Brasilien har, till skillnad från Sverige, en hel hoper kultiverade, bildade och synnerligen underhållande professionella debattörer och talare som i allmänhet är universitetsprofessorer eller journalister vid sidan om. Dessa fyller YouTube med briljanta föreläsningar om samhälle, politik, filosofi, historia och sådant. En av dem är Olavo de Carvalho (vilket skulle betyda Olle Ek på svenska), en sjuttio års man som tycker att alla utom han själv är imbecilla och oavbrutet röker cigarretter och dricker Coca-Cola under sina anföranden. 

Samhället är enastående konservativt i bemärkelsen att institutionerna inte vill ändra sig i annan bemärkelse än att de ofta vill bli större och större kopior av sig själva. Myndigheter är som ryska dockor som varje år får ett nytt skal som är precis likadant som det föregående, bara större.

Rubriken handlar om mig och dig. Jag är överklassideologen och du kanske deltar i väckelserörelsen. Allt enligt skribenten Mikael Nyberg i Aftonbladet.

Det vore fel av mig att förneka att jag åtminstone delvis blir smickrad av den bild Nyberg tecknar. Apropå de förslag om ny politik som min tanke- och handlingssmedja Stiftelsen Den Nya Välfärden – som totalt kostat våra  tiotusentals stödföretagare en struntpeng om något tiotal miljoner kronor om året – säger han att ”[b]orgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess genomfört en rad av förslagen”. Det är stort. Tack, Mikael, för de erkännsamma orden, men du överdriver vår insats. Det var idéer som låg i tiden. Vi bara såg till att de fick form och fason och kom på papper.

Fråga

Några hundra så kallade ensamkommande flyktingbarn demonstrerade nyligen på Mynttorget utanför Riksdagen med kravet att slippa bli skickade till Afghanistan. Av någon anledning avbröt de demonstrationen och marscherade till Medborgarplatsen på Södermalm där de återupptog demonstrationen på Forsgrénska badets stentrappor. Enligt en historia hade flyktingbarnen polistillstånd för detta fram till klockan 22, då demonstrationsplatsen hade tingats hos polisen av annan demonstrant. Enligt en annan historia gick det inte att få demonstrationstillstånd på natten. I vilket fall var flyktingbarnens därvaro olaglig.

Dagens Nyheters kulturredaktion är en av PK-kultens högborgar i Sverige. Om en konflikt uppstår mellan PK-läran och de medborgerliga fri- och rättigheterna så ställer sig kulturredaktionen utan att skämmas på PK-lärans sida. Jag tycker att redaktionen borde skämmas.

Det var en råsop av mig. Kan jag tydliggöra, förklara och bevisa?

I mars 1979 var jag inbjuden att presentera en uppsats inför ett internationellt seminarium som hette just Överlevande misslyckanden. Det var mycket ärofullt. Initiativet till seminariet hade tagits av den kreative docenten Bo Persson. Bo hade kommit på att det faktiskt är viktigt att förstå hur uppenbara och långsiktiga misslyckanden som Sovjetunionen – som vid det laget hade ungefär tio år kvar – och överljudspassagerarplanet Concorde ändå kunde fortsätta.

Decennieskiftet kring 1970 var en vattendelare i svensk historia. Det var en vattendelare även i flera andra länders historia, men dem tänker jag inte tala om nu. Från 1968 eller så slog ett helt nytt tänkande igenom som i grunden ändrade allt. Det var ett tänkande som från början inte visste vad det hette, men så småningom fått olika mer eller mindre lyckade benämningar. Många kallade det, och kallar det fortfarande, för socialism, andra kulturmarxism, själv föredrar jag PK-ism, men det kan vara hugget som stucket i detta sammanhang. Huvudsaken är att man vet vad det handlar om.

