Skyldighet 5: Du ska i ord och handling påminna andra om deras medborgerliga skyldigheter
I våra förfäders bondbyar rådde stark social kontroll. Människorna kände varandras historia och läggning och utövade kollektiva påtryckningar på den som avvek från rådande sociala normer. Ovanför menigheten fanns prästen och länsman som kom med ytterligare, mer eller mindre hårdhänta, förmaningar när det ansågs behövas. Det hela var ganska tryckande, för att inte säga kvävande, för alla andra än de mest konforma.
Hur stora än olikheterna må vara mellan medborgarna vad gäller rikedom, begåvning, skönhet och allehanda specialförmågor så har vi i vår kulturkrets bestämt att det finns en värdighet hos alla människor som är typisk för människan och är lika för alla. Tanken kommer nog ursprungligen från den kristna religionen, där Gud antas älska alla människor lika mycket. Ingen människa har större mänsklig värdighet än någon annan.
Naturen eller Gud (eller vem Du än vill sätta i dessas ställe) har gett Dig medfödda förutsättningar. Alla människor har olika förutsättningar. Men var och en är skyldig att förvalta sina förutsättningar på bästa sätt. Var och en är sitt eget utvecklingsprojekt. Den som är kristen känner igen detta krav från Jesu liknelse om tjänaren som hade ett pund att förvalta.
För tolv år sedan skrev jag en bok som heter Skärp dig, Svensson tillsammans med några andra (Dick Erixon, Tove Lifvendahl, Lorentz Lyttkens, Peter Olsson och Anders Röttorp). Tråkigt nog är den lika aktuell och angelägen – i bemärkelsen obeaktad – som när den kom.
Den handlar om de värderingar och den mentalitet som kan vägleda oss till det goda samhället. I skriften finns även något vi verkligen skulle behöva som pendang till Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, nämligen en motsvarande deklaration om skyldigheter.
Jag skrev relativt nyligen att om jag bildade ett nytt parti – vilket jag inte kommer att göra om inte hundratusentals medborgare med acklamation kräver just detta, vilket de inte kommer att göra – så skulle det partiet heta Medelklass.
Jag visste precis vad jag menade med medelklass, till exempel att den sortens industrianställda som tidigare kallades arbetarklass numera uppfattar sig som medelklass och därför bör räknas till den gruppen. Men det var så många som hängde upp sig på att ett politiskt parti skulle heta Medelklass att jag kasserade idén. Det vore för mycket uppförsbacke att starta ett parti och sedan behöva gaffla om namnet när man egentligen vill prata om budskapet. Så jag bestämde mig för att i namnet definiera partiets budskap snarare än efter dess tilltänkta väljare (om jag skulle bilda ett parti, vilket jag alltså inte tänker göra).
SAF-legendaren Sture Eskilsson sa ibland att när det gäller åsikter är svenskarna som ett stim av sniglar. Liksom ett fiskstim rör vi oss alla åt samma håll, men i stället för att som fiskar byta riktning flera gånger i minuten så ändrar vi uppfattning bara några gånger per århundrade.
Jag kom att tänka på det när jag läste en artikel av Gunilla Kindstrand i senaste Axess, nr 4 2017. Artikeln handlar om Roland Huntford, den brittiske journalisten som år 1971 publicerad boken The New Totalitarians där han hävdade att svenskarna var just det, att vi lydde och att alla gick åt samma håll:
Bellman säger att problemet är lärarnas status är för dålig och att vi därför måste höja deras status.
Relativisten instämmer i att det nog är sant men att man också tänka på att det kan finnas andra synsätt. Att eleverna inte alltid respekterar lärarna kan ju bero på eleverna, särskilt pojkarna, hellre spelar dataspel än lyssnar på fröken.
Bellman säger att javisst, därför är det viktigt att höja lärarnas status snabbt som attan så att barnen lyssnar på fröken.
Jag är en pladdrare i bemärkelsen en sådan som skriver böcker och artiklar, håller föredrag och på andra sätt framför åsikter. Det som kännetecknar pladdrandet, som också går under beteckningen samhällsdebatt, är att pladdraren, i varje fall den här pladdraren, ständigt har känslan av att ingen läser något, ingen påverkas och att verksamheten därför inte har någon mening. Framför allt särskilt otåliga bladdrare är utsatta för sådana förnimmelser.
