag litar på. Men om jag hört den berättas av en okänd person så hade jag inte trott på den. Den stämmer inte med den ständigt berättade skildringen av svensk tandvård. Den ständigt berättade skildringen är, ungefär, att alla mottagningar är fulla av migranter som får helrenoveringar av munhålan för 50 kronor medan svenskarna tvingas köa och ibland inte får behandlingstid på veckor eller månader.

Min försiktiga slutsats är att det finns helt motsatta sanningar. Så har det kanske alltid varit, men min känsla är att dessa motsatta sanningar tidigare låg ganska nära varandra medan de numera har distanserat sig så långt från varandra att de känns helt oförenliga. Det handlar inte längre om olika mer eller mindre närliggande tolkningar av en som alltid svårgripbar verklighet utan om motstridiga och väsensskilda samtidsbilder. Är skolan ett kaos och en katastrof eller handlar det om kreativ mångfald som skapar oanad utveckling? Finns det no go-zoner eller talar vi bara om områden där busiga tonåringar då och då tuttar eld på bilar?

Om den socialdemokratiske agitatorn August Palm återkom idag, hundra år senare, så kan man undra hur han hade låtit. Jag tror att han hade låtit som USAs fyrtiofjärde president Barack Obama.

Nyligen höll Obama ett tal i Sydafrika med anledning av att det var 100 år sedan Nelson Mandela föddes. Enligt The New Yorker, som publicerade talet, var det Obamas ”hittills mest utförliga reflektioner kring det rådande politiska klimatet”.

Nu kanske du fnyser lite och undrar varför man ska bry sig om vad en avdankad amerikansk president, som dessutom kanske inte var så framgångsrik, har att säga. Men Obama är en begåvad människa och här artikulerar han en tolkning av världen som jag tror en sådan som Sveriges utrikesminister Wallström varit glad om hon lyckats formulera. Obama skildrar världen i termer som skulle passa en socialdemokratisk international om det hade funnits någon. Han talar om vad ”vi” ska göra utan att nämna vilka han avser. Men det känns som en global grupp socialdemokratiska politiker med förankring i FN och motsvarande internationella organ, en grupp människor som visserligen är födda någonstans, men som höjt sitt tänkande över nationsgränserna och känner sig som representanter för mänskligheten och jorden.

Under 1900-talets sista årtionden, säger Obama, efter murens fall, startade en demokratisk världsrörelse. ”Respekt för lagstyre och mänskliga rättigheter såsom de formulerats i FNs deklaration blev den styrande principen i majoriteten av världens länder, även där verkligheten inte nådde upp till idealen… Plötsligt lyftes en miljard människor ur fattigdom.”

I år firar ayatollah Khomeinis fortfarande giltiga dödsdom mot Salman Rushdie för hans Satansverser trettio år. En hel västvärld reste sig i protest mot det bigotta Iran för vilket varje slags respekt för någons abstrakta yttrandefrihet var småsmulor i jämförelse med de religiösa doktrinerna.

Västerlandet är normalt mycket känsligt för andra kulturers religiöst eller annorlunda betingade kränkningar mot yttrandefriheten. I dagarna uppmärksammar vi ett nytt fall, nämligen att Saudiarabiens regering gripit 15 kvinnor som sagt saker som regimen ogillar. Kanadas regering har tagit en kamp vilket lett till bråk, ambassadörsutvisningar och inställda flyg och sådant där. ”Mänskliga rättigheter trampas på” skriver en debattör i Svenska Dagbladet den 9 augusti och uppmanar EU att visa sitt stöd för Kanada.

Jag vet inte hur folk i andra kulturer tänker, men jag är uppfostrad i en värld där hut går hem. Tiden må vara ur led, men endast tillfälligt, ty tillvarons inneboende strävan är att ställa tingen till rätta. Människor med min mentalitet blir upprörda när tillvarons självrättelseprocess inte fungerar. Om till exempel den svenska skolan uppenbart blir sämre genom årtiondena och inga trovärdiga motåtgärder vidtas anser sådana som jag inte bara att det är trist att ungarna inte lär sig något utan också att vi här står inför ett brott mot tillvarons innersta principer. Hut ska gå hem och om hut inte går hem så måste världsordningen ha kommit ur balans.

Det är emellertid inte så att det där hutet, vars hemgång jag uppfostrats att tro på, skulle gå av sig själv. Hutet är ett kategoriskt imperativ som riktas mot var och en av sina anhängare eller troende av innebörd att vederbörande har en skyldighet att dra sitt strå till stacken för att hutet ska hamna på rätt plats, nämligen i hemmet. Vi måste hjälpa till.

Jag tror att denna inställning är en del av den svenska kulturen och mentaliteten. Vi känner ett dovt obehag när tingen långsiktigt verkar gå åt pipan och det saknas någon som känner det kategoriska imperativet och har tillräcklig kraft för att vidta adekvata åtgärder för att mota hutet i hamn.

