Den troligen jättekändaste förklaringen till världens uppkomst är den om att Gud gjorde det på sex dagar enligt beskrivningen i Moseboken Genesis (första Mosebok). En annan jättekänd berättelse är den som handlar om Big Bang. Den är fullt lika obegriplig som den där om Guds superkreativa vecka.

Låt mig sammanfatta en tredje berättelse som inte är särskilt trolig den heller, nämligen skapelsen enligt den grekiska mytologin.

Först skapades Ingenting, sannolikt av sig själv. Det hette Kaos och var tomrum. Ett tomrum utan egenskaper var själva förutsättningen för att det skulle hända saker, för saker behöver plats. Den som vill skapa Någonting måste först skapa Ingenting Så uppstod Gaia, jorden, samt Uranus, himlen. Tillsammans fyllde de tomrummet, tätt, tätt sammanbundna. Uranus täckte Gaia fullständigt och överallt som en våtdräkt. De kopulerade oavbrutet och fick tolv barn som kallades Titaner, sex manliga och sex kvinnliga. Titanernas problem var att de inte hade någonstans att existera eftersom pappan låg som en våt filt över Gaia. Titanerna fick dväljas i Gaias innandöme, i grottor. Det var som om de aldrig riktigt blivit födda vilket var jobbigt både för Titanerna och mamman. Sedan fick Gaia nya kullar med barn och allt blev bara trängre och outhärdligare.

Till slut bestämde sig en av Titanerna, Kronos, för att göra fadersuppror. Han steg upp ur sin grotta och amputerade pappans könsorgan för att få slut på eländet. Uranos drog sig tillbaka i smärta och skräck, blev den himmel han var tänkt att vara och lämnade därför en rymd mellan sig själv och Gaia.

Kronos är tiden. När han frigjorde sig själv uppstod samtidigt rymden som är en förutsättning för tiden eftersom tiden handlar om förflyttningar och förändringar, kort sagt händelser, vilket kräver rymd. Alla som föddes efter tidens uppkomst är dödliga eftersom tiden tar kål på allt, medan de barn Gaia fött före Kronos uppror var oberoende av tiden som ju inte fanns när de föddes, alltså odödliga, således gudar. (Barn till gudar var dock odödliga ibland. Här går principerna i strid mot varandra: ska ärftligheten bestämma så att odödliga gudar får odödliga barn eller ska tidens lag gälla så att alla som föds efter dess introduktion i tillvaron blir dödliga?)

Kronos gifte sig med en syster och fick barn. Med tanke på sin egen historia med pappa Uranus oroade han sig emellertid för vad hans egna barn kunde hitta på och beslöt därför att äta upp ungarna. När han var nästan färdig greps Gaia av ömkan för sina barnbarn och beslöt att rädda några, bland dem Zeus, som skulle bli den högste av gudarna. För att Kronos inte skulle märka något gav man honom stenar att äta i stället för barn, vilket han också gjorde med samma aptit. Kronos, tiden, äter allt. Inget kan stå emot tiden.

Världen började alltså med två förräderier, Kronos mot Uranus och Gaias mot Kronos. Genom dessa förräderier säkerställdes att en stabilare värld, med Zeus som överhuvud, gavs existensmöjligheter. (Det får mig att tänka på Bibelns skapelseberättelse som också började med svåra brott. De första fyra människorna – Adam och Eva samt deras barn Kain och Abel – begick tillsammans två gruvliga förbrytelser, först när Adam och Eva bröt mot det enda förbud som deras skapare hade uppställt, sedan när Kain mördade Abel.)

I detta ögonblick uppstår den dödliga människan och den mytologiska förhistorien övergår i den mänskliga historien. Vad blir då människans uppgift i tillvaron? Jo, att göra motstånd mot Kronos, tiden, mot sin egen dödlighet och att sträva efter att bli som de odödliga gudarna. Är det inte just detta historien handlar om? Egentligen är den här skapelseberättelsen bättre än de två andra eftersom den förklarar eller åtminstone identifierar människans strävan.