En av Brasiliens underligaste och kortvarigaste presidenter, Jânio Quadros, styrde landet under sju månader i början av år 1961. Han går till historien för att han lyckades förbjuda både tuppfäktningar och bikinis. Ursprungligen var han skollärare i geografi och det var många som undrade hur han på bara några år, politiskt steg för politiskt steg, lyckades ta sig till landets högsta ämbete särskilt som han inte verkade ha några förutsättningar. Wikipedia skriver: ”Han var inte rik, han tillhörde inte någon viktig klan, han hade inga beskyddare, han ägde ingen tidning, han hade inga pengar, han var inte knuten till någon ekonomisk grupp, han stöddes varken av USA eller Ryssland, han var varken snygg eller särskilt sympatisk”.

För mer än trettio år sedan startade jag ett projekt som hette Den Nya Välfärden och skulle påverka politiken genom att exempelvis skriva böcker om hur politik borde bedrivas. Det gick ganska bra. Vi fick ekonomiskt stöd av tiotusentals småföretagare och politikerna försökte ofta göra som vi föreslog, skolpeng, fritt val i äldreomsorgen, konkurrensupphandlingar och sådant där. Tidningen ETC hatar allt vi gör vilket är en merit så god som någon.

Vi pratar mycket om liberalism, konservatism, socialism och andra sådana ideologier, men de förefaller mig alltmer överspelade och innehållslösa. Det fanns nog en tid för hundra år sedan när dessa tänkesätt var fulla av mening, till exempel att den som var liberal i många frågor intog en distinkt annorlunda ställning än en person som beskrev sig som konservativ. Men idag? Går det att identifiera tydliga och särpräglade tänkesätt bakom de olika partiernas teori? Deras praktik behöver vi inte ens tala om ty där finns absolut inget särskiljande annat än möjligen att de så kallade borgerliga, till skillnad från deras motståndare, inte vill ha makt.

Flera idéer i den följande texten har jag snott från den brasilianske tänkaren och debattören Olavo de Carvalho, se exempelvis här (på portugisiska, nota bene), vilket jag erkänner dels för att du inte ska tro att jag vet så mycket, dels för att ha någon att skylla på om jag har fel.

Det Muslimska brödraskapet tog form mot slutet av 1920-talet. Några årtionden senare anslöt sig den egyptiske författaren och islamisten Sayyid Qutb som snart blev brödraskapets ledande ideolog. År 1966 hängdes Qutb av president Nasser som inte alls gillade de idéer som Qutb utvecklade och brödraskapet anammat. Vad var det då i Qutbs tänkande som var så anstötligt och vad har det för relevans för oss idag?

Om du har god förståelse för det engelska språket och dessutom en timme och tre minuter till övers så lyssna på det här YouTube-samtalet mellan engelsmannen Douglas Murray, som just skrivit boken The Strange Death of Europe, och kanadensaren Mark Steyn, känd från The Mark Steyn Show, ett alternativt medium. Båda framstår som eftertänksamma, välformulerade, kultiverade och intelligenta, så samtalet är kul att lyssna på. 

Postmodernismen är PK-ismens teori och PK-ismen är postmodernismens praktik. PK-ismen är alltså det handlande som följer det postmoderna tänkandet. Det är min tes.

Med avtagande skam och tilltagande självsäkerhet erkänner jag att jag misslyckats med att läsa postmodernismens dominerande filosofer som Jacques Derrida och Michel Foucault. Varenda gång jag öppnar en skrift av någon av dessa eller de andra stjärnorna på postmodernismens parnass så ger jag upp efter några sidor kippande efter enkla meningar som består av kända komponenter såsom subjekt, predikat och ackusativobjekt typ ”Läsaren förstår påståendet”.

Sydsvenskan hade nyligen en artikel med rubriken Sverige – det godaste landet på jorden. Tidningen förklarade att ”[tack] vare positiv livsstil, som bland annat inkluderar välstånd, jämställdhet, hälsa och välbefinnande, har Sverige nu överträffat 162 andra länder”.
Det var som fasen, tänkte jag, lite stolt och lite misstänksamt. Bäst kolla vad det handlar om. Information visade sig finnas på hemsidan för The Good Country.

