För nästan sju år sedan, inför den stora migrantvåg som redan hördes mullra längre söderut i Europa, skrev jag att det här kommer som på beställning av det välfärdsindustriella komplexet. Dess hemmamarknad var i stort sett mättad. Det var svårt att hitta nya klienter och alla de mänskliga tillstånd som ansågs behöva behandling och bidrag av socialkontoren och de psykiatriska hjälpinstanserna var redan uppfunna.

Enligt uppgift ska det ha kommit runt fyrahundra privatjet till klimatmötet i Glasgow. Bilder visar att det är fullt på alla flygplansparkeringar. Uppenbarligen vill ett stort antal internationella företagsledare och privatförmögna personer gärna vara med på COP26. Frågan är varför. Det kan inte vara att de vill sitta i en stor publik och lyssna på trista och förutsägbara tal. Ej heller deltar de, utom möjligen Bill Gates, i de slutna samtal där miljödiplomater från olika länder schackrar om hur betalningen av de utlovade årliga hundra miljarder dollarna till u-länderna ska gå till.

Det är alltid med ett mått av obehag som jag läser morgontidningarna och ser de statliga nyhetsprogrammen på teve eftersom jag alltför ofta inte begriper vad som skrivs och sägs. Jag menar inte att publiken presenteras svåra ord och komplicerad grammatik utan att narrativet så sällan håller. Ofta frågar frugan i stolen bredvid vad ett Rapport-reportage vi just sett handlade om och jag tvingas erkänna att inte heller jag har förstått.

Klimatrörelsen uppvisar alltmer totalitära ambitioner, inte minst i sina skamlöst öppenhjärtiga önskemål om att inrätta en statlig propagandaapparat – som om det inte hade räckt med statens tv-kanaler! – som skulle ha tilltalat informationsgurun Joseph Goebbels.

Jag ska inte hävda att det var jag som låg bakom de senaste seklernas strålande framsteg i västerlandet. Men däremot är det väl bara naturligt att alla som liksom jag har fått tillfälle att med bävan och beundran studera denna process måste ha blivit påverkade av den idévärld – de värderingar, de uppfattningar, de synsätt, kort sagt den mentalitet – som skapat de sociala och ekonomiska framgångarna. Och har vi undgått att låta oss påverkas av den idévärlden så har vi åtminstone lärt oss att känna igen den.

Den vetenskapliga formeln för vetenskap är så här: Vetenskap = sunt förnuft + trial and error. Det betyder att vetenskapspersoner (och andra kunskapssökare) börjar med en hypotes som verkar rimlig och sedan testar hypotesen på verkligheten. Till exempel råkar jag gilla kycklinglårfilé och testar hypotesen att det finns kycklinglårfilé i min normala ICA-butik. Experimentet faller inte väl ut alla dagar och därför testar jag även en annan livsmedelsaffär. Till slut har jag räknat ut i vilken affär sannolikheten är störst att jag ska hitta vad jag söker efter. Det är vetenskap.

Asymmetrisk krigföring är när två eller fler krigförande parter möter varandra med helt olika typer av vapen och strategier. Om du någonsin ägnat dig åt spädbarnsvård vet du precis vad det handlar om. Fastän du är så mycket mognare, kunnigare och starkare så är det illiterata krypet en fullvärdig motståndare ty det har en formidabel krigarinstinkt som det hänsynslöst utnyttjar för att få sin vilja igenom, till exempel att slippa gå och lägga sig eller att skrika sig till något annat. Alla mina barn var i den åldern mina övermän (och kanske även senare men med tiden blir barnen vuxnare och då minskar asymmetrin vilket ger en sådan som jag bättre chanser).

Om något inte händer som borde hända så beror det nästan alltid på att människor inte tar de ofta obetydliga initiativ som det civiliserade samhället kräver – eller borde kräva – av dem. En gång seglade jag rejält på grund och kunde inte komma loss av egen kraft. Båt efter båt for förbi utan att hjälpa till att släpa oss av grundet. Sedan kom en som lovade att kalla dit sjöräddningen. Det hade jag kunnat göra själv. Till slut simmade en djärv besättningsman till en närbelägen fyr och fäste en tamp så vi kunde vinscha oss av grundet.