GUNNAR SANDELIN: Lars Vilks och syltryggarnas psykologi  

När man läser reaktionerna i medierna efter Lars Vilks död, kan man tro att svenska journalister alltid har stöttat honom i yttrandefrihetens namn. Sanningen är, som vi alla vet, motsatsen: De har hållit honom på minst en armlängds avstånd. DN:s Niklas Orrenius, som så många gånger varnat för islamofobi och för att vanliga muslimer drabbas av offentlig islamkritik, skriver nu att Vilks blev ”radioaktiv i den svenska offentligheten eftersom hans uppenbarelse påminde folk om terror och död”. Vilka har sett till att det blivit så? undrar man.

  När Mohamed Omar här på sajten skriver att även icke-muslimer måste följa muslimernas hädelselag,  och att de på grund av rädsla, ytterst för sina egna liv, säljer ut yttrandefriheten, träffar han mitt i prick. Likaså är det helt naturligt, som DGS:s Bitte Assarmo konstaterade, att det självrättfärdiga kulturetablissemanget helhjärtat borde ha stött den modige konstnären.  Vi vet att fallet snarare var det omvända, att reservationer, invändningar och avståndstaganden var frekventa i medierna. Vi vet också att när det gäller konstverk som skändar Jesus, så har det inte varit någon brist på hyllningar i kulturspalterna. 

Detta förhållningssätt är så förnuftsvidrigt att det närmar sig det bisarra. Även om det går emot vår egen överlevnad i ett fritt samhälle, så har det självklara blivit tabu och måste undvikas. Det kan bara hända under ett verkligt eller inbillad mentalt tryck, som är att likna vid en masspsykos. Då får förnuftet abdikera till förmån för rädsla, feghet och längtan att få tillhöra flocken.  

En mental process har gjort människor som skulle vara ledande intellektuella till en hop syltryggar. Den undfallenheten började nästan 20 år innan fatwan mot Lars Vilks, när det svenska kulturetablissemanget, främst Svenska Akademien, likaledes backade inför att stödja författaren Salman Rushdie. Denne hade 1989 drabbats av samma öde som Vilks efter att ha skrivit boken ”Satansverserna”, vilket fick ayatollah Khomeini att utfärda en fatwa.  

För mitt inre dyker det upp en bild av denna masspsykos: Skuggan från vingen av en stor rovfågel som svävar över en solsvedd åker där de stackars mössen förtvivlat springer för sina liv för att söka skydd bland de torra halmstrån som finns kvar efter att skördetröskan gjort sitt. Är det så livrädda ”vår intellektuella elit” innerst inne har varit bakom den självrättrådiga bilden av djärva sanningssägare? 

Med Lars Vilks, och de medföljande två livvakternas död, har tyngdpunkten nu tydligen förskjutits. Man känner igen mönstret. Svenska journalister väntar på en händelse som ger ett klartecken till att våga byta fot. Som när det för ett år sedan över en natt blev acceptabelt att i media nämna att den tunga kriminaliteten har med invandringen att göra. Det krävdes först att polischefen Mats Löfving gick ut och förklarade att minst 40 kriminella klaner som kommit till Sverige styr mycket av den systematiserade brottsligheten i landet. Utan självrannsakelse går journalistkåren sedan vidare som om ingenting har hänt. Här finns oanade möjligheter för den som skulle vilja forska på ”syltryggarnas psykologi”. 

Jag tillbringade en dag 2014 med Lars Vilks i Skåne, i ett avlägset beläget eternithus som både var hans hem och ateljé, med tre livvakter på gården. Detta har jag skrivit om i min och etnologiprofessorns Karl-Olov Arnstbergs bok ”Invandring och mörkläggning 2” under rubriken ”Uppdaterad på dödslistan”. Vi samtalade bland annat om hans utsatta situation, konstens roll och den politiska korrekthetens grepp om kulturvärlden. Vi talade också om ”Världsmedborgaren och den strategiska skulden”. Jag skulle gärna vilja avsluta med några citat ur boken eftersom jag anser att från Lars Vilks tankar för sju år sedan har lika stor bäring nu: 

På frågan varför konsten alltid bejakar mångkulturalism och inte ser de betydande samhällsproblem som uppstår i massinvandringens kölvatten, svarar Lars Vilks att det rör sig om skilda världar. Mångkulturen mår förträffligt i konstvärlden och bildkonsten har gjort konstnären till en världsmedborgare. Inom konsten finns också sedan länge ett slags vänsteragenda, i de fall konsten kopplas till ett samhällsansvar. Avvikelserna är tämligen få, samtidigt som konstens politiska innehåll oftast är kryptiskt och abstrakt.  

Det är i första hand utställningarnas curatorer som bejakar politisk korrekthet och åstadkommer en sådan enkelspårighet. Konstvärlden utger sig också för att vara antihierarkisk trots att den internationella konsten är tydligt toppstyrd. Det handlar mera om gemensamma ideal än om enskilda personer eller organisationer.  

Varför blir det nationella perspektivet så fult inom konsten? Det verkar genast bli till ”Ein Reich, ein Volk, ein Führer”. När vi talades vid på telefon inledde Lars Vilks med att svara att nu, när vi inte har ett gemensamt samhällsprojekt, är det världens folk som är det nya proletariatet. Vår uppgift blir då att vältra oss i den vite mannens skuld. Vilks projekt består bland annat i att vrida och vända på detta tema, undersöka den nuvarande kompassriktningen. Lars Vilks säger: 

Det handlar inte om en verklig, utan om en strategisk skuld. Det är inte så att folk självmant går omkring och känner sig skyldiga, men de som inte är med på den diskursen får detta hela tiden kastat i ansiktet. De gamla ideologierna är så tunna och rädslan gäller alltjämt vad en alltför lössläppt kapitalism kan ställa till med. I det läget har Världsmedborgaren blivit den nya lösningen. 

Så här förklarade han de låsningar som fanns vad gällde faktaresistensen i invandringsfrågor som är etablissemangets signum:  

Vi drivs av känslor och övertygelse, även om vårt förnuft borde veta bättre. Inom konsten är det ett estetiskt problem, eftersom den politiska korrektheten mals från alla håll och är så kompakt. Det behövs en annan nivå, eftersom så många samtidigt är missnöjda med hur det är. Det är som på vänsterns sjuttiotal: Rätt och fel och absoluta gränser. Problemet är ju också, att för att förändringar ska uppstå, så måste det finnas reträttvägar. Men var finns dessa idag? Det innebär en total avklädnad att säga ”jag har haft fel”, det blir en villkorslös kapitulation. Utrymmet för att moderera sina ståndpunkter minskar också hela tiden när klimatet blir alltmer polariserat. Då kvarstår bara hätskheten. I stället eldas det på med bränsle till maskinerna därute. Tanken i medierna är att för en god sak får man offra ett och annat. 

Lars Vilks hade en makalös distans till sin egen svåra situation. Det kändes nästan som han såg hela sitt liv som ett konstprojekt.  När jag träffade honom hade han just uppdaterats på al-Qaidas dödslista. Ändå fortsatte han samtalet på sitt lugna, resonerande, lite knipsluga sätt. Jag förstod genast att han var en unik röst. Hans ord är lika aktuella idag.  

Gunnar Sandelin