Om robotarna tar över

Patrik Engellau

Ibland blir jag alldeles häpen över hur lite experter, ekonomer till exempel, förstår om ekonomi (om det inte är jag själv som är helt bortvillad, det går faktiskt att motvilligt tänka sig).

Laura Tyson, professor vid Berkeley och tidigare rådgivare till president Clinton, skrev nyligen en artikel i Dagens Nyheter där hon kom med råd till regeringar om vad de bör göra om robotarna tar över jobben och det skapas stora ekonomiska klyftor. Regeringarna bör inte beskatta robotarna eftersom sådant kan ”underminera innovation och produktivitetstillväxt”.

Hellre än att stänga in den gås vars guldägg är det teknologiska framåtskridandet borde politikerna inrikta sig på åtgärder som hjälper dem som blir bortrationaliserade, till exempel utbildningsprogram, inkomsttillägg och sociala säkerhetsnät, inklusive löneförsäkring, lån till livslång omskolning, samt flyttbara hälso- och pensionsförmåner. Progressivare skatte- och transfereringspolitik kommer också att behövas för att se till att de inkomst- och förmögenhetsvinster som härrör från automatisering fördelas mer jämlikt.

Denna professor tror alltså att man med lite politik kan greja en situation där människorna inte längre behövs i produktionen. Det går inte. Om människorna inte behövs i produktionen pajar hela vårt marknadsekonomiska samhällssystem, det fick jag klart för mig redan år 1996 då jag skrev följande betraktelse (som jag visserligen publicerat på denna blogg för två år sedan men nu repeterar eftersom jag tycker den är så bra). Vad händer om man fullföljer robotvarningarna till slutpunkten när det inte behövs en enda människa i produktionen?

 

En grupp nationalekonomer hade varit på kongress i Kapstaden och skulle vidare till en kongress i Rio de Janeiro. För att spara en slant beslöt de att gemensamt chartra ett flygplan. Under flygningen över den vida, tomma oceanen upptäckte piloten till sin förvåning ett stort land, där det enligt kartan bara skulle finnas vatten. Piloten kände sig som Vasco da Gama och beslöt efter samråd med passagerarna att landa för att undersöka den okända ön.

Ekonomerna steg ut ur flygmaskinen och vandrade mot något som såg ut som en stad. Snart träffade de på människor, fattiga, apatiska trashankar

som satt stilla och suckade för sig själva. Vi har nog kommit till någon slumförort, tänkte ekonomerna och vandrade vidare. Men hur länge de än vandrade såg de aldrig annat än hjälplösa och utslagna människor. Ingen tycktes syssla med något, ingen hade något jobb. Vi har kommit till eländets stamort på jorden, tänkte ekonomerna.

Döm om deras förvåning när de så småningom upptäckte att det på ön fanns en mer avancerad produktionsapparat än de kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Allt kunde göras automatiskt och utan mänskliga insatser. Bara man tryckte på en knapp drog produktionen igång. Bilar spottades ut av sig själva från löpande band, kläder hamnade på butikernas hyllor som om levererade av andar, automatiska taxibilar transporterade sina passagerare vart de ville bara de viskade adressen i en mikrofon. Och allt detta gick av sig själv. Sannerligen har vi inte kommit till en högteknologisk Edens lustgård, utbrast de imponerade nationalekonomerna, här kan människor leva utan att arbeta.

Ekonomerna var så omtumlade av sina två betydelsefulla upptäckter att det tog dem ett tag innan de noterade motsägelsen. Varifrån kom eländet när alla problem kunde lösas bara man tryckte på knappen som startade produktionsapparaten? Varför snurrade inga hjul, varför slamrade inga maskiner?

– Varför startar ni inte maskinerna? frågade ekonomerna en trashank som märkvärdigt nog talade deras språk.

– Hur ska vi kunna göra det, svarade trashanken, det är ju inte våra maskiner.

– Vem äger då produktionsapparaten?

– Han heter Karl Mammon, han äger alltihop.

– Han måste vara ohyggligt rik! Ekonomerna tyckte att detta var något alldeles extra. Direktör Mammon måste ju vara rikare än sultanen av Brunei och drottning Elizabeth sammantagna.

– Inte stackars Karl Mammon, sa trashanken. Honom är det synd om. Produktionsapparaten har stått nästan stilla i tio år, kapitalet är praktiskt taget förbrukat och han ägnar sina dagar åt att förhandla med advokater som vill sätta honom i konkurs.

Nu hade ekonomerna fått något att bita i. De hummade, kliade sig i örat och drog sig eftertänksamt i näsan medan de gick runt och resonerade med varandra.

– Hörrudu, sa den kanske mest framstående nationalekonomen till trashanken. Alla de andra ekonomerna tystnade. Om jag har fattat rätt ligger det till så här. Det finns en kapitalist som heter Karl Mammon. Han äger hela produktionsapparaten. Produktionsapparaten är stor och kraftfull nog att förse hela befolkningen med förnödenheter och rentav lyxartiklar om man sätter fart på den. Detta sker emellertid inte. Produktionen är nästan avstannad sedan mer än tio år. Eftersom fabrikerna inte producerar tjänar Karl Mammon inga pengar och hotas av konkurs. Utöver Karl Mammon består befolkningen helt och hållet av er trashankar om man inte räknar en handfull konkursadvokater. Ni trashankar gör ingenting och äger ingenting. Är det korrekt uppfattat?

– Ja, svarade trashanken. Smarta grabbar, de här nationalekonomerna, tänkte han.

Den kanske mest framstående nationalekonomen vände sig till sina kollegor.

– Mina herrar samt fru Pålsson och fru Swedenborg, sa han allvarligt. Dessa människor behöver vår hjälp. På denna ö tycks allt finnas utom nationalekonomiskt förnuft. Jag föreslår att vi stannar här några dagar och talar om för deras statsminister hur han ska lösa problemet. Har ni förresten någon statsminister? sa han och vände sig till trashanken.

– Det är jag, sa trashanken sorgmodigt.

Förfärade insåg nationalekonomerna lägets allvar. Ett land med en trashank till statsminister var i sanning ett sorgligt land. Självklart skulle de, för de stackars människornas skull, stanna ett tag på ön och förklara det här med ekonomi.