Sommarens skogsbränder illustrerar detta på två sätt. För det första artikuleras en aldrig tidigare manifesterad bitterhet mot politikerväldet som på grund av mångårig nonchalans bäddat inte bara för bränder utan också för de andra systematiska misslyckanden som drabbar Sverige, just skolan, till exempel.

Vilka var grunderna för de vidunderliga ekonomiska framsteg som under största delen av 1800- och 1900-talen lyfte Sverige och andra länder i västerlandet? Vi pratar inte så mycket om det, vilket troligen är olyckligt, för annars hade vi kunnat jämföra med hur vi nu försöker driva framsteget vidare.

De gamla framgångarna, och nu begränsar jag mig till att betrakta Sverige, byggde möjligtvis på historiska tillfälligheter som inte kan reproduceras. Historien hade fostrat en fördelaktig mentalitet hos svenska folket. Där fanns personliga dygder såsom flit, hederlighet och en benägenhet för ansvarstagande. Det fanns ömsesidig tillit och solidaritet. Det behövdes inte så många poliser för folk skötte sig och det behövdes inte så många affärsadvokater för ett handslag var ett handslag.  Ett antal omistliga medborgerliga skyldigheter var inplanterade redan från början.

Till detta fundament av goda värderingar, som vi inte heller pratar om, förde tidsandan ett fåtal enkla och kraftfulla idéer från den amerikanska konstitutionen och den franska revolutionen.

Den första idéen var erkännandet av folket som nationens ägare och drivande kraft. Nationen var inte till för att förverkliga kungens eller aristokratins nycker. Nationen – en ny grej, det med – var till för att ge folket rättigheter så att folket av egen kraft kunde skapa sin egen lycka. Att denna mekanism med tiden skulle få en så revolutionerande inverkan på samhällslivet hade kanske ingen förutsett, men när det kom var det bara att tacka och ta emot.

I mina dagar har jag startat ett hyggligt antal företag varav en hel del så kallade sociala företag, vilket är lika mycket risk och stök fast utan vinstsyfte. Dessutom har jag stått bredvid med god insikt och betraktat många andra företags barn- och ungdomsår.

Min viktigaste erfarenhet är att företagande är svårt, mycket svårare än man tror. Allt som kan gå fel gör det. Inga planer håller. Det kommer hela tiden överraskningar och de flesta är obehagliga.

För att klara en sådan pärs – som för övrigt inte tar slut bara för att företag växer även om de då i lyckliga fall kan uppnå något slags tillfällig stabilitet – krävs skickliga företagare. Skickliga företagare är snåla och krassa typer som inte drar sig för att sticka näsan i varenda detalj och som ligger hela nätterna och låter tankarna mala om tänkbara faror och möjligheter för företaget. De tar aldrig ens i fantasin ut en vinst i förskott och unnar sig inga personliga fördelar.

Nu är inte alla människor, inte ens alla självutnämnda entreprenörer, sådana maniker och därför är barn- och ungdomsdödligheten bland företag mycket hög. Om företag varit mänskliga barn så hade de varit sådana barn som föddes under missväxtperioder på 1700-talet.

Detta har livet alltså lärt mig. Så tror jag att världen ser ut. Då kan du begripa hur svårt jag har det för folk som nonchalerar denna jämmerdals besvärliga villkor. Det finns två grupper som jag har särskilda problem att förstå mig på.

Pride and prejudice betyder Stolthet och fördom och är titeln på en världsberömd roman av Jane Austen som kom ut år 1813 och som jag ska försöka läsa före 210-årsjubiléet.

Även om pride betyder stolthet är jag inte ett dugg stolt över den Pride-festival som nyligen avhållits av hbtq-folk i Stockholm på min bekostnad i egenskap av skattebetalare. Då bortser jag, eftersom alla inte behöver ha min smak, från att det hela enligt min uppfattning var en vulgär och smaklös tillställning. En del kan ju tycka att frisyrer i olika pastellfärger i kombination med stora tatueringar och allmän övervikt är charmigt och då har jag inga hållbara motargument. À chacun son goût.

En av mina bästa vänner är en intellektuell jude. Eftersom jag är prosemit har jag en tendens att anse alla judar för särskilt begåvade men i så fall är denna person crème de la crème. Han förklarade att jag hade fel när jag, förledd av Hannah Arendt, beskrivit Adolf Eichmann, dömd för folkmord och brott mot mänskligheten och hängd i Israel år 1962, som en banal och lydig paragrafryttare och byråkrat.

Eichmann var inte alls en banal byråkrat, förklarade min vän, han var en antisemitisk aktivist. Han var en djupt engagerad judehatare. Han skrev protokollet vid Wannsee-konferensen år 1942 där de praktiska detaljerna kring den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan”, det vill säga Förintelsen, beslutades. Eichmann ansågs särskild sakkunnig i judiska frågor.
Då hade jag väl fel då, tänkte jag. Sedan sa min vän en sak som först gjorde mig förvånad. Eichmann var en världsförbättrare, sa han.

