PATRIK ENGELLAU: Sverige behöver en ny regeringsform

Det var nog för ett halvsekel sedan – eller kanske ännu längre tillbaka – som jag insåg att när journalister tycks skälla på och avslöja politiker så är det i själva verket motsatsen man iakttar. En smålandstidning hade ett stort reportage med början på förstasidan där kommunalrådet anklagades för att nonchalera att Elsa, 82, som bodde ensam i skogen, inte fick någon mat. Elsa kunde inte ta sig till handelsboden för all snön. ”Elsa, 82, svälter. Vad gör kommunalrådet?” var den anklagande rubriken.

Detta var i själva verket en uppmaning till kommunalrådet att skaffa sig mer makt vilket han genast förberedde. Han skulle etablera en ny avdelning inom socialtjänsten med uppgift att upptäcka och åtgärda alla dittills dolda vita fläckar i välfärdslandskapet. Alla var glada. Journalisten fick rykte om sig som djärv, grävande och nydanande reporter. Kommunalrådet såg ut som de svagas försvarare och fick samtidigt mer makt och en större apparat att styra över. Skattebetalarna som skulle stå för fiolerna upptäckte knappt vad som hände.

Senare insåg jag att smålandsincidenten inte var en tillfällighet utan ett tillfälle när vårt samhälles grundläggande principer gått i dagen ungefär som en stenhäll i skogen där nederbörden och vinden rivit bort mossa och jord. Den stora upptäckten inträffade när jag för första gången läste de två första paragraferna i regeringsformen innantill. Att läsa innantill är något helt annat, har jag så småningom begripit, än den kursiva, slentrianmässiga läsning som räcker för att klara prov i skolan. För att klara proven behöver man inte förstå. Det räcker med att ha lärt sig några relevanta ord utantill.

Men den här gången handlade det inte att klara en examen utan om att sätta sig in i de svenska grundlagsfädernas tankevärld. Vad hade hänt sedan den föregående regeringsformen från 1809 antogs till dess att den nya presenterades är 1974? Uppenbarligen hade tillräckligt mycket inträffat för att riksdagen skulle känna sig manad att fastställa ett nytt reglemente för landets styrning.

Två i sammanhanget betydelsefulla saker hade skett sedan 1809. För det första hade demokrati införts vilket egentligen betyder att medborgarna i allmänna val fick utse vilka personer – eller snarare partier – som skulle styra över dem. Lite mer än halvtannat sekel senare stod partierna redo att göra sig ekonomiskt oberoende av väljarna och medborgarna och därmed kunna inrätta ett fullfjädrat politikervälde. Politikervälde betyder att väljarnas ombud, alltså politikerna, tagit makten över sina huvudmän, således medborgarna. Två år före 1974 års regeringsform, som i efterhand framstår som ett slags kröningsdokument för politikerväldet, kom det första förslaget om kommunalt och statligt partistöd. Offentligt partistöd betyder att politikerväldet blir ekonomiskt oberoende av partimedlemmar och det övriga civila samhället.

Den andra stora förändringen i den svenska politiken sedan 1809 var att den politiska överheten bestämt sig för att följa ett nytt uppdrag. Det gamla uppdraget var att staten skulle förbereda Sverige för den kommande industrialismen. (Ja, ja, det kan verka som en teleologisk förklaring, det vill säga att statsskickets syfte från början var att göra just vad det i efterhand visade sig ha gjort. Vi struntar i det just nu.) Det nya uppdraget beskrevs så här i den nya regeringsformens andra paragraf:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Det betyder, även om en del ordvändningar inte är otvetydiga, att politikernas huvuduppgift – således viktigaste uppdrag, åliggande, syssla, mission och kall – är att säkerställa att personer som anmäler sig som klienter hos välfärdssystemet ska få sina sociala behov tillgodosedda genom politikernas försorg och på nettoskattebetalarnas bekostnad.

Det finns människor i Sverige, och jag är en av dem, som anser att den här grundlagsstadgade möjligheten för folk att helt och hållet överlämna ansvarat för sin tillvaro till politiker och välfärdsfunktionärer har deformerat många människors medfödda förmåga att själva ta sig i kragen om saker och ting inte utvecklas efter förväntan.

Men den inställningen hos mig och andra har inget stöd i regeringsformen. Föreställ dig själv att socialsekreteraren skulle rekommendera en klient att ta sig i kragen. Då skulle klienten med rätta anse sig kränkt och peka just på den andra paragrafen. ”Om politikerna som jämfört med mig har oändlig makt”, skulle klienten förtrytsamt kunna säga, ”och till exempel styr över en statsbudget på tusen miljarder kronor, om dessa har till huvuduppgift att ge mig, som är erkänt svag och skör, den trygghet och den bostad jag anser mig behöva, så är det en skam och ett brott mot grundlagen och hela den anda som byggt vårt land om de inte genast levererar.” Den klienten är som Elsa, 82, i sin stuga i skogen. Hon ska ha hjälp till varje pris vilket tillfredsställer de ansvariga politikernas ambitioner om tillväxt, makt och möjligheter att turnera som representanter för världens främsta humanitära stormakt.

Själv tycker jag att klienten mot bakgrund av regeringsformens formulering skulle ha avsevärt moraliskt och kanske juridiskt fog för en sådan samhällsfarlig inställning. Jag skulle nästan gå så långt som till att hävda att regeringsformen är samhällsfientlig. Åtminstone förefaller det – även av andra skäl, till exempel vad gäller försvaret för yttrandefriheten – angeläget att Sverige författar en ny grundlag. Som tur är blir uppgiften enkel för riksdagen – som förstås egentligen inte vill ha någon annan grundlag än den politikerna själva författat – ty jag och några meningsfränder har redan skrivit ett förslag till en ny regeringsform som bara ligger och väntar på att bli tagen i bruk.

Patrik Engellau