Om jag fick utse den mest betydelsefulla politiska reformen i Sverige under det senaste kvartsseklet så skulle det bli skolpengssystemet. Ja, jag är part i målet. Jag var, som konsult åt Vaxholms ledande kommunpolitiker, ansvarig för utvecklingen och implementeringen år 1992 av detta system i pionjärkommunen Vaxholm.

Jag hamnade nyligen i sällskap med en liten grupp välartade, välutbildade och välavlönade unga, vilket i det här fallet betyder runt trettio år, kvinnor. De stönade en stund över hur avskyvärd och inkompetent president Trump är. De gladdes åt att Trumps förslag till ny sjukvårdslag strandat på väg till omröstning i senaten, inte så mycket för att de visste vad lagen skulle innebära som för att de tyckte att Trump behövde en örfil. Låt mig understryka att det handlar om duktiga, intelligenta och framstående trettioåringar, flickor som antagligen kommer att gå långt i samhället.

Den troligen mytiska startpunkten är ett samhälle med fria, självständiga och självförsörjande medborgare som träffas på en rousseauansk äng och bestämmer sig för att ingå ett samhällskontrakt där det bland annat står att de gemensamt ska finansiera en potentiellt mycket våldsam poliskår som ska upprätthålla ordningen så att medborgarna fritt kan ägna sig åt sina respektive affärer. För att administrera polisen, bygga vägar och fyrar och etablera ett nationellt försvar skapas en stat som dessutom, självklart, driver in skatter till sin försörjning. Vidare inrättas ett antal mänskliga rättigheter, till exempel att man ska få tycka, säga och dyrka vad man vill.

Hittills har Europa försökt lösa migrationskrisen dels genom att förneka den, dels genom att göra marginella förändringar i regelverket, dels genom att hålla tummarna att problemen på något vis ska försvinna.
Men problemen försvinner inte. Ju fler migranter som lyckas ta sig till Europa desto mer inspireras nya resenärer – i ökande utsträckning från länder söder om Sahara – att följa efter. Det är inte så att migranterna tar slut när Europa släpper in fler människor, utan tvärtom så att antalet migranter ökar när Europa tar emot fler nyanlända.

Min karriär som framtidsforskare vid dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier skänkte mig en betydelsefull lärdom, nämligen att man inte vet något om framtiden och att alla förutsägelser egentligen bara är gissningar. Att jag för ett och ett halvt år sedan kaxigt tog Migrationsverket i upptuktelse för dess prognoser om kommande migrationsvolymer var därför dumt. Mina egna gissningar var inte ett dugg bättre än myndighetens.

När saker och ting – bilar, järnvägar, professionella kårer som lärare och sjuksköterskor – är välskötta och i trim kan de lämnas i vanvård under ganska lång tid innan de slutar fungera på topp. Nya bilar går problemfritt många år även om de inte får någon service.

Bäste PE,

Vi vänder oss till dig eftersom vi vet att du är en erfaren managementkonsult. Som du vet strävar det Muslimska brödraskapet efter att inrätta ett världomspännande kalifat. Eftersom omständigheterna varierar från region till region, rentav från land till land, gäller det att anpassa den lokala strategin till de rådande förhållandena. Vi representerar den svenska grenen av det Muslimska brödraskapet och skulle gärna vilja höra dina råd.
Muslimska brödraskapet

En eftertänksam läsare gav mig huvudbry. Nyligen skrev jag en text om kriminalitetens kostnader där jag påpekade att de som är satta att bekämpa brottsligheten också kan ha anledning att försvara den eftersom den ger dem jobb och intäkter. Så här skrev jag bland annat:

En del hänger upp sig på att Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg resonerar som om hon vore flyktingaktivist. I själva verket gör hon bara sitt jobb. Hon är det närmaste man komma en fackpamp för advokatkåren. Det vore tjänstefel av henne att inte värna kårens intäktskällor, såväl migrationen som kriminaliteten.

Trafikverket har alltså tidigare driftat Transportstyrelsens datasystem. Under Reinfeldtregeringen beslutas att driften i stället ska läggas ut på entreprenad hos något privat IT-bolag.