Va? sa jag.

Eichmann ansåg att judarna är ett skadligt och underlägset människomaterial, förklarade min vän. Om man förintade judarna skulle världen bli bättre. Eichmann var idealist. Han brann för en judefri värld.

Det synsättet hade jag aldrig applicerat tidigare men det ställer sakerna i en helt ny belysning. Min normalt konventionella uppfattning om nazismen och Förintelsen var att ett ambitiöst och plikttroget folk, tyskarna, hade blivit beordrade av en ond kraft, Adolf Hitler, att döda alla judar. Men min väns perspektiv vände upp och ned på detta och gav allt en så mycket tydligare och enklare förklaring.

De flesta av oss träffar ett hyggligt antal människor varje dag. En observation som jag har gjort är att dessa möten för det mesta går städat till. Om man av misstag råkar stöta till en person på ICA tar man ett artigt steg tillbaka och säger förlåt. Men det vill jag hävda att personliga möten nästan undantagslöst är civiliserade.

OK, det finns systematiska undantag som till exempel när någon parkerar på min särskilt tydligt markerade parkeringsplats. Då blir jag rasande på ett sätt som jag nog inte har anledning att yvas över. Trafiken är ett område där hastigt uppflammande känslor kan bli obehagliga, men även där råder för det mesta ett mycket belevat umgänge.

Detta gäller alltså när folk har en fysisk kontakt och kan se varandra i ögonen även om de inte är medvetna om varandras identitet.

Vi kan jämföra med en annan typsituation där folk kommunicerar utan fysisk kontakt och oftast utan att känna varandras identitet, nämligen på sociala medier (även i viss mån bland kommentarerna till den här bloggen som ibland skrivs under falskt namn och med falsk mailadress). Där råder ej sällan en helt annan och råare ton. Folk skriker, förolämpar och domderar. Är det naturligt för människan att bete sig ovettigt mot sin nästa om hon vet att hon är osynlig och inte kan identifieras?

Regeringsformen är ett slags uppdragsbeskrivning för vårt lands välfärdsstat som den själv skrev när den blivit varm i kläderna år 1974. Där visar den hur den tänker.

Jag var länge en anhängare av dess tänkande eftersom det lät humanistiskt och omtänksamt. Numera har jag insett att välfärdsstaten bara tänker på sig själv. När den exempelvis säger att den ska trygga folks arbete så betyder det bara att den ska ha fri dragningsrätt på medborgarnas inkomster för att kunna inrätta en arbetsförmedling som kostar två BNP-procent utan att lyckas något särskilt med vad den gör annat än att ordna ett enkelt och anständigt liv till folk med anställning inom apparaten (plus en del klienter).

Den närmaste historiska parallellen jag kan komma på är medeltidens munk- och nunneväsende. Munkarna och nunnorna var försörjda mot att de skulle göra nyttiga sociala tjänster. En sansad bedömning är nog att de i stället valde inre arbete i form av bön och intressant umgänge med varandra.

I regeringsformens första kapitel, andra paragraf, står till exempel, förkortat, så här:

Särskilt ska det allmänna trygga rätten till utbildning.

Det allmänna ska trygga en massa andra saker också, men nu koncentrerar jag mig på utbildningen. Stadgandet innehåller minst fyra svåra begrepp. Det första är ”utbildning”. Det andra är ”rätten till utbildning”. Det tredje är ”trygga rätten till utbildning”. Det fjärde är ”det allmänna”. Puh, det här blir jobbigt.

Eftersom Sovjetunionens härskare aldrig sa vad de menade så utvecklades så småningom en profession av ”kremlologer” som hade till uppgift att försöka att tolka sovjetledarnas utspel i syfte att genomskåda deras avsikter. Det kunde handla om maktkamper i kremltoppen som inte fick uttalas i klarspråk.

På liknande sätt känner jag inför ledande svenska politikers uttalanden. Jag misstänker att de finns något undangömt budskap eftersom de vill något annat än jag men ändå måste formulera sig så att det inte stöter mig i onödan eftersom jag ändå är en väljare.

Låt mig ge ett aktuellt exempel. Den 12 juli hade Dagens Nyheter en artikel där utrikesminister Margot Wallström förklarar att FN:s säkerhetsråd måste ta sig an ett växande problem, nämligen vad hon kallar klimatflyktingar:

Enligt utrikesministern kommer det inte att dröja länge innan Europa får ta emot stora flyktingströmmar på grund av klimatet. 

– Bara exemplet Tchadsjön som krymper i en förfärande hastighet tvingar människor på flykt. Först kommer de att bege sig till närområden men sen kommer de såklart också att fly till angränsande länder. Vi har bara sett början på situationen med klimatflyktingar, säger Margot Wallström.