Den kanske mest framstående nationalekonomen harklade sig. Som jag ser det är saken uppenbar, sa han. Ekonomin har utsatts för ett klassiskt efterfrågebortfall som resulterat i en nedåtgående, självförstärkande spiral. Utan efterfrågan på företagens produkter skär de ned produktionen. Folk blir arbetslösa och då minskar efterfrågan ytterligare och så vidare. Min käre statsminister, efterfrågan måste förstärkas, jag föreslår att ni tar ett lån i Riksbanken och underbalanserar budgeten.

Hans anhängare applåderade. Klockren analys, tänkte de. Dessutom är omständigheterna optimala, en helt sluten ekonomi utan risk för att efterfrågestimulansen spiller över till utlandet. Genialt!

– Jag tackar varmt för era synpunkter, sa statsministern. Tyvärr måste jag göra er besvikna. Vi har redan provat underbalansering. Vi lånade i Riksbanken och delade ut ett allmänt stimulansbidrag till medborgarna.

Resultatet blev bara inflation. Vi förstod snart varför. Vad skulle Karl Mammon göra med papperslapparna som Riksbanken hade tryckt? Han har ju redan allt. Tänk bort sedlarna och se sanningen i vitögat. Karl Mammon har ingen nytta av oss trashankar. Han behöver en städhjälp och en trädgårdsmästare, det är allt. Han behöver bara precis så mycket pengar så det räcker till deras lön. De tusenlappar vi andra kommer och viftar med är ointressanta för honom. Varför ska han ge oss något som vi behöver om vi inte kan ge tillbaka något han behöver? Det där med sedlarna förvirrar bara analysen. Pengarna blir som en slöja som döljer verkligheten.

– Precis! skrek en annan nationalekonom. Statsministern har helt rätt. Problemet ligger inte på efterfrågesidan, utan på utbudssidan. Tänk så här, sa han pedagogiskt till statsministern. Att Karl Mammon inte vill anställa er trashankar beror på att lönerna är för höga. Ni har väl ett fack som drivit upp dem, kan jag tänka. Eller också har ni någon sorts arbetsrätt som gör det omöjligt för honom att ger er sparken om han anställer er. Jag vet inte. Men ni måste ha en mer flexibel lönesättning. Och så måste ni ta bort alla regler som krånglar till det för arbetsgivarna.

– Jag tackar även för era värdefulla synpunkter, sa statsministern artigt. Men jag tror inte att ni riktigt förstått situationen trots allt. Vi trashankar behövs inte i produktionen. Inte till något pris. Produktionsapparaten är ju helt automatiserad som ni sett. Ni ska inte tro att vi skulle tacka nej till svältlöner. Och facket har vi slagit sönder för länge sedan av de skäl ni nämner. Men det fungerade inte.

– Men herregud, sa nationalekonomen, hushållsarbete, då? Kan ni inte borsta Mammons skor eller bädda hans säng eller tvätta hans bil. Är ni trashankar för stolta för det?

– Ni förstår inte, sa statsministern. Trots provokationerna var han förbindligheten själv. Karl Mammon är inte en slösande kapitalist. Han är en sparsam kapitalist, ungefär som er Ingvar Kamprad. Hans mål är att ackumulera ett kapital, inte att leva flott. Han kommer från enkla förhållanden och är stolt över sina enkla vanor. Han vill inte ha fler tjänare.

Nationalekonomerna såg besvärade ut. Om varken keynesianismen eller utbudsteorin fungerade såg det illa ut för trashankarna. Och för nationalekonomin som vetenskap.

– Men hallå! utropade en nationalekonom. Ni behöver fler innovationer. Ni behöver förnyelse. Om ni förnyar produktionsapparaten och förbättrar produkterna så får ni tillväxt och då behövs helt säkert mer arbetskraft i produktionen.

– Det är också en intressant synpunkt, sa statsministern. Ert resonemang är nog riktigt i teorin, men vi anser inte att produktionsapparaten behöver förändras. Den är perfekt bara den används. Våra produkter har nått en slutgiltig kvalitet, som inte kan överträffas. Vi är alldeles nöjda med det vi kan få bara vi fick det. Varför ska ni tvinga oss till en tillväxt vi inte vill ha?

Nu var nationalekonomerna alldeles förstummade. Här var ett folk som tydligen inte trodde på framsteg, ett folk som var tillfredsställt med vad det kunde få bara det fick det. Detta hade ekonomerna aldrig stött på. Jo, de hade läst om primitiva folk i Afrika som värderade fritid, ceremonier och lekar högre än arbete och utveckling, men bland civiliserade och moderna folk hade man aldrig hört talas om sådan liknöjdhet.

Den kanske mest framstående nationalekonomen gjorde sig åter till tolk för kollegorna:

– Nationalekonomin har inga råd att ge ett folk som inte vill ha tillväxt och utveckling. Det här är ett fall för Lars Ingelstam.

– Menar du han som vill dela på jobben? frågade en kollega.

– Just han. Vill någon föra hans talan eller ska jag göra det själv? Han tittade ut över de samlade nationalekonomerna. De tittade i marken. Han vände sig till statsministern. Jag är rädd att ni måste dela på jobben.

– Vilka jobb? Det finns ju bara två stycken, städhjälpens och trädgårdsmästarens.

– Ni får dela på dem.

– Man kan väl inte dela två jobb på två miljoner arbetssökande?

– Finns det så många trashankar? Det var ett aber. Men det hjälps inte. Arbetsåret omfattar ungefär 1 600 arbetstimmar vilket blir inte fullt sex miljoner arbetssekunder. Tolv miljoner arbetssekunder för de två jobben. Var och en av er trashankar får arbeta sex sekunder om året hos Karl Mammon. Det finns ingen annan lösning.

– Sex sekunder, utbrast statsministern, det kan inte bli någon vidare lön.

– Ni har inte förstått, herr statsminister. Lönen spelar ingen roll. Poängen är att Karl Mammon ska behöva alla människor. Då måste han släppa till varor så att alla blir nöjda. Han måste betala en full årslön till var och en av er för de sex sekundernas arbete.