Jag heter Elin och jag är 14 år. Jag tycker om djur för dom är så söta. Om man bara är snäll mot dom så kryper dom ihop och slickar mina händer. Min tjejkompis Linda hade en hundvalp som gjorde så på mig. Sedan kom Lindas lillebror och slog hundvalpen och då blev den ledsen och bet hennes lillebrorsa. Så jag vet att djur är snälla bara man är snäll mot dom.
Maktskiften har historiskt sett mest handlat om vem som ska sitta vid köttgrytorna, den ena stammen eller den andra, hattarna eller mössorna. lilleputarna eller Blefuscu-borna, muslimerna eller de kristna.
I många fall handlar maktskiftena även om något annat än köttgrytorna, nämligen om att en ny ordning ska introduceras som på något vis antas bidra till att göra åtminstone de nya makthavarnas tillvaro bättre. Den socialistiska revolutionen av marxist-leninistisk eller annan karaktär är kanske de mäktigaste exemplen.
Svenska högre lärosäten har enligt lag i uppgift inte bara att forska och undervisa inskrivna studenter, utan också att torgföra sina kunskaper till vanligt folk utanför akademin. Jag har sökt sådan bildning för allmänheten men inte hittat något intressant (vilket såklart kan vara mitt eget fel).
Hellre avnjuter jag det dignande smörgåsbord av föreläsningar, debatter, intervjuer och samtal som brasilianska universitetspersoner utan lagtvång erbjuder på internet. Det verkar vara en fluga bland landets filosofer, humanister, historiker och sociologer att publicera sig på internet. Sök exempelvis efter Leandro Karnal (ironisk och vältalig), Clóvis de Barros Filho (jätterolig ordekvilibrist) eller Sergio Cortella (planerade att bli munk men blev i stället professor i teologi) på YouTube om du förstår portugisiska. Om du inte gör det så överväg att lära dig språket – om inte annat så för att kunna avnjuta dessa artisters föreställningar.
Den här texten publicerade jag för ungefär ett år sedan, före såväl Brexit som Trump och före det senaste årets hetaste debattämne, alltså frågan om ”populismen” och folkets eventuella uppror mot eliterna. I det perspektivet känns Platons gamla text ännu mer aktuell.
Kan vi ha någon glädje av att höra vad grekiska statsvetare hade att säga för två och ett halvt årtusende sedan? Jag tror det. Låt mig berätta om Platons idéer (som han la i – eller möjligtvis hämtade från – munnen på sin omkring 40 år äldre kollega Sokrates).
I förra veckan var jag på begravning. Man sjöng Trygga rekan och Härlig är jorden. Jag kunde alla orden och mindes min tid i folkskolan, där fröken Laura, som hade kringlade flätor vid öronen, spelade psalmer på tramporgel. Om kyrkan slängt in även Den blomstertid nu kommer så hade min ögon tårats av nostalgi och fosterlandskärlek.
Det är nog den där rotkänslan och viljan att återknyta till mitt historiska ursprung som gör att jag är kvar i kyrkan. (Att Svenska kyrkan tagit bort den pampiga Fädernas kyrka ur psalmboken gör mig mycket förargad och undrande. Hur kunde organisationen avlägsna en sång där den hyllar sig själv?)
Om vi bortser från resenärens egen upplevelse, som ju kan vara upplyftande eller nedslående allt efter resans riktning, tror jag klassresor, eller ståndscirkulation som det tidigare kallades, är bra.
Min enkla föreställning är att samhällen har en tendens att organisera sig hierarkiskt. Mot toppen anrikas utkomstmöjligheterna och de ärofyllda positionerna. I ett gott samhälle, föreställer jag mig, bör de dugligaste och mest meriterade människorna ha förtur till topplatserna. (Jodå, man kanske också vill platta till hierarkin om den känns för hög och smal, men det är en annan historia.)
Jag skrev nyligen att det makthavande Politikerväldets berättelse om Sverige med tiden blir allt mindre legitim. Det betyder att folk inte längre tror på Politikerväldets grundläggande föreställningar om Humanitär Stormakt och Värdegrunden och Multikultur och annat PK-gods.
Att dessa idéer fortfarande har bäring beror till en del på effektiv propaganda, men framför allt för att den majoritet som genomskådat pratet inte törs säga emot.
Nyligen åhörde jag ett intressant föredrag om att Sverige nedvärderar sig själv i onödan med allt tal om att vi saknar en rik svensk kultur ty vi har visst en rik svensk kultur. Efter föredraget blev det diskussion som förstås handlade om relationerna mellan svenskar och migranter. Det var också intressant.