Först en utvikning om juridiken. I 4 kap Utlänningslagen definieras de olika asylgrunder som svensk lag erkänner. Asyl kan beviljas tre grupper, nämligen ”flyktingar”, ”alternativt skyddsbehövande” och ”övriga skyddsbehövande”.

En del begrepp är så allmänna att man inte, om man inte är förprogrammerad med en viss tolkning, vet vad de ska antas betyda. Begreppet ”nationalism” är ett sådant oklart begrepp. I Almedalen höll Liberalernas ledare Jan Björklund ett tal om nationalismen som fortfarande sätter myror i huvudet på mig.

Björklunds utgångspunkt var att Jimmie Åkesson hade sagt att han vill ”ersätta den liberala världsordningen med en nationalistisk, det liberala Europa med ett mer nationalistiskt”. Jag har inte kollat om Åkesson verkligen sagt så och i så fall vad han kan ha menat med det, men låt oss anta att han faktiskt sa något ditåt.

Björklund tar, efter en hyllning till det svenska fotbollslaget som nyss hade rönt framgångar i VM, avstånd inte bara från Åkesson utan från hela konceptet nationalism. Vad det är för fel på nationalismen framgår bara indirekt i några formuleringar som kanske funkade rent retoriskt men som inte ger särskilt mycket vägledning för den vetgirige.

Till exempel säger Björklund så här: ”Varför skulle vi ersätta det liberala Europa som har orsakat de mest framgångsrika samhällen mänskligheten har upplevt med ett nationalistiskt Europa som gång på gång när det har prövats har lett till historiens största katastrofer?”

Här ligger en massa undertext som jag tror kan sammanfattas i två teser. Den första är att fri handel och fria kapitalrörelser mellan länderna har underlättat för företag att utvecklas och därför bidragit till det välstånd som världen idag åtnjuter (även de fattigare länderna har fått det bättre). Den tesen tror jag på. Men jag tror inte att någon nu existerande politiker, ej heller Åkesson eller Trump, ens skulle komma på tanken att vilja återskapa ett system där ekonomierna var nationella och varje land var självförsörjande på nästan allt. Så vad menar Björklund? Kanske vill han bara framställa Åkesson som en galning.

Dagens Medicin publicerade nyligen en artikel av tolv psykologer – ”professorer, docenter och verksamhetschefer” – som krävde mer resurser till psykvården. Standardkrav från det välfärdsindustriella komplexet således och därför inget särskilt att bry sig om. Detta är det bakgrundsbrus vari vi lever och därför lärt oss att inte notera ungefär som fisken och vattnet.

Men en detalj fångade min uppmärksamhet, nämligen uppgiften att ”den nationella kostnaden” för ”psykisk ohälsa” eller möjligen ”psykiatriska diagnoser” uppgår till 70 miljarder kronor per år. Eftersom jag inte vet vad nationell kostnad betyder och ej heller är så säker på psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser ville jag gärna veta mer. 70 miljarder är ändå en och en halv BNP-procent, så det handlar inte om småpengar.

De tolv psykologerna hade inte besvärat sig med källhänvisningar, så jag frågade herr Google. Och se! Bland mycket annat intressant letade Google fram en artikel från 2013 av dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson av vilken det framgick att den psykiska ohälsan var alarmerande – redan då! – och att OECD hade räknat ut att det kostade 70 miljarder ”i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg”. Det gjorde mig inte så mycket klokare, men när jag ändå var där passade jag på att läsa ministerns artikel.

Då slog det mig – och Gud må förlåta mig följande rader – att jag tror att allt det där är ett stort kvacksalveri. Fastän svenskarna varje år får ett rikare och behagligare liv blir vi bara psykiskt sjukare och psykiskt sjukare och så försöker psykologer och deras allierade lura skattebetalarna att om man bara sätter av mer pengar till psykologer så kommer det att lösa sig. Jag tror tvärtom. Psykologer är experter på psykisk ohälsa och vill gärna utveckla sitt gebit. Ju mer psykisk ohälsa som finns desto större fält har de att ploga, så och skörda. Med fler psykologer så kommer det att upptäckas och uppfinnas mer psykisk ohälsa.

Jag försökte nyligen läsa Portugals nationalepos Os Lusíadas av Luís de Camões. Boken publicerade 1572 och kom snart att hyllas till den grad att författarens dödsdag, den 10 juni, blev Portugals nationaldag.

”Försökte” är ett mer träffande uttryck än ”läsa”. Diktverket består av mer än 1 100 åttaradiga likformiga strofer (som rimmar abababcc, om du vill veta). Dessutom är det konstigt skrivet som nästan alla gamla texter som inte moderniserats – och därvid troligen förvanskats – av hjälpsamma nydanare. Men det värsta är att man för att förstå berättelsen, som handlar om Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien, dit han anlände i maj 1498, måste veta allt om grekisk och romersk historia, filosofi och religion, vilket jag inte gör.

