Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Det råder stor förvirring om vad ordet jihad betyder och hur det används av muslimer. Jag får ofta frågor om jihad både i kommentarerna på Det Goda Samhället och på andra ställen. Islams kritiker säger att ordet betyder heligt krig, medan många av islams försvarare påstår att det betyder en andlig kamp för att förbättra sig själv.
De båda islamisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som vid flera tillfällen bagatelliserat IS framfart och ifrågasatt insatser mot terrorister, förlorade yttrandefrihetsmålet mot Göteborgspolitikern Ann-Sofie Hermansson. Hovrätten fastslog att yttrandefriheten har ett starkt stöd i Sverige. Jag säger bara en sak: Champagne! Champagne for everyone!
Världen är full av skojare. Bilden visar de populära trettiotalssvindlarna Pettersson & Bendel som jag alltid kommer att tänka på när jag ser Morgan Johansson och Anders Ygeman tillsammans i rutan. En ofta framgångsrik undergrupp bland skojarna är sol- och vårarna. Sol- och våraren är i allmänhet mer intelligent än andra bedragare eftersom han trots upprepade misslyckanden att infria sin löften ändå åtnjuter någon sorts förtroende hos dem han lurar och därför ofta kan klämma dem på friska pengar.
I torsdags debatterade Jean-Luc Mélenchon och Éric Zemmour, båda invandrare, om Frankrikes tillstånd och framtid. Debatten sågs av nära fyra miljoner. Samtidigt, i en annan kanal, debatterade inrikesministern Gérald Darmanin och den kvinnliga presidentkanditaten från högern Valérie Pécresse. Debatten sågs av en miljon.
När man läser reaktionerna i medierna efter Lars Vilks död, kan man tro att svenska journalister alltid har stöttat honom i yttrandefrihetens namn. Sanningen är, som vi alla vet, motsatsen: De har hållit honom på minst en armlängds avstånd. DN:s Niklas Orrenius, som så många gånger varnat för islamofobi och för att vanliga muslimer drabbas av offentlig islamkritik, skriver nu att Vilks blev ”radioaktiv i den svenska offentligheten eftersom hans uppenbarelse påminde folk om terror och död”. Vilka har sett till att det blivit så? undrar man.
Hyckleriet i SvT når nya höjder när man nu ska ordna anletsdragen och beklaga den tragiska olyckan som ändade Lars Vilks liv som i motats till SvT kämpat för yttrandefrihet. Trots att SvT inte lyft ett finger för att stödja Vilks har man nu mage att höja honom till skyarna.
Min erfarenhet är att sociala system som går under inte fallerar för att de ansvariga inte känner till fakta utan för att de inte bryr sig om dem. Detta ser man tydligare i företag än i nationer eftersom det är så mycket vanligare att företag havererar än att nationer gör det. För övrigt gör det inte så mycket om företag kraschar så länge bankrutter hanteras enligt regelboken, det vill säga att ägarna får ta smällen.
Läs de första raderna, från Léon Noel, i denna artikel från 1960 för att lägga grunden för det fortsatta resonemanget här. (Och fortsätt gärna med resten av artikeln).
Éric Zemmour har rönt stor uppmärksamhet i franska media. På en månad har hans stöd fördubblats till för närvarande 13 procent av väljarna – i det fall han skulle välja att kandidera till president. Det har väckt förundran, också därför att hans anföranden inte är särskilt enkla utan bemängda inte bara med mycket aktuell information utan också full av hänvisningar till historiska förhållanden.
Alla som lägger en skrattemoji som reaktion på Lars Vilks död på Expressens Facebooksida, vilka är de? Nyss jag tittade var det 50 personer som gladdes åt söndagens chockartade besked.
Lars Vilks har gått bort. Det är lite svårt att greppa, kanske för att han levt under en fatwa så länge och ändå överlevt. Nyheten kom som en chock.
