Den ständiga frågan

    Patrik Engellau

Jag kan förstå att så kallade vanliga människor som liksom jag saknar inflytande över politiken allt som oftast flyr från insikten om landets sönderfall. I stället för att ta till oss exempelvis rapporterna och berättelserna om hur vanliga svenska orter som Flen och Laxå förvandlas till migrationsgetton där främmande kulturer praktiskt taget ersätter allt svenskt (utom Försäkringskassan, som ju behövs) så vänder vi bort blicken i vanmakt och tar suckande en kaka till. Jag förstår denna reaktion för att jag kommit på mig själv med att göra just så. Jag vill inte veta. Insikten om min maktlöshet blir alltför plågsam.

Vad jag däremot för mitt liv inte kan begripa är varför de politiska härskare som faktiskt har makt inte inser eller ens verkar bry sig över att Sverige, som vi känt det, har gripits av en vattenström som allt hastigare för landet mot ett fall. Det här är den 10 000-kronorsfråga som var och varannan person jag träffar ställer sig.

Men först själva premissen för mitt resonemang: är det verkligen sant att politikerväldet inte inser eller inte bryr sig? Studera gärna det 34-punktsprogram mot ”klyftorna” som Liberalerna presenterade i Almedalen (https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/1707-rapport-klyftor.pdf). Visst finns det ett och annat förnuftigt förslag i programmet, till exempel liberalisering av arbetsrätten, men det mesta handlar om fumliga åtgärder baserade på samma tänkande som skapat den svenska krisen.

En av Liberalernas idéer är att man måste jobba för att få socialhjälp (”Krav på motprestation i försörjningsstödet”). Alla kommuner ska ställa krav på motprestation. Hur ska det gå till? Jag föreställer mig ett gäng motvilliga somalier som fått varsin kratta och under överinseende av en barsk socialsekreterare ska räfsa löv i stadsparken. Det går inte att tro på. Det vore bättre att ta bort försörjningsstödet för att ge migranterna incitament att arbeta.

Ett annat av Liberalernas förslag är att Sveriges bästa lärare ska mutas att arbeta i utanförskapsområden genom införande av ”särskilda karriärtjänster” i de värsta problemskolorna. Tack ska du ha, Jan Björklund, säger nog hyggliga skattebetalande medelklassare, så du vill att jag ska betala extra för att min dotters skickliga mattelärare ska lämna hennes skola?

Sedan vill Liberalerna ”öka kraven på att delta i SFI” genom att sänka etableringsersättningen (lite mer än 6 000 kronor i månaden till den som kan förmås delta i en ”etableringsplan” hos Arbetsförmedlingen; ja, du förstod rätt, man måste tydligen muta folk för att de ska vilja förbereda sig för ett arbete). Men om migranterna inte vill lära sig svenska, om de skolkar från undervisningen i stället för att jubla av tacksamhet över att svenskarna bjuder på detta, vad hjälper det då att man tvingar dem att genomlida fler timmar i skolbänken?

På den nivån är alltihop. Mer av samma gamla socialpolitikstänkande. Så ja, jag tror man kan dra slutsatsen att politikerna inte inser eller inte bryr sig. Samtidigt säger jag mig att detta inte är möjligt. Så dum är ingen. Förklaringen till politikernas kognitiva svarta hål måste vara en annan. Det måste vara så att de vet, men inte vill erkänna, att de griper efter halmstrån för att inte falla utför stup i hopp om att ett mirakel ska rädda dem. För tänk hur det skulle låta från scenerna i Almedalen om de ledande politikerna formulerade vad de rimligtvis måste inse.

Medborgare, skulle en sådan som Jan Björklund kunna säga, det är lika bra att vi politiker lägger korten på bordet och hoppas att ni inte ska dömas oss för hårt. Vi har bara lytt order. Order från vem? frågar ni. Order från den jättelika, totalt dominerande ideologi som vi själva, det erkänner jag gärna, under decennier uppfunnit och utvecklat, nämligen PK-läran. Vi har fött och gött ett monster som vi så småningom inte kunnat kontrollera utan tvärtom tvingats underkasta oss. Tvingats är förresten inte helt sant. Vi har valt att fortsätta den här charaden enligt principen att det går så länge det går. Charaden har varit bra för oss. Vi har därför ägnat oss åt att skönmåla våra egna insatser och efter förmåga strävat efter att undanhålla nyktra och sanningsenliga betraktelser över landets tillstånd från er medborgare.

Ett sådant tal går inte att föreställa sig och det är just därför politikerna beter sig som de inte fattade eller brydde sig.