Men jag lyckades begripa att eposet är en lysande hyllning till det portugisiska folket – ”luserna” – som under hela händelseförloppet har beskydd av gudinnan Venus. Hon lägger sig hela tiden i allt som sker ty hon inte gillar guden Bacchus, som står på lusernas motståndares – muslimernas – sida.

I början av 1400-talet var Portugal ett obemärkt land som ofta härjades av muslimska slavjägare. Muslimerna tillfångatog luser och sålde dem på slavmarknader i Nordafrika. Nu inträffar något mycket märkvärdigt. Jag tror inte att jag romantiserar. På mindre än hundra år reser sig Portugal från det kanske ynkligaste och mest eftersatta landet av alla till en världsmakt med besittningar över hela jorden. Det var inte så helt olikt den resa Sverige gjorde under nittonhundratalet där svenskarna i början tillhörde jordens fattigaste och vid slutet jordens rikaste.

För ungefär fyrtio år sedan skrev jag en roman för att visa att u-landsbistånd för det mesta är skadligt, inte för givaren, utan för mottagaren. För givaren är det snarast en behaglig syssla. Jag hade hållit på med den i tio år så jag visste vad jag pratade om.

Dåmera var detta en apart och ouppfostrad åsikt. Numera är uppfattningen närmast vedertagen. År 2015 fick skotten Angus Deaton nobelpriset i ekonomi för att han formulerat samma upptäckter om biståndets vansklighet som jag. Mer mainstream kan det inte bli.

Av detta kan du lära dig att du med förtröstan och stark övertygelse kan misstro folk som argumenterar för mer u-landsbistånd. Motsvarande grad av misstänksamhet bör du rikta mot u-landsbiståndets inhemska släktingar, exempelvis socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Även sådan verksamhet är, enligt min uppfattning, visserligen behaglig för apparatfolket men verkningslös och ofta till och med skadlig för klienterna.

Men den nattsvarta synen har jag inte på all mänsklig verksamhet. I så fall hade jag aldrig vågat sätta mig i en flygmaskin eller kliva in i en hiss. Jag litar på Airbus och Otis. Jag litar även på Skoda och Mercedes Benz, ja, till och med på Unilever. Jag äter Findus ärter utan att oroa mig det minst för några obehagliga bieffekter. Jag sätter mig med full tillit i en stol från Ikea.

När drottning Kristina hade abdikerat, konverterat och flyttat till Rom träffade hon den världsberömde portugisiskbrasilianske jesuiten Padre Antônio Vieira. Dessa två, som utvecklade någon sorts bekantskap, kanske rentav vänskap, tillhörde tidevarvets intellektuella och kulturella avantgarde.

Vieira kämpade bland annat för indianernas frigörelse från slaveriet på sockerplantagerna och för judarnas rättigheter (vilket sammantaget höll på att kosta honom livet på Inkvisitionens bål). Folket behandlade honom som en nutida rockstjärna. När han skulle predika kunde platsen utanför katedralerna vara ockuperade tidigt på morgonen av folk som vill säkra en plats i kyrkan.

Kristina, ”drottningen av Rom”, hade liknande status som en av Europas ledande kulturmecenater och förespråkare för religionsfrihet.

Men vad sade de egentligen till varandra? Jag beställde Vieiras samlade brev från en bokhandel i Lissabon och fick tre volymer på sammanlagt 1 800 sidor för 98 euro inklusive frakt. Jag fick två besvikelser.

Barn har inte så mycket erfarenheter och kan inte göra mogna bedömningar. De tänker därför infantilt. För att förstå det onda och det goda som händer i deras värld indelar de människor i dumma och snälla. I Vilda Västern var cowboysarna snälla och indianerna dumma (fast det numera kanske är tvärtom, sak samma). Under andra världskriget var amerikanerna snälla och tyskarna dumma (numera har nog amerikanerna blivit dummare medan tyskarna fortfarande är nästan lika dumma som de var förut). Svenskar, särskilt nysvenskar, är snälla eftersom alla har lika värde men det finns högerpopulister som inte har lika värde för att de är dumma.

De flesta barn som växer upp och skaffar sig erfarenheter upptäcker att en tolkning av världen som försöker förklara allt med att folk är snälla eller dumma inte funkar så bra. Till exempel duger den tolkningen inte till att förklara varför amerikanerna som var så snälla tidigare nu blivit dummare. Dessutom upptäcker barnet under sin uppväxt att motsvarande tankemönster finns även hos de dumma som alltså betraktar sig själva som snälla och andra som dumma. Om barnet dessutom, som grädde på moset, är introspektivt lagt så kommer det förr eller senare att få tillfälle att ifrågasätta sin egen läggning. Är jag verkligen alltid snäll?

Mänskligheten tycks ha två helt olika metoder att hantera det dilemma som det barnsliga tolkningsmönstrets hårda konfrontation med verkligheten orsakar. Den första metoden är envis fortsatt infantilisering. Man väljer att inte lära sig. Man slutar inte att förklara världen genom att dela upp människor i snälla och dumma.