Statsministern skakade på huvudet. Det var kanske rätt tänkt, men det skulle inte fungera. Tror ni Karl Mammon vill ha en massa människor som springer omkring hemma hos honom och arbetar sex sekunder om året? Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag att vi får socialisera hela rasket och låta mig trycka på startknappen och dela ut produktionen efter vars och ens behov.

Då blev nationalekonomerna alldeles förskräckta och beslöt att skyndsamt fortsätta färden till Rio de Janeiro, där de skulle diskutera recept mot arbetslösheten.

49 thoughts on “Om robotarna tar över

  1. Bo Svensson skriver:

    Problemen allmän sysslolöshet p g a automationen, markhunger och markägande-tveksamheter i avkoloniserade länder och ekonomins känslighet för störningar som t ex en solstorm som sabbar elnät och satelliter, kunde ha en gemensam lösning innebärande ett målmedvetet förstärkande av en parallell stabilare självförsörjningsekonomi.

    Markhunger och tveksamma ägandeförhållanden. – Lösningen är grundskatter med ett grundavdrag per vuxen bestående av avgiften för en jordlott för självhushållning. – Nivån på skatten avstäms så att ingen odlingsbenägen blir utan sin skattefria lott.

    Ekonomi har man i trakter där folk producerar varor och tjänster som andra har sug efter. – Faran som hotar, är alltså att den avancerade industrins ägande och kunnande samlas på få händer och att utanförståendes chanser att konkurrera blir osannolika.

    I lägen där de köpkraftsvaga massorna har makt genom sitt antal, kanske de ordnar en skatt på faktiska monopol så att det sprids tillräckligt med köpkraft för att de avancerade produkterna skall bli sålda. – Kommer ju inte att ske, om ägandet finns i ett några länder och massorna i andra.

    Gilla

  2. Stig Fölhammar skriver:

    Du kan vara lugn Patrik. Människor kommer alltid att behövas i ”produktionen”. Det kommer alltid att finnas – och för den delen även att uppfinnas – både efterfråga och därmed behov av ”produktion”. Någon måste ju exempelvis lappa ihop dig när du har blivit påkörd av en trottoarcyklande yngling. Denne någon måste ju ha en bil som hämtar upp dig när du ligger där blåslagen och blödande. Det kommer att behövas plåster och salvor, kanske t o m gips? Och yngligen behöver säkert en ny cykel – kvaliteten och hållbarheten är ju inte längre den bästa – och kaske någon av hans tattueringar blev skadade och behöver retuscheras?
    nej Patrik, betänk att den unge Karl Marx påpekade att ”fritiden” (d v s ”fria” tiden) kan med fördel användas till fiske och läsning – golf var väl inte uppfuffen eller tilltalade nog inte Marx.

    Gilla

  3. Sten Lindgren den äldre skriver:

    Vad är problemet? Är det ”robotarna” eller de som vill ingripa mot ”robotarna” som är problemet? Jag tror på det senare. Begreppet ”robot” är egentligen lite för snävt om man vill beskriva detta skeende i form av ökad automatisering. Jag tror man måste räkna in allt möjligt som leder till ökad automatisering som robotar, smartphones och artificiell intelligens.

    Jag kan inte se något ekonomiskt problem med en sådan utveckling, t ex i form av ökad arbetslöshet eftersom utveckling av automatiserade system är mycket resurskrävande. Vad som kan vara ett problem är snarare att samhället blir så komplext att befolkningen inte kan hänga med i svängarna, den risken finns i Sverige tror jag.

    En helt annan fråga är vilket samhälle vi vill leva i, vill vi ha smartare tjänster, självkörande bilar, vårdrobotar etc? Svaret är inte självklart.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Patriks artikel skall antagligen förstås i klassisk Marxistisk anda: vem äger produktionsmedlen. Det är en klassiskt dystopisk framställning av antingen socialismen eller ”kapitalismen”. Tror jag.

      Gilla

  4. Kuckeliku skriver:

    Om robotarna tar över helt riskerar vi med tiden att hamna i ett tämligen kommunistiskt samhälle, men det ligger långt in i framtiden, om inte super-AIs tar över styrningen av världen. Massarbetslöshet kan vi dock få långt innan dess. Måtte vi ha förmåga att införa medborgarlöner, för i annat fall blir det nog ett tredje världskrig.

    Gilla

    • uppstigersolen skriver:

      Medborgarlön är redan infört. Kommer du till Sverige så blir det pengar i fickan från dag ett. Tyvärr kommer det visa sig att detta inte håller. De som betalar kommer att vara för få så det kommer att haverera (ett populärt ord numera, fullt i klass med naiv) inom en snar framtid. Nej det hela är enkelt, den som inte bidrar får svälta och på vintern i Sverige frysa.

      Liked by 2 people

  5. Christos skriver:

    Off topic: Hur går det med insamlingen till granskningen av Muslimska brödraskapet? Kampanjsidan har inte uppdaterats med insamlat belopp sedan den 10:e juli och nu är det inte ens en månad kvar av insamlingen. Det är nästan så att man tror att ni har blivit utsatta för samma påtryckningar som drabbade MSB, så tyst har det varit på sistone. Hoppas att ni kan pusha lite för den och att den går i mål som planerat.

    Liked by 4 people

    • Hedvig skriver:

      @ Christos 25 juli, 2017 at 07:20

      Viktig påminnelse! En bra idé som någon kommentator föreslog i ett tidigt skede av insamlingen, skulle vara, att flaggningen på startsidan lyfts fram, för att väcka mer uppmärksamhet.

      Att uppdateringen av insamlat belopp avstannat redan den 10 juli, trots utlovad insamlingsstatistik är naturligtvis inte bra.

      Liked by 1 person

  6. Jimmy skriver:

    Stiftelsen för strategisk forskning har ett flertal publikationer gällandes automatiseringen i samhället och dessa har legat ute i flera år. http://stratresearch.se/
    Utöver detta har rikskansliet en offentlig publikation om digitaliseringen i samhället och dess konsekvenser.
    Så jag förstår inte varför politiker inte läser dessa och formar politiken för framtiden. Att stärka sitt eget varumärke verkar vara det som ligger i tiden istället tyvärr.

