Utan att veta särskilt mycket om Nya Zeeland börjar jag, efter det fruktansvärda terrordådet i Christchurch, ana att landet påminner en hel del om Sverige – eller i alla fall att landets premiärminister Jacinda Ardern påminner om våra svenska kvinnliga politiker. För att uttrycka sin empati för offren för terrorattacken knöt premiärminister Ardern nämligen på sig en hijab.

Amerikanska CNN hyllar Ardern och skriver: ”Till och med innan hon sagt ett ord visade Arderns enkla handling att täcka sitt hår familjerna att hon respekterade dem och ville lindra deras smärta”. Men att ta på sig en hijab är ingen enkel handling. En populistisk och lättvindig handling förvisso, men absolut inte enkel.

När jag var ung hade jag en god vän som tog sitt liv. Hon begick självmord strax innan hon skulle fylla arton, och passade på när resten av familjen var på semester så att hon säkert skulle vara död innan någon kom hem och hittade henne.

Det var en fruktansvärd och djupt traumatisk händelse både för hennes familj och för alla oss som stod henne nära. Men helt oväntat var det tyvärr inte. Hon hade försökt tidigare, redan som tolvåring. I oljekrisens tid, under det tidiga 1970-talet, hade hennes unga och sårbara sinne nämligen blivit så påverkat av mediernas alarmistiska krisrapporter om jordens nära förestående undergång att hon helt enkelt inte stod ut.

Att Katolska kyrkan vördar helgon torde inte vara någon hemlighet – det är ju dessutom en av de företeelser inom kyrkan som ofta missförstås av icke-katoliker. Katoliker ”dyrkar” och ”tillber” helgon, sägs det ofta, men så är alltså inte fallet. Det handlar om vördnad eftersom de som blivit helgon också genom sina handlingar uppnått en särskild helighet som varje god katolik borde sträva efter.

Nu ska jag vara lite ful i munnen. Egentligen gillar jag inte att vara det. Även om jag förvisso svär ibland – för ofta, enligt min familj – så undviker jag i mesta möjliga mån de grövre kraftuttrycken. Men eftersom detta är citat från en av landets mest uppburna kulturpersonligheter så får ni ha överseende.

”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen”

De svenska politikerna Jens Holm (V) och Håkan Svenneling (V) och de tre norska politikerna Freddy André Øvstegård, Mona Fagerås och Lars Haltbrekken från Socialistisk Venstreparti har nominerat Greta Thunberg till årets fredspris.

Det är både barnsligt och populistiskt. Barnsligt eftersom det tyder på total avsaknad av ett vuxet tänkande. Populistiskt eftersom de som nominerat uppenbarligen tror sig vinna politiska poäng genom nomineringen. Det är ju de själva som går ut med nomineringen – den norska Nobelkommittén går inte ut offentligt med vilka som nominerats.

På Södertörns högskola sitter lektor Andreas Pettersson och trollar på sociala medier, och skriver att vi borde utvisa konservativa svenskar och istället ta hem IS-terroristerna.

”Kan vi inte bara göra ett byte med Syrien? Vi tar hem IS-terroristerna, de tar Tobé, Kristersson, Åkesson, GP:s och SvD:s ledarredaktioner?” skrev han och syftade då på M-politikern Tobias Tobé, M-ledaren Ulf Kristersson, SD-ledaren Jimmie Åkesson samt ledarredaktionerna på Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet.

Socialdemokraten Nalin Pekgul – som en gång utmanövrerades av partiledningen på grund av att hon såg en fara i islamiseringen av våra förorter och som misstänkliggjordes av många mainstream-medier, men nu gärna anlitas för att ge sin synpunkt på IS-terroristernas eventuella återkomst – skriver i en artikel i Expressen att vi ”borde skämmas för vårt primitiva hat”.

Så händer det igen, och denna gång bara ett stenkast från där jag bor. Ett mord i Älvsjö, i pendelstationens biljetthall klockan 17 lördag eftermiddag, med mängder av människor närvarande.

Jag är så fruktansvärt trött på detta dödliga våld att jag knappt finner ord. Men jag är också fullkomligt rasande. Det skjuts och mördas var och varannan dag numera, samtidigt som politiker och medier i åratal försökt få medborgarna att tro att våldet inte alls ökar och att Sverige faktiskt är tryggare nu än någonsin förr. Det är ett hån mot oss alla.