Jag kände inte Lars Vilks särskilt väl, men vi hade lite kontakt då och då. Jag tyckte om honom. Han var modig, rättfram och en gudabenådad konstnär. Men när nyheten om hans död nådde mig blev jag inte bara sorgsen över hans död utan i minst lika hög grad förbannad över hur fruktansvärt sviken han blev av stora delar av det svenska kulturetablissemanget.
Minns ni att jag nyligen (28/9 2021) skrev ett inlägg om konstnärerna Aguéli och Zorn? Jag har nu fått ett svar från en representant för det tvångsfinansierade konstetablissemanget.
Representanten förklarade att Aguéli och Zorn har ”två helt olika förhållanden till måleriet”. Han menade alltså att jag inte är tillräckligt lärd i konstens mysterier och därför inte bör uttala mig.
En dansk kvinna vid andra världskrigets slut får håret avklippt som socialt straff för att ha haft förhållande med ockupationsmaktens soldater. De fick benämningen ”tyskerpiger”.
När de tyska trupperna blivit slagna och dragit sig tillbaka från tidigare ockuperade områden vid tiden för andra världskriget slut, exploderade den återhållna folkliga vreden. De många i fickorna knutna nävarna togs upp och användes efter den återvunna friheten till knytnävsslag.
När jag för flera årtionden sedan arbetade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier hade jag återkommande meningsfulla diskussioner om klimatpolitikens möjligheter med min chef Lars Ingelstam som jag gillade för hans tolerans och intellektuella rörlighet. Men det kan hända att, som sakerna sedan dess utvecklats, vi helt och hållet var på fel spår.
I antologin Sensations of Eternity (2021) har Oliver Fotros presenterat ett urval av Ivan Aguélis essäer i översättning från franska till engelska.
Aguéli (1869-1917) var en svensk konstnär, orientalist och journalist som konverterade till islam.
Magdalena Andersson vill vända på varje sten för att knäcka gängkriminaliteten. Denna stigande kriminalitet, som delvis är sammankopplad med den islamiska massinvandringen, hotar Sverige som nation. Det finns många stenar att vända, här är några.
Som allt mänskligt måste demokratin ständigt analyseras på nytt med nya intellektuella verktyg för att dess kaleidoskopiska förvandlingar ska uppenbaras. Men allt måste starta från utgångspunkten som var den blivande nya statsbildningen USA i sjuttonhundratalets Amerika.
Ständigt denne Ivan Aguéli! Jag återkommer till honom gång på gång. Som jag skrev för några dagar sedan håller jag på med en bok om konstnären där jag försöker reda ut hans ”panislamistiska manifest” som han skrev 1904.
För någon vecka sen skrev Mohamed Omar här på DGS om den strukturella antirasismen inom Västtrafik. Man låter nysvenskar, EU-migranter och stökiga invandrargäng åka gratis, medan etniska svenskar beläggs med dryga böter om de inte har biljett.
Frugan och jag reste till Italien några dagar för att äta pasta, ständigt bära covidmask och visa upp vad italienarna kallar för gröna pass vilket betyder vaccinationsbevis. Annars kom man inte in på restaurang vilket jag tyckte var löjligt men regeln var inte förhandlingsbar. ”Grönt pass”, förresten, det är väl inget grönt med att ha fått två doser? Jag tog det som ett ganska manipulativt försök att försöka låna prestige från hållbarhet, elbilar och ekologi. Det borde heta rött pass eftersom rött betyder stopp och syftet är att stoppa smitta. Fåniga italienare.
Häromdagen gjorde jag en längre taxiresa från en av Stockholms ytterförorter till innerstan. Jag blev upphämtad av en utåtriktad iransk taxichaufför i övre medelåldern. Under den nästan timslånga resan började vi samtala om covid. Det visade sig att båda var vaccinerade två gånger, men att det ändå kändes svajigt att samhället nu öppnar upp överallt för stora folksamlingar, samtidigt som nya forskningsrön visar att 85 procent av vaccinets skydd avtar efter sju månader.
Nog är det fascinerande med socialdemokrater. Det spelar liksom ingen roll hur länge de haft regeringsmakten – eller i hur många omgångar – när de tar till orda låter de ändå alltid som om de slår ur underläge och befinner sig i en evig opposition.