Sedan jag för kanske fyrtio år sedan började utveckla någon sorts i bästa fall seriöst tänkande kring den svenska samhällsutvecklingen efter demokratins genombrott har jag hävdat att allt styrts av en enda dominerande formel, nämligen ”det blir bäst när centralt placerade experter fattar besluten”.

De tydligaste representanterna för detta tänkande var nog makarna Myrdal, som personifierade den centraliseringsiver som karaktäriserat svensk politik sedan 1930-talet (med ett tillfälligt avbräck i form av 1990-talets liberaliseringar). Paret Myrdal blev själva inkarnationen av den sociala ingenjörskonst som av socialdemokratin sattes i system från deras maktövertagande år 1932 och som till en början lite motvilligt men efter andra världskriget med ökande entusiasm anammades av de borgerliga politikerna. Folkhemmet byggdes på tanken att det blir bäst när välutbildade teknokrater i centrala myndigheter lade människornas liv till rätta.

Varifrån kom då den där föreställningen? En ytlig analys skulle kunna – och brukar – identifiera Vladimir I. Lenin som tänkandets ursprung. Det är rätt på så vis att Lenin, marxismens store praktiker, faktiskt introducerade centralstyrningen som ledande princip i sitt försök till samhällsbygge. Vad annat kunde han göra när ekonomin skulle organiseras efter en plan? När det hela kommit igång skulle staten, enligt Lenins vision, i varje fall vittra bort och det kommunistiska lyckoriket med fria och självständiga sovjetmänniskor slå ut i blomning.

Föreställ dig att du är med i en båtklubb som är jättetrevlig men har ett allvarligt problem, nämligen att det stjäls något alldeles förskräckligt. Problemet är särskilt bekymmersamt eftersom klubben efter noggranna undersökningar har kommit fram till att förövarna finns bland medlemmarna. Man vet rätt väl vilka tjuvarna är.

För att komma till rätta med saken har båtklubbens styrelse bestämt att inrätta en särskild kommitté som ska motverka stöld. Kommittén ska bestå av 47 föreningsmedlemmar som sitter i tre år var. Alla föreningsmedlemmar, varav en hygglig andel är tjuvar, har rösträtt.

Kommittén inrättades år 2006. För att säkerställa att inga tjuvar blir invalda har båtklubbens styrelse bestämt att endast hedervärda medlemmar ska kunna väljas till kommittéledamöter. Men eftersom det saknats fungerande metoder att kontrollera efterlevnaden av dessa regler har det visat sig, såklart, att tjuvaktiga medlemmar röstat in andra kända tjuvar i kommittén för att insatserna mot den allmänna tjuvaktigheten i båtklubben inte ska bli alltför besvärande för tjuvarna.

För att ytterligare villa bort korten har kommittén beslutat att systematiskt mobba en viss medlem. På kommitténs möten finns en fast punkt på dagordningen – punkt sju – då denne medlem ska förtalas och smutskastas.

Under de senaste kanske tio åren har en ny ostronart etablerat sig längs Sveriges västkust. Det är det japanska jätteostronet Crassostrea gigas, vilket på latin betyder jättetjockostron. Vi som är vana vid den svenska eller europeiska ostronarten Ostra edulis – ”ätligt ostron” – har inte alltid varit så förtjusta. Kanske har jag nu förlikat mig med japanesaren.

För de flesta människor är redan Ostra edulis äcklig i bemärkelsen att den ser alltför slemmig ut för att man i rått skick ska vilja stoppa den i munnen. Vi som lärt oss att efter citronering av mollusken få en särskild njutning av dess metalliska smak väcker därför ibland en sorts förfärad beundran från dem som ryser vid tanken att faktiskt äta detta fasta slem.

Japanesaren är däremot, enligt min uppfattning, genuint äcklig. Till skillnad från Ostra edulis, vars skal är runt och max en decimeter brett, ser gigasvarianten ut som en fjällig fot och kan bli flera decimeter lång. När man öppnar den fylls man, jag i alla fall, av avsmak. Det är inte bara ett normalt, fast slem, utan ett slem som är fyllt med ljust var och brunfläckiga utväxter.

Nu ska du inte låta dig påverkas av min preliminära avsmak för det japanska ostronet. Det är världens mest sålda ostron och kallas på eleganta restauranger i Paris för ”fines de claire” och uppskattas tydligen av fransmän.

Under de senaste årtiondena har ett politikerförakt vuxit fram i Sverige. Det har varit ett nytt inslag i den svenska kulturen.

