Gästskribent RUTGER ENGELLAU: En Julsaga –  Om Sverige vore Titanic 

Det slutna privata lilla sällskapet bestod av ledande politiker. De tillbringade som vanligt kvällen i restaurangen i första klass. De tyckte alla att Titanic var ett fantastiskt fartyg. Det unika var att de inte betalt själva för sina biljetter, utan det hade passagerna i andra och tredjeklass samlat ihop till. Men det var en struntsumma i sammanhanget för deras huvuduppgift var att göra av med större delen av övriga passagerares inkomster. Därtill att bestämma över dem.    

Sällskapet skulle precis gå över till desserten när Mrs Martha Stonevy vid bordet elegant dolde en rap med linneservetten, torkade bort en kvarvarande klick rysk kaviar från mungipan och tog till orda. Jag tycker man ska segla, eller ro över atlanten, inte åka med motorfartyg. Och definitivt inte åka första klass.  Hear, hear mumlade sällskapet samstämt. Men för oss är det viktigt så vi kan fatta bra beslut, jag tål inte husmanskost och dessutom har vi bråttom, tillade kvittrade Mrs  Leaf med sin gälla stämma. 

Jag är inte säker jag håller med, men vi har ett stort problem sa Mr Wolf Kristersun. En passagerare som heter Jimbo Akesun menar att vi bryr oss för lite om dem som betalar vår ringa lön och mest om fripassagerna på skeppet.  Folk lyssnar på honom och risken finns att folk slutar betala för oss. Det är en otäck typ den där Mr Akesun. Men jag har honom hellre inne i min hytt och han pinkar ut, än att han står utanför hytten och pinkar in. Ska vi inte bjuda in honom till morgondagens middag? var Mr Kristersuns avslutande fråga. 

Jag vet hur vi gör sa den folkkära liberala politiske ledaren Mrs Voterslanko Storkaxigoni Att sitta med vid bordet kommer inte på tal. Men han kan väl fungera som kypare och servera oss här i första klass och sedan äta i köket. Företrädaren för MegalomaniPartiet De Nattsvarta, Mr Peir Livelund, inflikade med ett gapskratt att då blir det väl brunsås till allt!  Mrs Magdasoft Andersen, i mångas ögon rikets första dam, begärde ordet med sin som vanligt tydliga stämma och som alltid sammanbitna mun. För en klick gåslever i belevat sällskap accepterar jag vad som helst, men inte den gossen. Kommer inte från god familj. Har läst i tidningen att hans farfar hade skitiga strumpor. Den där Mr Akesun har ju ärvt dem. Ursäkta, men kan någon skicka skålen med färska hallon till mig. De ser jättegoda ut. 

Under det att mumsandet på den delikata efterrätten sakta avklingade infann sig sakta mättnadens trötthet hos sällskapet och därmed tystnaden. Då dyker plötsligt fartygets kapten upp vid bordet och tilltalar dem med orolig stämma. Ursäkta, men fartyget har sprungit läck. Han blev direkt avbruten av Mrs Voterslanko Storkaxigoni. Jag visste det utropade hon. Det är den där Akesuns fel. Han sätter massa griller i huvudet på folk.   

Påståendet om att fartyget var sjunkande fick också Sällskapets hedersgäst, Mr Ruinfield,  att reagera. Han var visserligen ingen ledande politiker längre, men såsom han fortfarande frikostigt försåg sig med pengar ur övriga passagerares plånböcker var han en fullvärdig medlem av sällskapet. Ser ni något vatten här på heltäckningsmattan, har ni inte vin i glasen var hans retoriska frågor.  Sällskapet vaknande till ur sin sockerkoma och debatten om vad man ska göra med den där Mr Akesun tog ny fart. Kapten sökte förtvivlad få dem att ändra fokus mot den livsfarliga situationen, men det var hopplöst. 

Plötsligt dyker den famösa Mr Akesun upp i en hög person och får alla att tystna med ett kraftfull vrålande . Va f-n håller ni på med era idioter. Fartyget håller på att sjunka och ni sitter och dillar om mig.  Mrs Leaf for upp från stolen och brydde sig inte ens om det grova etikettsbrottet att låta servetten falla ner från knät till golvet. Men hur uttrycker du dig! utropade hon med upprörd stämma. Nej, jag tänker inte vara kvar längre. Jag går ner till min hytt.  Mr Akesun gav henne ett ironiskt leende och tillade: Du kanske också ska ta ett bad lite senare. 

Nu reste sig den ståtlige krigsministern och tilllika vapenvägraren Hultpacifist upp och tog fram sin handskrivna lapp han alltid hade med sig. Gris är vad han är, den där Mr Akesun, högläste han kraftfullt. Gris, gris gris! 

Så här sent under middagen hade MegalomaniPartiets Mr Peir Livelund hunnit bli lite påstruken och kunde därför inte underlåta att släppa fram sin dolda agenda. Det är bra att båten sjunker. Vi bygger segelfartyg istället tillade han trosvisst. För egen del skulle han naturligtvis aldrig överväga sådana mediokra färdmedel, utan han tänkte på passagerarna i andra och tredje klass. 

Trots att sällskapet var rörande överens om betygssättningen av den ovälkomne Mr Akesun så infann sig dock en oro för fartygets säkerhet. Det var dags för den store ledaren och numera pensionerade oldboyen Mr Steven Geskeén att sätta ner foten.  I min värld sjunker inga fartyg var hans budskap. 

Senare på kvällen träffar vi på sällskapet när de med nedslagna blickar leds förbi kön av människor för att ta sina platser i livbåtarna. Kanske funderade de på hur det kunde gå så illa.  Hur det än var med den saken så var deras sinnen uppfyllda av tacksamhet för den förtur som så alltid var dem given. 

Rutger Engellau är far, farfar, morfar och företagare med en omtanke som också sträcker sig utanför den privata familjekretsen.

Gästskribent