För tio år sedan sa Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordföranden i den statsfinansierade Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige, Roks, att män är djur.

Det fick hon äta upp. Hon utsattes för ett drev och ett gatlopp i media som gjorde henne så skakad som man blir när journalister slipar sina knivar. Först förnekade hon uttalandet och hävdade att hon menat något annat som inte gick att förstå. Men sedan hämtade hon sig. Efter ett par år hade hon vässat argumenten och kommit fram till följande uppfattning: ”Jag skulle ha sagt att män är värre än djur. En del våldsamma män kan till och med njuta av kvinnors lidande. Det gör inte djuren”.

Igår skrev jag en text om att vi i Sverige bara tänker på folks rättigheter (ofta på andras bekostnad) och inte alls på deras skyldigheter (gentemot andra människor). Det betyder i praktiken att folk inte har några skyldigheter. Eftersom folk inte har några skyldigheter så kan det inte ställas krav på dem. Den politik vi skulle behöva i Sverige, sa jag, vore en som lyfte upp folks medborgerliga skyldigheter till samma nivå som deras rättigheter. En sådan förändring skulle medföra en total omvandling inte bara av politikens grundackord utan också av hela samhällsdebattens anda.

Ett molande obehag gnager i min själ för att jag är så snabb att kritisera det etablerade politiska systemet för att det saknar bärande idéer inför framtiden trots att jag själv hittills varit oförmögen att presentera mer än angelägna ehuru lösryckta och otillräckliga detaljer ur ett ännu inte existerande politiskt program som Sverige skulle behöva, till exempel invandringsstopp och sunt förnuft. Det är svagt av mig. Om jag blev statsminister på måndag så skulle jag behöva ha något mer genomtänkt och grundläggande att säga när jag intervjuades på teven. Så låt mig ta några stapplande försöksvisa steg för att se om det bär.

En ständigt återkommande fråga är vilket slags relation som råder mellan politikerväldet och journalistkåren. Är politikerna nickedockor i medias dockteater eller är journalisterna bara gläfsande knähundar som gömmer sig i sina officiner när makten ryter åt dem?

För tillfället råkar jag läsa en bra bok av en författare jag tidigare aldrig hört talas om, Wallace Stegner. Boken heter Vad jag bevarat. Två av huvudfigurerna är paret Sid och Charity.

För tjugo år sedan var jag en entusiastisk anhängare av den då så populära teorin – som fortfarande överlever i den officiella svenska politiska diskursen – att eländet i eländiga länder, exempelvis Irak, berodde på grymma och korrupta ledare, i detta fall Saddam Hussein, och att den rätta politiken för anständiga länder som USA och Sverige var att ta ut dessa ledare för att deras folk, törstande efter demokrati, skulle kunna bilda partier, genomföra demokratiska val och gradvis utstaka en väg att förvandla sig till moderna, lyckade länder som Finland och Norge.

Det otäcka med klimatfrågan är inte att jordens och mänsklighetens framtida fysiska existens är hotad utan att det demokratiska samhället som vi känner det är hotat. Faran är inte att havet stiger och att orkanerna blir hårdare. Faran är att den skräck som sådana som Klimat-Greta – ”Jag vill att ni ska känna samma panik som jag” – och organisationen Extinction Rebellion, för att inte nämna de lite mer städade undergångsprofeterna som Al Gore och forskarna i IPCC, försöker framkalla hos vanligt folk ska förmå stora grupper skrämda medborgare att välkomna någon politisk kraft som kan kasta den tröga och ofta inte särskilt handlingskraftiga demokratin över ända för att ta till krafttag mot koldioxidutsläppen.

Man kunde tro att det här med invandringen är en fråga som ställde två grupper i konflikt med varandra, å ena sidan migranterna och å den andra ursprungsbefolkningen. I framtiden, när motsättningarna skärpts, kommer det nog att bli så. Men idag är det inte migranter och svenskar som står emot varandra i migrationsfrågan utan svenskar och svenskar.

Den inre utlänningskontrollen kan tjäna som åskådningsexempel. Mellan åren 2009 och 2014 bedrev polisen i samarbete med Migrationsverket och Kriminalvården projektet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete.

Nya Testamentet är en helt osammanhängande skrift om man jämför de budskap som presenteras av de två huvudfigurerna Jesus och Paulus.

Jesu budskap utgår från att mänskligheten kan göra vad som helst som är bra bara den bestämmer sig. En modern svensk variant av detta är att svenskarna, om vi vill, kan ta oss i kragen och städa upp det stök som politikerna åsamkat oss. En annan variant var Stalins tes att ryssarna kunde förvandla sig till sovjetmänniskor som glatt och oegennyttigt skulle bygga ett lyckligt, klasslöst samhälle. Jesu evangelium, som inte saknar trovärdighet, var att himmelriket kunde inrättas på jorden om bara folk älskade sin nästa som sig själva.

På ledarsidorna.se skriver Chris Forsne att ”den svenska samhällsdebatten i allt väsentligt saknar bildning och nyfikenhet” och att det är bättre i Frankrike. Hur det är i Frankrike kan jag inte bedöma men i övrigt kan jag lite försiktigt hålla med. I Sverige förekommer det att folk, jag till exempel, ger sig in i samhällsdebatten med ganska fräcka påståenden utan att det blir några reaktioner. Eller rättare sagt: om man kommer med något normalislamofobiskt så får man säkert sina fiskar varma men om man säger något som inte redan på förhand är känt och inplacerat i sitt fack men kanske är långt mer samhällsomvälvande och därför borde vara långt mer stötande än aldrig så rasistiska utlåtanden så händer ingenting, i varje fall blir det ingen fortsatt samhällsdebatt.

Som Richard Sörman skrev nyligen är vår tid en religiös tid. Det officiellt påbjudna tänkandet – PK-ismen – är en religion exempelvis i bemärkelsen att läran och dess troende härskaror upphöjer vissa dogmer – till exempel ”värdegrunden” och föreställningen om ”allas lika värde” – till lagar som inte behöver diskuteras utan bara inskärpas eftersom de är givna uppifrån och därför till sin natur sanna. Som många andra religioner har PK-ismen också en eskatologi, det vill säga en lära om tillvarons undergång, i det här fallet på grund av människornas synder i form av utsläpp av växthusgaser.

En av min favoritförfattare är den skrivbegåvade, vackra och (fortfarande relativt) unga nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie. För mitt vidkommande slog hon igenom år 2006 med boken En halv gul sol. Nyligen läste jag den troligen åtminstone delvis självbiografiska Americanah som Adichie publicerade 2013 när hon var 36 år. Den handlar om den unga, välutbildade nigerianska Ifemelu från något slags medelklass som bestämmer sig för att resa till USA och där tvingas utstå en del motgångar innan hon så småningom lyckas göra social och litterär karriär (och sedan återvänder till Nigeria eftersom hon inte kunnat glömma bort sin ungdomskärlek Obinze).