Tidigare fanns ingen motsvarighet. Sedan 1930-talet hade socialdemokraterna ett starkt grepp om Sveriges politik. Socialdemokraternas motståndare – ”borgarna” – gillade inte vad socialdemokraterna hittade på och försökte artikulera alternativ. Båda sidorna hade sina anhängare som trodde på sina respektive förtroendevalda representanter. Borgerligt sinnade väljare trodde på sina borgerliga politiker och de socialdemokratiskt sinnade litade på sina representanter. Därför fanns inget utrymme för ett allmänt politikerförakt. Väljarna kanske ogillade sina motståndares förtroendevalda men eftersom de litade på sina egna gick det inte att ta avstånd från politikerna som kollektiv. Politikerna var ingen egen väldefinierad och sammanhållen grupp utan bara representanter för olika samhällsintressen.

Här kommer en text på följande tema och du är välkommen att vara med: Hurra va vi e bra! Vi som tycker likadant som ja.

Det som föranleder denna försiktigt självironiska text är ett avsnitt av The Rubin Report på YouTube från slutet av juni som redan fått nästan 600 000 visningar. Där satt ett gäng på fyra tämligen världsberömda herrar – Jordan Peterson till exempel – och resonerade inledningsvis kring Dave Rubins fråga varför just de närvarande kunde diskutera så respektfullt och civiliserat trots att de hade helt olika uppfattningar i rätt viktiga frågor som till exempel ifall abort skulle vara tillåtet och i så fall fram till vilken veckas graviditet.

Vi – du och jag – skulle antagligen ha kunnat vara med i sällskapet och deltagit i den respektfulla och civiliserade konversationen. Samt gratulera oss själva till vår grad av finess och begåvad artighet.

Men jag säger som Johan Ludvig Runeberg om marketenterskan Lotta Svärd: Något tålde hon att skrattas åt, men mera hedras ändå. Man kan skämta om de fyra herrarnas antagna självgodhet, men deras argument har tyngd. Det handlar om demokratiskt sinnelag och vetenskapligt sanningssökande. Alla som säger sig företräda sådant behöver inte nödvändigtvis vara posörer.

Jag tror jag har sagt det här förut, men eftersom jag själv glömmer det hela tiden så säger jag det igen. Förresten ska jag säga det på ett annat sätt.

Standardmodellen för förståelsen av samhället, i varje fall en av standardmodellerna, är att det finns tre skikt. Högst upp finns Suveränen. Suveränen kan vara en enväldig kung som Karl XII eller en samling oligarker eller, som hos oss, ett gäng politiker.

Det andra skiktet är Apparaten. Apparaten kan vara den karolinska krigsmakten eller det antika egyptiska prästerskapet som hjälpte Farao att göra sin grej vilket var att bygga pyramider eller, som hos oss, välfärdsstaten.

Det tredje skiktet är Folket. Folket försörjer de två övre skikten.

Lite förmätet påstår jag att den modellen fungerar för alla samhällen. Däremot säger modellen inget om de inbördes maktförhållandena mellan skikten och ej heller något om vad folk i allmänhet anser att de övre skikten är till för.

Som jag nyligen skrev så indelas de mänskliga incitamenten lämpligen i de krävande och ofta obehagliga piskorna samt de lockande morötterna. Nu ska jag behandla morötterna med särskild inriktning på livsförhållandena för vårt lands makthavare.

Rent allmänt kan morötter uppdelas i två typer: ekonomiska och statusorienterade eller närmare bestämt pengar respektive ära. Redan där hamnar vi i intellektuella svårigheter för dessa är inte så distinkta som man skulle vilja. Exempelvis kan ju den som är rik åtnjuta hög prestige bara för att han är rik. Men de analytiska finesserna struntar jag i just nu eftersom de flesta av oss kan intuitivt skilja på en sådan som Farbror Joakim, som enbart drivs av penninghunger, och en sådan som Karl XII som nog mer brydde sig om äran.

Jesus, Moder Theresa, van Gogh och Charles Darwin, sådana som drivs av nyfikenhet och upptäckarglädje eller rentav godhet, är svåra att placera i detta enkla schema. Samma sak med de nyttiga idioter som tror att de gör mänsklighetens ärenden men i själva verket bara stödjer kommunistpartiet (eller något annat skumt samhällsintresse). Så jag lämnar nästan alla komplikationer därhän.

Av en händelse råkade jag, mitt i den lata sommarsemestern, i bokhyllan upptäcka en bok som jag skrev för ett kvarts sekel sedan. Den heter Molnstoden (och finns till och med som talbok upptäckte jag till min förvåning; ska jag inte ha immateriella rättigheter och pengar?).

I en vänlig recension skrev Widar Andersson att jag ”demonstrerar såväl djupa samhällsinsikter som en stark tro på människans möjligheter i vår föränderliga värld”.