    Gilla

  7. Christer Carlstedt skriver:

    Låt oss för Patriks ekonomers skull hoppas att några maskiner på ön spottade igång automatiskt så att de fick tag i bränsle för den fortsatta resan. Gärna påfyllning med litet nytt groggvirke också, för det har jag en känsla av kommer att behövas.

    Även om historien drivs litet in absurdum, så pekar den på en för människorna allvarlig sak, som vi nu dagligdags ser exempel på.
    Den person som inte kan göra något som är efterfrågat på en marknad får inget jobb och följaktligen heller ingen inkomst.

    Vi läser ständigt om rangliga flytetyg som försöker ta sig från Afrika till Europa fullproppade med människor, som tror att de kan tjäna sitt uppehälle i Europa.
    Vissa beräkningar antyder att kanske 5% av dessa personer har verkliga asylskäl, medan resten alltså vill ha inkomst.
    Nu talar vi då om människor som har så lågt humankapital att de inte ens på den egna afrikanska marknaden kan försörja sig med sin kunskap.
    De som kommer med kunskap åker inte gummiflotte. De flyger reguljärt.

    Europeiska arbetsgivare behöver sina anställdas kunskaper.
    I vilket arbete platsar då någon som inte ens dög i Afrika?
    ”Vi” måste erbjuda dessa människor utbildning utropar någon rosenkindad individ.
    Så förargligt då att svensk statistik visat att de med den lägsta utbildningsnivån är de som inte ens lyckas med eller inte är intresserade av att ta sig igenom SFI och inte ens lära sig språket i landet.
    Hur många gissningar behöver en politisk beslutsfattare innan även de kommer fram till att dessa individer aldrig blir annat än socialfall?
    Så står då en kvinnlig svensk minister och bröstar sig och berättar att (återigen ”vi”) måste skapa enkla arbeten för dessa individer.
    Vad få denna minister att tro att en arbetsgivare betalar en lön man kan leva på för ett ”hittepåjobb”?
    Eller är hon möjligen ute efter att sanktionera svartjobb med skitlön?

    I andra fall, t.ex. vad gäller kriminalitet så skylls det oftast på så kallade socioekonomiska faktorer.
    Vad är sammanfösandet av försörningsinkompetenta personer i vissa stadsdelar annat än skapande av sådana socioekonomiska faktorer?
    Hur man gör barn har de oftast rätt god kläm på. Och många.
    På vilket sätt främjar det integrationen av dessa människor och deras alla barn, när man själv inte behöver leverera brödet på bordet utan det kommer med den månatliga betalningen från från statens eller kommunens kassakista?

    Våra politiska beslutsfattare tycks inte kunna föreställa sig en situation där de som jobbar ihop pengarna inte längre är intresserade av att betala för en massa fripassagerare.
    Visserligen har de kanske nu fått litet byxångest när opinionsinstituten noterar ständigt ökat stöd för SD, som utmålas som främlingsfientligt.
    Man kan tydligen inte heller föreställa sig en situation, där kanske inte ens SD levererar vad de betalande vill se.
    Man kanske borde fundera på om det finns fler intressenter i buskarna som då är villiga att göra det?
    Om man läser bara litet historia så vet man att Ferdinand och Isabella gjorde det.

    Liked by 4 people

  8. Lars-Erik Eriksson skriver:

    Det kan ju faktiskt förhålla sig som så att mänskligheten, arten, börjar nå vägs ände.
    Nästa länk i den evolutionära kedjan, en mindre, tåligare och smartare varelse väntar otåligt på att greppa stafettpinnen och ge sig i väg ut i rymden. Både den inre och den yttre.

    Gilla

  9. Jan Nyblom skriver:

    Rätt men ändå fel. Varje uppfinning skapar två nya uppfinningar. Den dolda efterfrågan, den som dyker upp när du sänker priset, kommer alltid att finnas för gamla och nya produkter/tjänster. Den fysiska produktionsapparaten kommer att fortsätta robotiseras och vår utbildning och levnadssätt och arbete är mer och mer inriktat på att sälja, köpa och konsumenra information. Vi har gått från jägar, bonde, industri och nu till informationssamhälle. Bara för att vi uppfann plogen, ångmaskinen, traktorn, datorn så innebar det inte att folk blev arbetslösa. De fick möjligheten att gå vidare och utbilda sig under drägligare former utan svält och britst på materialla prylar. Redan är över 90 % av den arbetande befolkningen i Sverige sysselsatt med att förädla information. Att vi har 400.000 människor som är arbetslösa är inte ett problem uppkommet av rationaliseringar utan beror på att Arbetsförmedlingen och invandrarverket inte har begripit någonting om hur man skapar flöden i komplexa system. Genom att ta reda på vad de arbetslösa kan utföra för arbeten och rikta rot och rut avdrag till de branscher som kan anställa de arbetslösa, med deras kompetens, så kan staten genom varierande storlek på rot och rut avdragen hela tiden se till så att arbetslösheten aldrig stiger över 1 %. Människors behov av mat och prylar, är ändligt och kan säkert tillverkas av robotar, men människans behov av information för att orienterera sig i världen är oändligt. Så brist på arbete kommer det aldrig att vara i informationssamhället bara vi kan upprätthålla fungerande marknadsplatser där tillgång och efterfrågan kan mötas.

    Liked by 1 person

  10. Gunnar skriver:

    Samhällets uppbyggnad och fortbestånd, via utveckling, kan liknas vid att stapla stenar, enskilt på varandra, så högt det bara går, lite som i en av deltävlingarna i ”Mästarnas mästare”. Sten läggs på sten och stapeln höjd växer. Men samtidigt blir stapeln själv mera och mer instabil. Och till slut faller den. Inte på något enkelt och självklart sätt, som skolfysiken lärde oss, att något faller ”när lodlinjen genom tyngdpunkten faller utanför stödytan”.

    För vår stapel kan vika sig lite var som helst. Till och med på mitten. Stödytorna är ju många och uppträder dynamiskt. Vilken sten som egentligen bidrar mest till instabiliteten skiftar med varje sten som läggs på. Och även om vi valt andra stenar, att stapla med, och kunnat bygga något högre, så rasar likväl stapeln till sist.