IBM får uppdraget. Arbetet ska utföras av underentreprenörer till IBM, till exempel ett IT-bolag i Serbien. Den nye statsministern Löfven gör Anna Johansson till infrastrukturminister med ansvar för Transportstyrelsen och Maria Ågren tillsätts som myndighetetens generaldirektör.

Ibland blir jag alldeles häpen över hur lite experter, ekonomer till exempel, förstår om ekonomi (om det inte är jag själv som är helt bortvillad, det går faktiskt att motvilligt tänka sig).

Laura Tyson, professor vid Berkeley och tidigare rådgivare till president Clinton, skrev nyligen en artikel i Dagens Nyheter där hon kom med råd till regeringar om vad de bör göra om robotarna tar över jobben och det skapas stora ekonomiska klyftor. Regeringarna bör inte beskatta robotarna eftersom sådant kan ”underminera innovation och produktivitetstillväxt”.

Antalet sidvisningar på den här bloggen ökar svagt, om man ska tro statistiken från WordPress, och uppgick i juni till omkring 650 000 stycken. Antalet unika läsare den månaden var 130 000. Om dessa läsare är medlemmar av svenska kyrkan i samma utsträckning som svensken i genomsnitt så återstår kanske 100 000 röstberättigade. Av dessa – fortfarande under antagandet att läsarna beter sig som folket i gemen – röstade 13 000 stycken i senaste kyrkovalet, medan 87 000 skolkade.

Har du tänkt på hur vi gradvis utvecklar vår förståelse? Hur nya insikter successivt växer, hur de prövas mot observationer av verkligheten och hur de, om de överlever dessa prövningar, blir alltmer robusta och självsäkra. Och det bästa av allt: hur de får ett eget liv oberoende av de personer som inledningsvis formulerat dem och, förutsatt att de fortsätter att uthärda och passera tillvarons noggranna kontroller, får en egen existens till allas nytta utan att någon kan komma och hävda egna immateriella rättigheter.

Platon var ett slags statsskickens Linné i så måtto att han indelade statsskicken i distinkta typer, till exempel aristokrati (att de bästa bestämmer), oligarki (att ett fåtal, särskilt de rika, bestämmer), timokrati (militären bestämmer), demokrati (folket bestämmer) och tyranni (en diktator bestämmer).

Igår skrev jag att de svenska lagarna om att vårt land ska vara multikulturellt bör upphävas och den svenska kulturen ha självklart företräde. Jag kan ha fel, men jag tror att det vore lagtekniskt ganska enkelt att göra det. Det räcker med att ta bort alla bestämmelser som särskilt specificerar att multikultur ska gälla. Man behöver inte specificera vad svensk kultur är, det räcker med att man upphäver exempelvis alla bidrag som specifikt går till organisationer som har etniskt särartsbevarande och icke-integration som mål. Om man lägger ned hemspråksundervisningen – och kanske i stället erbjuder lite extra SFI – så händer det troligen inget annat än just att den statligt och kommunalt finansierade hemspråksundervisningen försvinner (samt att det blir ett himla liv på en del människor, till exempel hemspråkslärarna).

Ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir en sak för mig som du säkert har genomskådat för länge sedan, nämligen att det här med mångkultur – att olika kulturer ska uppmuntras att samexistera inom samma område, till exempel Sverige enligt regeringsformens stadgande om att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas” – är ett misstag.

Jag är inte kriminolog, ej heller jurist eller på något annat sätt expert på kriminalitetens kostnader för oss skattebetalare, men just i egenskap av skattebetalare mycket berörd av kriminaliteten (och Gud förbjude att jag någonsin blir berörd på något annat sätt).

Men när jag försöker leta på internet ungefär hur mycket kriminaliteten kostar så hittar jag ingen hygglig beräkning. Om man googlar på ”kriminalitetens kostnader” så kommer det ett antal norska träffar och sedan en tio år gammal länk till Brå där det förespråkas mer sociala insatser för att minska kriminalitetens kostnader. Visst, det är förstås rätt svar på alla frågor.