Jag beskriver entusiastiskt hur Sverige kunde ta sig ur sin svacka, som redan för 25 år sedan var uppenbar, bara vi lyckades mobilisera den folkliga kraft som jag påstod fanns i landet. Jag menade att vi till och med hade goda chanser att dra god nytta av migrationen – vid den tiden till stor del från det forna Jugoslavien – som vid det laget hade börjat bli en sten i den svenska skon. För att illustrera lät jag pastorn i Lönneberga – symbolen för det gamla Sverige – hålla följande adventspredikan om hur Lönneberga klarat utmaningarna (som vid det laget fortfarande var utmaningar, inte, som nu, etablerade misslyckanden):

Att människan är kapabel att göra onda saker är det ingen tvekan om. På internet kan man se Islamiska Staten med makaber stolthet skära strupen av rader av orangeklädda fångar. Under Pol Pot mördades miljontals kambodjaner, närmare bestämt 1,7 miljoner stycken påstås det.

Det finns också ondska i det lilla formatet om man med ondska avser drivkraften bakom handlingar varmed människan tillfogar sin nästa lidande. Ett inbrott, ett rån, till och med en fejkad sjukskrivning måste nog räknas dit om man ska ta saken på allvar. Varför gör folk sådant?

Den vanligaste förklaringen är nog att förövarna är onda människor. Det finns en hel underhållningsindustri med epicentrum i Hollywood som pumpar ut tesen att de tyska nazisterna var onda och att, i förlängningen, alla tyskar var onda. Mer än sjuttio år efter Hitlers död håller tyskarna fortfarande på med att sona sin skuld. Många hävdar att det är tyskarnas skam för nazismens överträdelser som förklarar deras öppenhet för massinvandring. (Om hur den svenska öppenheten, som är proportionellt större än den tyska, psykologiskt ska förklaras har vi ingen riktig debatt.)

När det gäller mördare och våldtäktsmän i Sverige tillämpas emellertid inte detta tänkande. Onda handlingar i Sverige anses inte bero på ondska utan på exempelvis trångboddhet, relativ fattigdom och andra sociala förhållanden. Att Stalin och hans medhjälpare var onda människor har vi ingen svårighet att acceptera, men att folk som gör motsvarande i Sverige idag skulle motiveras av ondska finns inte ens som tänkbar föreställning.

Det första felet med populismen är att man inte vet vem den är och vad den egentligen vill, men det är inte populismens eget fel, för den har ingen styrelse som skriver ett program och inget språkrör eller pressekreterare som försöker förklara vad den obefintliga styrelsen avser.

Det är bara en sak man säkert vet om populismen och det är att den tar avstånd från – några skulle säga hatar – etablissemangen eller närmare bestämt etablerade politiska eliter (vad det nu betyder, i Sverige menas normalt de så kallade sjuklöverpartierna; på YouTube hörde jag Steve Bannon, som gör en annorlunda analys, kalla sina motståndare för ”Davos-partiet” varmed han menade det sällskap av framstående företagsledare och politiker som årligen sammankallas av World Economic Forum vilket är ett slags internationellt Almedalen fast på vintern). Hur kan man veta det så säkert? Jo, för att både etablissemangen och populisterna säger det. Hur vet man vem som är populist? Jo, det är han som hatar etablissemangen.

Etablissemangen säger att populister saknar lösningar. Populister kan peka på problem, men i verkligheten har de inga trovärdiga lösningar, säger etablissemangen. Jag tror att etablissemangen har rätt. Bara för att man ogillar en etablerad makthavare har man inte säkert en bättre plan för att lösa de problem som de etablerade makthavarna misslyckas med att lösa.

En populist som fyller mig med vämjelse och oro är exempelvis Beppe Grillo, ledare för det italienska vinnarpartiet Femstjärnerörelsen (här kan du studera hans stil). För mig illustrerar han just det som är populismens svaghet, nämligen föreställningen att en ny sorts nationella ledare skulle kunna lösa det gamla samhällets problem på något smartare och effektivare sätt. Till exempel att Grillo själv skulle ha någon listigare bot på arbetslöshet och ojämlikhet än etablerade politiker.

Étienne La Boétie (1530 – 1563) var en fransk tänkare, kompis med den mer välkände Michel de Montaigne. Vid arton års ålder skrev Boétie, påstås det, boken Diskurs om det frivilliga slaveriet. En del hävdar att Montaigne var inne och redigerade texten som publicerades först efter författarens död.

Boétie försöker förstå en sak som vi fortfarande och rätt utsiktslöst kämpar för att begripa, nämligen varför folk tolererar sina härskares diktat även när folket inte gillar diktaten. Ett aktuellt exempel kan vara svensk migrationspolitik. Boétie säger att folkens lydnad är en anomali eftersom det vore så lätt att strunta i härskarna. Härskarna är en mycket liten grupp, kanske – Boétie gör långa utflykter i historien – bara en enda tyrann, och folket är stort och potentiellt mäktigt. Det skulle räcka med att folket bara negligerade härskarna för att härskarna skulle falla.

Hur skulle det gå till här hos oss? frågar jag mig. Det är klart att om alla företag underlät att betala in skatten så skulle politikerväldet ganska snabbt bli spakt och medgörligt men eftersom ingen företagare törs ta risken att stå ensam som frihetskämpe blir det inget av det projektet.