    Varje civilisation bygger sina egna staplar. De bygger in sina egna svagheter. Och sårbarheten skiftar och förändras. Vissa civilisationer lever länge. Andra enbart en kortare tid. Det moderna västerländska samhällets sårbarhet ökar dagligen via ett ökat tekniskt beroende, och av funktionalliteter.

    Och känsligheten behöver inte alltid vara särskilt i ögon infallande, som den blivit via en överdriven tro på migrationens välsignelse, och det alltigenom goda med mer öppna gränser.

    Sårbarheten kan även bestå av att enskilda individer, indirekt får oss att placera ut stora stenblock på Drottninggatan. Eller av individer som outsourcar Transportstyrelsens it-system, bortom svenska gränser. Så kan öppna gränser också se ut.

    Nu verkar det som om samhällsskadan med den outsourcingen, riskerar att överträffa den som en flygöverste lyckades åstadkomma under sin sidokarriär som spion.

    Samhället består av enskilda individer. Stapeln byggs upp av både samhällsstrukturer, individer och alla övriga förhållanden. Både grus och större stenar, är inplacerade i samhällets höga stapel. Och innan staplar faller brukar den olycksbådande gunga till. Men då är det redan för sent.

    På sikt riskera alla staplar att falla. Digerdöd, kapitalism, kommunism, vulkanutbrott, beroendet av internet, fission och fusion, Wennerström och övriga medborgare, nuvarande eller framtida, ingår som stenar i ett allt högre samhällsbygge.

    Men vart svagheterna först yppar sig, som får stapeln att rasa, går inte att förutsäga. Under tiden kan vi enbart leva på. Likt myror släpa på våra barr. Och kanske även inse att begreppet ”fake news” bör betraktas ur ett något bredare perspektiv, än vad som vanligtvis görs. Så här presenterades till exempel nyheten om Maria Ågrens avgång, som generaldirektör över Transportstyrelsen, i januari 2017:

    ”Regeringen och den tidigare generaldirektören har haft olika syn på hur arbetet ska bedrivas. Vi har därför gemensamt kommit fram till att den tidigare generaldirektören inte längre ska leda myndigheten”, säger infrastrukturminister Anna Johanssons statssekreterare Mattias Landgren i en skriftlig kommentar”.

    Det är lätt att se att den nyhetsstenen blev dåligt belyst, och det var nog också förhoppningen från mer ansvarigt håll. Begreppet ”fake news” slår nu tillbaka, mot regeringen, men också mot journalisterna själva. För de var vid denna tidpunkt helt besatta av Trump, och därför allokerades inga resurser för viktigt grävande på egen bakgård.

    Liked by 2 people

  11. Elof H skriver:

    Eh, vi har haft en utveckling av ”robotar” i produktionen i hundratals år. Har vi blivit fattigare eller jobbat mindre för det? Vad är det som är så exceptionellt just nu?

    Dessutom var historien ovan något av det dummaste jag läst. Förklara en gång till varför trashankarna bara sitter sysslolösa trots att de har ett miserabelt liv. Vad hindrar dem att jobba och skapa något som Mammon inte äger?

    Liked by 2 people

    • Redaktionen skriver:

      Läs om innovation och förnyelse i texten. Där är din invändning omhändertagen. Eller menar du att trashankarna ska lämna och bygga en ny ekonomi vid sidan om?

      Patrik

      Gilla

      • Elof H skriver:

        ”Eller menar du att trashankarna ska lämna och bygga en ny ekonomi vid sidan om?”

        Ja, det är väl det naturliga? Du har ett miserabelt liv, varför bara sitta på baken och inte göra något åt det?

        Gilla

      • Redaktionen skriver:

        Det bevisar min poäng, nämligen att människor kan lösa sina problem, men inte staten.
        Hela diskussionen, som jag vänder mig emot, är föreställningen att staten i kraft av ekonomiska teorier, sitt regelverk och sin budget kan lösa folks problem.
        Om folk ger sig ut och odlar upp ny mark på egen hand så är det en helt annan sak.
        Patrik

        Gilla

  12. Hovs-svartaste-hallar skriver:

    Roande skröna. Redan i början av den industriella revolutionen troddes det att maskinerna skulle göra folk arbetslösa — och visst blir folk arbetslösa, nämligen de som satsat på en obsolet sysselsättning som inte behövs längre. Men samtidigt uppstår ständigt nya arbetsuppgifter.

    Problemet är att dessa nya uppgifter oftast är mer kvalificerade — och därför har vi INTE något behov av typ skoputsare här i Sverige!

    Sedan kan man grubbla över varför makthavarna mot allt förnuft envisas med att locka hit hundratusentals totalt okvalificerade individer, som inte duger till mycket annat än att göra fler barn.
    Dessa individer stör dessutom vårt samhällsmaskineri. De är betydligt mer brottsbenägna än svenskarna, vilket leder till obehag för många människor plus stora samhällskostnader.

    Liked by 5 people

  13. Kirurgen skriver:

    En lysande satir Patrik. Hur fin som som helst som Ernst brukar säga. Du är inte dum du. Men betrakta följande: sedan 50 år tillbaka har en medelstor grävskopa gjort 20 mans arbete och det finns i det närmaste ett oräkneligt antal arbetsmaskiner i landet och ändå ligger arbetslösheten på relativt låga värden. Så vitt jag förstår är arbetslösheten riktigt låg inom byggnads och industri.. Det förstår man varje gång man vill ha tag på en hantverkare.
    För några år sedan läste jag en bok av en ung akademiker ( både civilingenjör och civilekonom, namnet har jag glömt) som handlade om hur livet kunde se ut om 500 år om människosläktet fortfarande existerade. Författaren kom fram till att endast mindre del av människorna arbetade inom de viktiga samhällsfunktionerna. Resten hade ledigt eftersom de inte behövde arbeta då människans tillgång till energi var mer eller mindre oändlig. Kalle Mammon hade dött och det fanns inga trashankar längre. Jorden var numera helt globaliserad och folk åkte till månen på semester. Förmodligen fanns det också en global polismyndighet eftersom författaren att en mänsklig egenskap fanns kvar, nämligen kriminaliteten.
    En annan bra forcasting bok är ” the next 100 years” av Georg Friedman.