Men det stod en elefant i rummet som ingen uppmärksammade, inte jag heller. Hur ska man förstå den där nedvärderingen av oss själva och motsvarande uppvärdering av andra människor och kulturer?
Mao Zedong påstås ha sagt att ett land alltid har en armé, sin egen eller någon annans. Det är väl just nu inte sant när det gäller Sverige, men om man ändrar lite i citatet så får man något som känns mer relevant, nämligen att ett område alltid har en beväpnad makt som utövar dominans.
Vi svenskar är bortskämda med att den makten hos oss alltid varit polisen. Den ordentliga svenska polisen har hanterat sitt våldsmonopol med sådan självklarhet och legitimitet att den till och med kunnat göra sig gemen med medborgarna, ungefär som poliserna Kling och Klang.
Jag tror att människor har en inneboende benägenhet att känna skuld. Om vi inte känner det av oss själva så finns det alltid någon annan som påminner oss så att vi till slut lik förbannat står där med en känsla av överträdelse och skyldighet.
Det här är ett problem som samhällena naturligtvis har försökt utveckla rutiner för att hantera. Nu ska jag påstå att religionen tidigare erbjöd ett ganska bra sätt att administrera människors skuldbegär så att det inte störde livet mer än nödvändigt, medan vår tid, till vår skada, saknar genomtänkta och välfungerande problemlösningar.
Amerikaner brukar yvas över att deras system för nationell maktutövning är utsatt för checks and balances, alltså interna kontroller och balanserande motkrafter, allt i syfte att ingen makthavare ska bli för stark.
Demokratin har, där den är som mest välutvecklad, det vill säga i USA, tre slags kontroller som alla är ägnade att begränsa överhetens makt.
Den första kontrollen är själva folkvalet, alltså att folket får rösta fram sina styrespersoner.
Omkring år 1990 slog ett nytt politiskt tänkande igenom i Sverige. Jag själv var en ivrig tillskyndare även om jag tyckte att det praktiska förverkligandet av detta nya tänkande ofta var sorgligt oskickligt.
Det nya tänkandet kallades av motståndarna för ”nyliberalism” eller ”privatiseringsideologi” medan pådrivare som jag själv snarare ansåg att det handlade om att flytta makt från politiker till medborgare samt att utnyttja de fördelar som (privat) konkurrens erbjuder i jämförelse med (statliga) monopol.
Det gäller samtidens viktigaste fråga, nämligen hur vi ska se på den tilltagande spänningen mellan västländerna och islam.
Den ena världen är den svenska debattscenen. Den känner vi rätt väl. Där finns dels den officiella svenska linjen som innebär att eventuella problem i Sverige kan lösas med lite mer socialpolitik, dels en växande opinion som inte tror på politikerna utan vill se någon annan sorts åtgärder, oklart vilka.
Nu ska jag skriva en text som många inte kommer att tycka om, men jag måste för min själsfrids skull bortse från det. Hav misskund.
Det handlar om att kalla PK-ismen för vänster. Jag tycker det känns fel, ty för mig är vänster ett ganska distinkt begrepp som bibehåller åtminstone svaga kopplingar till marxismen, socialismen och den ursprungliga socialdemokratin.
I juli för två år sedan skrev jag en betraktelse över Sverige som jag erbjöd utländska ambassader att använda i sin rapportering till hemmamyndigheterna. Det var innan jag visste att man, som Katerina Janouch, kan bli tagen i örat av statsministern om man säger något ofördelaktigt om Sverige. Så här avslutade jag texten:
Jag brukar tala om medelklassen och dess dygder och framhäva den som en av de två huvudkontrahenterna i dagens svenska politik (där den andra huvudkontrahenten är politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex). Medelklass är ett svårt och oklart begrepp så låt mig försöka förklara vad jag menar.
Förr i tiden var det lätt att göra klassanalyser. Det fanns arbetarklass, tjänstemannaklass och arbetsgivare, alltså LO, TCO respektive SAF. På företagen hade de olika lunchmatsalar, så det var lätt att veta vart var och en hörde.
Ju mer jag tänker på det, desto mer uppenbart blir det för mig att lagomlandet Sverige inte är ett dugg lagom, utan tvärtom extremistiskt, kanske det mest extremistiska landet i världen.
Låt mig börja med ett exempel på svensk vetenskapligt bevisad extremism så att ingen tror att jag bara är ute och cyklar. Beviset är forskarna Ronald Ingleharts och Christian Welzels vid det här laget välkända värderingskarta som publiceras av World Values Survey.