Det finns en troligen påhittad historia som satt djupa spår i människors uppfattning om klassrelationerna i Paris före franska revolutionen (i den mån de har någon). Folket hade ofta ingen mat. Det så kallade mjölkriget år 1775 och svälten 1788 – 89 var två exempel på hungerepisoder. En känslolös och nedlåtande drottning Marie Antoinette ska enligt legenden hånfullt ha rekommenderat de svältande att i stället äta kakor (egentligen briocher, se bilden, ett lite finare bröd).
Orsaken till ”explosionen” i Göteborg har fått många försök till förklaringar, utom den enda rimliga: Att det är ett bombdåd, utfört av kriminella terrorister som försöker skrämma/tysta/döda misshagliga personer som gått deras heder och ära förnär.
Den 28 juli förra året skrev Henric Ankarcrona här på Det Goda Samhället om Jämställdhetsmyndigheten i Göteborg. En socialdemokratisk generaldirektör hade där samlat en ledningsgrupp bestående av sju personer, alla kvinnor.
När Ankarcrona frågar myndigheten hur ledningsgruppens sammansättning rimmar med uppdraget får han till svar att alla är tillsatta på grund kompetens.
Skolpolitiken börjar bli hetare och mer förvirrad än på länge vilket, tror jag, beror på två saker, för det första på Pisa-chocken om troligen permanent försämrade resultat i svenska skolor och för det andra på medelklassens tilltagande oro för att politikernas ambitioner att integrera invandrare ska leda stök och försämrad undervisning för medelklassens egna barn.
Av någon anledning framträder saker tydligare i USA än i Sverige. Det har märkts särskilt under de senaste två åren när den politiska korrektheten, som vi i Sverige levt med i ett årtionde eller däromkring, under beteckningen ”wokism” plötsligt bryter fram i USA. (Ja, idéerna utvecklades vid amerikanska universitet, men de har inte förrän nyligen fått samma genomslag hemmavid som de sedan länge fått i vårt land.) Allt amerikanskt framträder i grällare, bjärtare färger och nästan som karikatyrer av de mer diskreta svenska uppenbarelseformerna. Det beror nog på att amerikaner är vana att ta ut svängarna medan vi svenskar hela tiden söker en minsta gemensam nämnare enligt principen att alla ska med. Amerikaner och engelsmän gillar excentriker medan vi känner obehag inför avvikare.
När Alexandra Pascalidou nyligen var moderator i ett panelsamtal inledde hon en hetsig debatt med en av deltagarna, Mustafa Panshiri. Panshiri anser att värnplikten kan vara en viktig del i integrationen eftersom den kan samla människor med olika etnicitet och bakgrund runt ett gemensamt mål, nämligen att försvara landet. Pascalidou konfronterade honom och påstod att lumpen är en ”subkultur” som inte passar för människor med annan bakgrund än svensk.
Exploderar bomber? Ja, bombexplosioner har man ju hört talas om. Men enbart explosioner?
Jodå, de förekommer också. Från Wikipedia: ”Explosioner kan vållas av exoterma kemiska processer, kärnreaktioner eller mekaniska brott (som när en ballong eller ångpanna sprängs).”
Ivan Aguélis (1869-1917) konst har aldrig intresserat mig. Jag förstår inte vad som är märkvärdigt med den. Jag har framför allt intresserat mig för hans tankar. Då jag var muslim var han en förebild för mig eftersom han konverterat till islam. Idag granskar jag kritiskt hans tankar om både religion och politik.
John Stuart Mill (bilden) anses av en del vara liberalismens urfader. Han sa att en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk. Detta kan vara en banalitet om man läser det exempelvis som att kvaliteten hos ett fotbollslag bestäms av spelskickligheten hos lagets medlemmar. Men det kan också, tror jag, tolkas som något mer djupsinnigt och rentav omvälvande, kanske särskilt om det tillämpas på den svenska skolan.
DET GODA SAMHÄLLET 