    Till slut några rader ur en strof som gäller oss alla, inte minst mig själv:

    ”och minns att även du skall skörda
    vad rätt du tänkt fast det var fel”

    av
    A:lfr-d V:stl-nd

    Gilla

  14. elfyma+ skriver:

    Vad ekonomerna missade är att man kan göra som i Sverige
    – sysselsätta folk med att sparka på en boll, hoppa över en ribba, stöta järnkulor, rituellt slå- och sparka varandra, eller lyfta järnskrot på något gym.
    När man ser på TV eller lyssnar på radio så kan man tro att halva befolkningen ägnar sig åt dessa och andra fullständigt meningslösa sysselsättningar på heltid.
    Den andra hälften tycks ingå i asylsnyftindustrin -av programutbudet att döma.
    Vem försörjer dessa horder av fullt friska människor som i sina bästa år inte producerar något av värde för mänskligheten ?

    Liked by 2 people

  15. Steven Jörsäter skriver:

    Det här är borde vara den viktigaste frågan för landet och skulle egentligen vara en centralpunkt i debatten här på DGS. Men istället är vi tvungna att oroa oss för en regering och för politiker som helt har tappat förståndet och som till och med har tappat elementära tusenåriga kunskaper om hur mänskliga samhällen fungerar. Det känns som en omöjlighet att dessa politiker ska kunna vägleda oss in i framtiden i en verkligt svår fråga som denna. Nya politiker och framförallt nya sätt att få fram politiker måste därför stå högst på prioriteringslistan.

    DN-artikeln är står i en bra kontrast till önskningarna om 50 tusen ”enkla jobb” och visar hur osannolikt fel ute landets styrande är.

    Jag tror inte att det finns en enkel lösning på problemet hur ett robotiserat samhälle ska hanteras. Kanske kan ekonomin fås att fungera men hur ska människor kunna känna sig behövda? En som har skrivit om de potentiella positiva effekterna av robotisering och hur oerhört fort det kan gå är Ray Kurzweil i boken ”The Singularity is Near” som rekommenderas. Men han avstår (klokt nog) ifrån att berätta om hur samhällsekonomin ska kunna fungera.

    En viktig grundbult i arbetet att ta fram en fungerande samhällsmodell är att inse att ekonomi knappast är att anse som en vetenskap. Man kan bygga teorier för ett stort antal specialfall men hela systemet är alltför stort och komplicerat och alla komponenter påverkar alla andra för mycket för att kunna förutsägas. Vem lyckades i 90-talets inflationshärjade västvärld förutspå att problemet 20 år senare skulle förbytas i sin motsats? Någon?

    Min gissning är att den märkliga ekonomi vi nu upplever (och som få ekonomer tycks anse sig förstå) redan är den direkta följden av robotekonomin. Medan priserna på icke utbytbara tillgångar som bostadslägen tycks kunna raka i höjden utan gräns så sjunker priserna på varor och tjänster för varje dag. Och därmed också reallönerna för folkflertalet. I ett totalt robotiserat samhälle där robotar bygger robotar bör produktionskostnaderna kunna gå mot noll. Det som blir kvar är skatter och markpriser. Nuvarande extremt låga ränteläge skyndar förstås på utvecklingen.

    För något år sedan försökte jag hitta information om den amerikanska slavsöderns ekonomi men hittade tyvärr inget. Varför detta intresse? Jo de amerikanska sydstaterna hade antagligen världens mest avancerade slavekonomi. Och det intressanta i det här fallet är det som det skrevs om minst. Nämligen vad hände med den vita underklassen. De som ju kunde ersättas med slavar. Blev de desillusionerade, försupna eller kriminella? Flyttade de norrut och var med i kriget för att störta slaveriet? Eller vad hände? Parallellen med robotsamhället är uppenbar.

    En levande debatt kring Det Goda Samhället är oerhört viktigt. Synd att vi måste ägna så mycken energi åt att bemöta dårskap.

    Liked by 3 people

  16. Olle Reimers skriver:

    Ständigt denna tro på att det finns en lösning. Är det inte så människor är funtade? De tar itu med de problem som dyker upp. Särskilt de oväntade problemen. särskilt de oväntade lösningarna. Sådana är vi. Männsikor. Tack och lov. Alla är inte som Stefan Löfven.

    Liked by 2 people

  17. Ekonom skriver:

    Ser att de mer optimistiska läsarkommentarerna bara vill se den nu pågående och framtida robotiseringen och automatiseringen som en fortsättning av den tidigare mekanisering som ledde till högre produktivitet och bara gav högre löner, eller åtminstone likvärdiga löner, jämfört med tidigare. Man verkar inte vilja kännas vid tanken att man en dag når en punkt där robotisering och automatisering gått så långt att reträttplatserna på arbetsmarknaden börjat tryta. Men man presenterar inget gediget argument varför det inte kan förhålla sig på det viset. Man säger i princip bara att det liksom inte kan vara så eftersom högre produktivitet bara innebär att folk flyttar till andra jobb (om inte lagar och förordningar sätter käppar i hjulet för en sådan utveckling) och att det måste vara så.

    Mitt intryck är att man bygger sin verklighetsuppfattning på en relativt begränsad period ur industrialismens skede. Från slutet av 1700-talet till runt år 1900 ökade inte levnadsstandarden speciellt påtagligt för industriarbetarna. Däremot kunde arbetsmarknaden, med vissa periodvisa undantag, successivt absorbera arbetskraft som blivit överflödig p g a industrialiseringen. (De vävare som blev arbetslösa i början på 1800-talet p g a mekaniska vävstolar och därför slog sönder dem är ett exempel på periodvisa undantag.) Fr o m ca år 1900 och runt 70 år framåt skedde dock en snabb löneutveckling samtidigt som produktiviteten fortsatte att stiga. Speciellt från slutet av 40-talet till början av 70-talet. Fr o m 70-talet har dock arbetsmarknaden i Sverige och andra västländer fått allt svårare att utan skattesubventioner och hittepå-jobb hålla sysselsättningssiffrorna uppe. Ett drastiskt exempel där produktivitetsutveckling och standardutveckling komprimerats tidsmässigt finner vi i delar av skogslänen från och med slutet av 40-talet till 70-talet. I slutet av 40-talet levde man fortfarande i många byar i självhushåll och hade inte ens el och telefon. Man hässjade hö, hade häst i stället för traktor och brände tjärdalar. Motorsågar fanns inte. Sedan exploderade standardutvecklingen samtidigt som all arbetskraft fortfarande behövdes. På 70-talet kom dock de första skördarna i skogsbruket. Än kunde man dock försörja sig som skogshuggare med motorsåg. Några små jordbruk i övre Norrlands inland fanns också kvar. Idag finns dock nästan inga skogshuggare kvar. Skördarna ersatt dem. Skall du avverka en halv hektar och avståndet till bilväg är långt så lönar det sig kanske fortfarande att hugga manuellt. Jordbruken i övre Norrlands inland är idag borta. Flera sågverk har slagit igen. De få som finns kvar är i regel högautomatiserade. Yngre människor bor inte kvar ute i byarna. Även mindre orter har dränerats på yngre människor.