Intellektuella är ungefär som tavelmålare. En del är vidunderligt bra – Francisco de Goya, till exempel, är ett konstnärligt geni som tar luften ur mig – medan andra mest åstadkommer pretentiöst skräp.
Den senare sortens intellektuella har ej sällan en framskjuten ställning i kulturella sammanhang, exempelvis som kulturskribenter vid Dagens Nyheters kulturredaktion. Om de intellektuella bara producerar eller recenserar tavlor och installationer eller någon annan sorts förmenta konstverk är de inte så farliga, ty de gör ingen skada. Värre är om de försöker förföra hederliga människor med snurriga politiska idéer.
Den danske tänkaren Sören Kierkegaard sa att man måste ta ett ”trons språng” för att komma fram till en religiös tro. Med det menade han, tror jag, att man inte kan nå religiös övertygelse genom att ta ett pyttesteg i taget, för då faller man i otrons och tvivlets ravin. I stället måste man ta ett djärvt språng över den där klyftan.
Ravinen ligger som en sandbunker mellan bollen och green och varje golfare vet att man inte kan putta sig ur ett sådant läge. Bollen måsta göra en snygg båge över hindret och landa på green.
Jag trodde förut att Kierkegaards golfliknande metafor bara gällde religiösa övertygelser, men nu har jag upptäckt att motsvarande behövs även vid skifte av sekulära ideologier eller intellektuella förhållningssätt.
När en sådan som utbildningsminister Gustav Fridolin uttalar sig i vilket ärende som helst har man anledning att föranstalta om skärpt vaksamhet. Man bör syna varje ord han säger och noggrant undersöka om även de på ytan acceptabla förslag han framför inte i själva verket är villospår.
Tänk på hans löfte från 2014, innan han tillträtt som utbildningsminister, att han skulle ”fixa skolan på 100 dagar”. Hur kan en så huvudlös utfästelse förklaras?
Historikern och filosofen med mera Umberto Eco sa att internet, särskilt sociala medier, ger legioner av dumskallar rätt att tala. Det var nedlåtande formulerat, men det är förstås sant att internet ger folk helt nya möjligheter att göra sig hörda. Se bara på mig. Om man får in en eller två debattartiklar om året i de fina tidningarna kan man skatta sig lycklig. På den här sajten kan jag och medskribenterna skriva hur mycket vi vill och glädjande nog, och rentav till min förvåning, blir det numera omkring tiotusen läsare per dag och dubbelt så många läsningar.
Förr i tiden, vilket inte var så särskilt länge sedan, satt det överallt vakter som förhandsgranskade allt som människan önskade framföra till en större grupp än han lyckades få tyst på för att kunna framföra ett budskap på puben eller vid kaffebordet på jobbet. Det var debattredaktörer, det var insändarredaktörer, det var journalister som tolkade och klippte som de tyckte. Att den vanliga människan skulle få fem minuter i teve för att framföra sitt hjärtas mening gick inte att tänka.
Så internet och sociala medier har medfört en frihetsrevolution. (Förresten inte bara för så kallat vanligt folk. Även höjdare som Carl Bildt och Donald Trump tar twitters snabbspår förbi etablerade, före detta monopolmedia.)
De flesta intresserade men rätt okunniga svenskar, till exempel jag själv, undrar en del över islam eftersom man hör så olikartade uppfattningar om vad religionen faktiskt lär i vissa betydelsefulla frågor.
En sådan fråga är det här med Islamiska staten. Står IS på stabil muslimsk grund? Är dess ideologi och beteende förenliga och i överensstämmelse med Koranen, hadhiterna och andra heliga urkunder? Mohamed Omar, uppskattad skribent på dessa sidor, säger ja, andra säger nej. Hur är det egentligen?
En annan fråga är om troende muslimer menar att läran, som den presenterades av profeten Muhammed gäller för alla tider och alla platser enligt den ursprungliga formuleringen. Är profetens faktiska handlande ett rättesnöre även för vår tid? Han ”fullbordade” exempelvis sitt äktenskap med hustrun Aisha när Aisha var nio år. Det betyder att han hade sex med henne. Är motsvarande acceptabelt även i vår tid? Och hur är det med andra handlingar av profeten? Ska de fortfarande betraktas som upphöjda och vägledande?
Det här är inga ondskefulla frågor utan angelägna och grundläggande för åtminstone mitt ställningstagande till islam.
DET GODA SAMHÄLLET 