ANDERS LEION: Den trygga, invanda vanmakten

Den som intresserat sig för saken har under kort tid kunnat läsa bland annat följande:  

”Under perioden januari–november i år har det skett 391 skottlossningar i Sverige. I dessa har 102 personer skadats och 44 dödats enligt denstatistik som redovisades i Agenda på söndagskvällen. På tio år har antalet personer som årligen dödas av skjutvapen mer än fördubblats, från 17 till 48. 

Brottsförebyggande rådet konstaterar i enrapport som kom tidigare i år att Sverige gått emot strömmen i Europa när det gäller dödligt våld. I andra länder har det dödliga våldet successivt minskat – i många fall kraftigt. I Sverige har det ökat. Kraftigt. Så kraftigt att Sverige nu ligger i topp i Europa när det gäller dödligt våld med skjutvapen.” (Bulletin 14/12

”Antalet anmälda rån mot personer under 18 år har mer än fördubblats i Sverige under perioden 2015–2019, och de som misstänks är i huvudsak 15–20 år. Även den självrapporterade utsattheten för rån har ökat kraftigt bland ungdomar. En oroande utveckling går att se när det gäller rånmisstänkta flickor i Stockholmsområdet.” (Brå 15/12) 

”Undersökningen om hot och våld inom socialtjänsten visar bland annat: Nästan hälften, 45 procent, har någon gång de senaste 12 månaderna blivit utsatta för någon form av hot, våld, personangrepp eller förtal. Hot är den vanligaste incidenten.” (Vision 2021)  

” På frågan om det finns en tystnadskultur bland anställda i Göteborg stad som är kopplad till kriminella strukturer är svaret ja. Den här rapporten fokuserar på tystnadskultur med en innebörd av att anställda i staden inte vågar eller vill uttala sig om sin arbetssituation; de situationer som de bevittnar som en del av sitt arbete; felaktigheter som begås eller andra situationer som inträffar som de håller för sig själva. Kriminella strukturer har en stor påverkan på stadens verksamheter, direkt och indirekt. Det har pågått i många år och i flera områden är förtroendeklyftorna väldigt djupa. Problemen med tystnadskultur är mest akuta i de socialt utsatta områdena i Göteborg. Det tydligaste tecknet på tystnaden är den utbredda uppfattningen bland medarbetare att de skulle dra sig för att polisanmäla en händelse som de blir vittne till eller själva drabbas av.” (Anna Ekström 2021-08-26). 

 Mindre än en procent av svenskarna uppger att de betalat mutor det senaste året. Däremot har nästan var femte svensk nyttjat personliga kontakter för att få tillgång till tjänster inom bland annat vård och skola. Det visar Transparency Internationals nya korruptionsbarometer som granskat upplevd korruption i EU:s medlemsländer.” (16/6 2021) 

Varannan elev i årskurs nio uppger att de begränsar sina liv av oro för brott. (12/2 2021).  

Vad är då saken? Kanske skulle det vara frågan: ”Hurdant är tillståndet i landet?” Eller kanske helt enkelt: ”Hur har folk det?” 

En femtedel av allmänheten uppger sig ha varit utsatt för brott under det senaste året. Den andelen är – svagt – minskande över de senaste åren. Förtroendet för olika delar av rättsväsendet har ökat. 

Sammantaget kanske dessa siffror ger en något förvirrande bild. Skjutningar och rån har ökat, kommunalanställda är utsatta för hot och våld och vågar inte anmäla – men förtroende för rättsväsendet har ökat och utsattheten enligt självrapporterade uppgifter har minskat. 

Hur kan detta hänga ihop? Jag tycker förklaringen är uppenbar: Det är ett resultat av den trygga, upplevda vanmakten. Folk orkar inte bli upprörda längre. Man har så länge bombarderats med uppgifter om den ökande brottsligheten – den grova alltså, den som journalisterna fortfarande ibland försöker göra rubriker på, att man skjuter uppgifterna ifrån sig. Förväntningarna på säkerhet och trygghet har blivit så låga att man är nöjd, och kanske tacksam, så länge man klarar sig själv. 

Dessutom är människorna vid det här laget helt medvetna om att den ökade grova brottsligheten är ett resultat av den stora invandringen. Och man har under årtionden fått vänja sig vid att allt vad som har med invandringen att göra är fredat från det folkliga missnöjet. Alltså räknar man med att allt kommer att förbli som vanligt. Man har inget annat val än att vänja sig vid fortsatt grov, oftast ouppklarad brottslighet. 

Men, säger sig kanske en bekymrad läsare, regeringen har ändå genomfört en rad skärpningar av lagstiftningen ägnad att slå just mot den grova brottsligheten. Och ja, det är sant att många lagar och regler har ändrats – men inte verkligheten. Regeringen har drivits av trycket från oppositionen, inte av en äkta vilja att långsiktigt komma åt brottsligheten. 

Allra tydligast märks detta när brottslighetens orsaker anges, när politikerna därmed vill motivera sina insatser. Fortfarande är mantrat: det är de eländiga villkoren i de utsatta områdena som producerar brottsligheten bland ungdomar och andra. Det långsiktiga botemedlet – utöver straffen, alltså –   är därför mer resurser till gettona. 

Politikerna vet att detta bara är struntprat. Detta har de sagt och gjort under årtionden, och inget har blivit bättre. De har säkert också hört talas om att ärftligheten har mycket större inverkan än miljön på brottsligheten, men det törs de inte låtsas om. För hur skulle det se ut? Och framför allt, vad skulle de då göra? Bättre då att låtsas att det är bristen på pengar och andra materiella tillgångar som är orsaken. 

Så allmänhetens vanmakt förstärks av politikernas självförvållade vanmakt. Ingen tror sig om att kunna göra något, därför att man inte vill göra något – för vad skulle man då göra? Riva gettona?  

Det är möjligt att några politiker något våndas över sitt läge, men de väljer detta lilla obehag hellre än att utsätta sig för alla okända faror som kan följa om de gjorde något vettigt ingripande.  

Samtidigt skulle de kunna göra insatser av mycket stort, avgörande värde för landets framtid. De skulle kunna ingripa mot den alltmer vittförgrenade korruption som drivs av vänskap, pengar, hot och våld. Den är redan så stor och omfattande att den är ett större hot mot demokratin än våldet på gator och torg. Det ligger i sakens natur att korruptionen kan växa och förgrena sig så som Anna Ekström (ovan) har beskrivit utan att det ger några rubriker. Alla inblandade har intresse av att hålla tyst. Man borde till exempel göra en liknande utredning i Södertälje. Kommunpolitikerna varken törs eller vill, förstås. 

Aktar vi oss inte kommer landet att kunna gå Nederländernas väg. Tänka sig, det moderna, effektiva och progressiva landet… 

Snart är vi där – om vi tillåter oss att vegetera vidare i bekväm vanmakt. 

(Var nu inte alltför sträng mot våra politiker. Så här berättade Amir Sariaslan (ovan, Brottsligheten): ”Jag har varit i kontakt med mer seniora forskare vid andra lärosäten som till exempel bett mig dra tillbaka artiklar för att de skulle gynna SD.” Man förstår ju vad dessa ”forskare” sagt till politikerna).  

Anders Leion