    Vad händer när rationaliseringen gått så långt att jobben tryter även i de större städer dit folk flyttat?

    De lösningar jag sett från politikerhåll och i etablerad media, i den mån man velat kännas vid problemet, är förtvivlade försök att skattesubventionera jobb eller krav på beskattning av robotar.

    Ytterligare ett alternativ skulle ha kunnat vara att man ser till att den breda allmänheten i snitt ackumulerar tillräckligt med kapital för att kunna kompensera för bortfallet av efterfrågan på arbetskraft. Problemet är dock att man i Sverige, och även i en del andra länder, gått motsatt väg. Man har t ex plockat ut 258 miljarder ur AP-fonderna (en bit över 300 miljarder i dagens penningvärde) och sålt ut en massa statliga företag för att täcka underskotten i statsbudgeten. Hade staten haft kvar dessa tillgångar, eller skiftat ut dem i individuella andelar till medborgarna som grundplåt i ett slags tvångssparande som inte får röras ungefär som en fideikommiss, så hade detta varit ett välkommet tillskott. Det hade också varit bra om staten hade undvikit utgifterna som är förknippade med importerat överutbud av potentiell arbetskraft samt inkomstbortfallet p g a hittepå-jobb och skattesubventionerade jobb. Räknar vi med en snittkostnad på 100 miljarder under 30 år så har vi då en totalsumma på 3000 miljarder. Detta blir väl inte ens en tredjedel av den norska oljefondens värde per invånare, men en god start. U-hjälpen till länder som Tanzania och Mocambique som ändå inte hjälpt hade också kunnat ge ett välkommet pensionskapital. Gratis preventivmedel, P-sprutor i utbyte mot individuella subsidier till pensionssparande (i stället för stora barnkullar som pensionsförsäkring) hade nog varit ett en bättre lösning för den här typen av länder. Då hade man i alla fall inte riskerat slå i taket när det gäller tillgång till bra odlingsmark p g a befolkningsökningen. En sådan lösning hade sannolikt också blivit billigare.

    Att uppmuntra snarare än bestraffa sparande tror jag också är viktigt. De tidigare arvs- och förmögenhetsskatterna var katastrofala ur denna synpunkt sett. Jag noterar också att den svenska kapitalbeskattningen ligger litet högre än OECD-snittet som verkar ligga runt 20 %.

    För den underklass som kanske har svårt att spara större summor så är antagligen statliga AP-fonder eller någon form av subventionerat tvångssparande av den typ jag skisserat ovan den mest realistiska lösningen. För den övre medelklassen och överklassen är det antagligen bättre om de som har det sämst ställt på det ena eller andra viset får tillgång till någon slags kapitalinkomster. Detta minskar benägenheten hos de som inte har att ta från de som har. Så det hade definitivt varit bättre för de som har att satsa pengarna på att snarare öka tillgångarna i AP-fonderna eller ordna till något slags individuellt fideikommiss-tvångssparande än att satsa pengarna på att i stället ÖKA antalet importerade låginkomsttagare och bidragstagare i Sverige. Konsekvensen av detta är att man cementerar en brist på förståelse hos väljarkåren för rimliga kapitalskatter. Den som inte har några sparpengar ser det inte som ett problem om andras sparpengar hårdbeskattas. Så gott som ingen av läsarna på denna sajt torde dock inse detta. Knappast heller någon moderat eller anhängare av Borgerlig Samling. Detta är en anledning till att jag tror att det behövs ett nytt parti litet till höger om SD och ett litet till vänster om SD så att det blir lättare att täcka upp en större del av väljarkåren. De nuvarande mainstream-partierna är så oerhört destruktiva men kan ibland låtsas som att de bättrat sig lite.

    Liked by 2 people

  18. lasse4u skriver:

    Frågan är vad för syfte stater och nationer har, inte minst de som kallar sig demokratiska. Är dess uppgift att organisera samhället så alla dess medborgare kan ha en hygglig tillvaro? Hur detta skulle kunna göras är en delikat politisk uppgift.

    Att de utslagna passivt skulle åse som det var på ön är inte troligt, det hade uppstått en parallell ekonomi och social ordning. När Tyskland befann sig i ekonomiskt stillestånd efter vk2 blev div. varor betalningsmedel, inte minst sådant som cigaretter.
    Här i landet har de växande diaspororna parallella ekonomier och rättskipning. I förhållande till det ”gamla” svenska samhället är de i ”utanförskap”, men i sina egna är de inte.

    För ca 150 år sen var 75% här i landet sysselsatta i jord och skogsbruk, i dag ca 1,5%. Varför skulle vi inte klara en effektiviserad varuproduktion om det gick med den basala försörjningen av det dagliga brödet och tak över huvudet?
    Men det hade troligen varit eländigt i dag om vi fortsatt låtit den jordägande klassen vara herrar över den ekonomiska ordningen.

    Gilla

  19. neraldnep skriver:

    Det stämmer nog att en allt mer långtgående automatisering kommer ge stora förändringar i samhället. Exakt vad som kommer hända vet ingen av oss.

    Däremot tycker jag det hypotetiska exemplet i Patriks text är ganska korkat. Om nu produktionsapparaten står stilla undrar jag vad som hindrar folket från att arbeta och starta företag själva? Om vi ska tro på Patriks exempel så skulle alla i Sverige omedelbart bli arbetslösa, lata trashankar i samma ögonblick som jag uppfann en supereffektiv robot som omedelbart kunde ta över arbetet från SAMTLIGA svenskar samtidigt. Detta även om jag höll roboten inlåst i min garderob och aldrig startade den. Detta begriper alla att det är orimligt, men det är exakt vad Mammon gör i exemplet.

    Gilla

  20. neraldnep skriver:

    Min egen teori om vad vi gör när automatiseringsgraden ökar och allt fler blir överflödiga på arbetsmarknaden är att vi hittar på nya jobb som egentligen inte behövs. Jag har ofta funderat på hur många det egentligen är som producerar något av värde på sitt arbete. Min egen uppskattning är att det är absolut max 50 % av lönearbetarna som gör nytta för samhället under större delen av sin arbetsdag.

    De övriga, alltså minst hälften, är i stället byråkrater, konsulter eller chefer av olika slag. De flesta som jobbat inom någon av de närande sektorerna vet hur otroligt mycket lagar och regler det finns som reglerar de flesta verksamheter. Det är alltså byråkraternas jobb att ständigt hitta på nya regler, samt följa upp att de efterlevs. För att exempelvis snickaren skall kunna följa alla dessa regler behöver han utbilda sig. Det blir då konsultens jobb. Det finns mängder av konsulter som utbildar företagare i alla krångliga regelverk de måste följa, samt naturligtvis hjälper dem med all dokumentation som måste tas fram. Större företag har i stället egna anställda som sysslar med detta. Dvs anställda som inte skulle behövas om det inte vore för alla regler. Detta gäller i princip både privat och offentlig verksamhet. Ta sedan en gigantisk myndighet som Arbetsförmedlingen. Vad gör deras anställda? Jo, de följer upp att de arbetslösa söker anvisade jobb och håller diverse meningslösa kurser åt dem. Totalt onödigt om någon skulle fråga mig.

    Jag tror vi är på väg från en situation för 100 år sedan där säkert 90 % av alla som arbetade faktiskt producerade något av värde till dess motsats där snart bara 10 % är inblandade i produktionen. De övriga 90 % ägnar sig åt att reglera och övervaka vad de 10 % håller på med. Det absurda är också att det är byråkraterna och konsulterna som har status och höga löner. Producenterna, eller arbetarna om man så vill, tjänar betydligt sämre. Nu tror jag inte att det är automatisering som driver denna utveckling, men den har definitivt hjälpt till att göra den möjlig. För 100 år sedan hade vi helt enkelt inte råd att ha en armé av pappersvändare.

    De jobb som däremot fortfarande skulle behövas, men som inte finns, är i hög grad olika tjänstejobb. Det slår mig hur totalt döda många små orter i Sverige är. Det finns egentligen stort utrymme för många servicejobb inom restaurang och butiker mm – speciellt om man jämför med hur det ser ut i många andra länder. Även många offentliga servicejobb skulle vi behöva mer av. Jag tänker på poliser och sjukvårdspersonal. Våra höga skatter (och regleringarna) har dock gjort de privata servicenäringarna omöjliga på många ställen och de skattepengar vi tar in väljer vi att lägga på annat än sådana tjänster som faktiskt ger nytta åt folket (som polis och sjukvård).

    Gilla

    • Lars-Erik Eriksson skriver:

      Jädrans bra tänkt!
      Om vi drar ut resonemanget bara aningen, extrapolerar som det heter, betyder det att vi redan – utan att erkänna det ens för oss själva – lever på medborgarlön i många fall och ökande.
      Jag har fortfarande svårt att se riksdagsmannajobbet som ett riktigt yrke, artister, idrottare, radiopersonligheter som babblar dagarna i ända, samma sak.
      En fet medborgarlön för enkla låtsasjobb är det etablissemanget ägnar sig åt.
      Göran Persson gjorde sin frilla till VD för Systembolaget. 200.000:- i månaden.
      En icke-syssla vilken getaherde som helst klarat av.
      Juholt med sin hyresavi ligger där i lä.
      Och han åkte på förlåt-mig-turne’ medan GP köpte skogsfastighet och började jobba på riktigt.

      Gilla

      • neraldnep skriver:

        Ja, jag har med åren också kommit att tro allt mer på medborgarlön. Avskaffa a-kassa, studiestöd, föräldrapenning, sjukpenning mm och ge alla vuxna medborgare, oavsett om de jobbar eller inte, en lika stor ”lön”. Om man lägger ner och kraftigt bantar diverse myndigheter dessutom så kommer det kunna bli en del pengar över som kan fördelas på skattesänkningar och medborgarlön. Dock krävs att vi ställer lite krav för att uppnå medborgarskap, exempelvis genom att jobba och betala skatt i tio år och i övrigt integrera sig i samhället. Det skall inte räcka med att dyka upp vid svenska gränsen utan papper och ropa ”asyl” och sedan vänta fem år för att få ett medborgarskap i cornflakespaketet. Medborgarlön bör sedan endast gå till just medborgare. Övriga som vistas i landet får försörja sig själva.

        Radiopratare och proffsidrottare mm är däremot inget jag personligen stör mig på, så länge de inte finansieras via skattemedel eller TV-licens. Det är inte orimligt att det finns människor som försörjer sig som underhållare – det är faktiskt ett tecken på välstånd att vi har råd med detta. Åtminstone gör de ingen skada till skillnad mot de flesta byråkrater och proffspolitiker. Det vore faktiskt bättre för samhället om vi fortsatte betala höga löner åt byråkraterna mot att de lovar att slå dank resten av sitt liv istället för att hitta på nya skadliga regleringar.

        Gilla

      • Lars-Erik Eriksson skriver:

        När vi är inne på lösningar:
        Varför inte villkora försörjningsstödet genom att kräva av mottagaren att vederbörande måste stå till; kommuns, landstings, stats förfogande, 5 timmar utanför hemmet, 8 timmar i hemmet varje vardag?
        På det viset har vi slagit undan benen för svartjobbare och assistansfuskarbranschen.
        Då blir det visserligen inte en regelrätt medborgarlön men ändå en garanterad ersättning för den som gör lite nytta.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s