Gästskribent GUNILLA EDELSTAM: Fick statsministern legitimitet? 

När statsminister Stefan Löfven begärde entledigande den 10 november måste ny statsminister utses. Stefan Löfven kvarstod dock som statsminister till dess att en ny statsminister förordnats.  

Det finns ett särskilt förfarande stadgat i grundlagen, Regeringsformen, för hur regeringsbildning (utse statsminister och statsråd) ska gå till. Talmannen är den som ska se till att nästa statsminister utses i den ordning som Regeringsformen stadgar. Man brukar tala om Talmansrundan. Den ska inledas med kallelse där talmannen kallar partiföreträdarna till samråd. Samrådet som sedan följer innebär att talmannen har enskilda samtal med samtliga partiföreträdare om vem som ska bli nästa statsminister. Efter dessa samråd ska talmannen överlägga med de vice talmännen. Därefter ska talmannen lämna ett förslag till Riksdagen och Riksdagens ledamöter ska rösta om förslaget. De kan antingen godkänna förslaget eller förkasta förslaget. Om de godkänner förslaget ska talmannen förordna den som blivit godkänd av Riksdagen till Sveriges nya statsminister.  

Riksdagens godkännande innebär inte att den som godkänts blivit statsminister. Detta sker enligt en särskild procedur som finns angiven i Regeringsformen. Det är talmannen som utfärdar förordnandet å Riksdagens vägnar och det gör han vid en särskild konselj inför statschefen, d.v.s. Kung Carl XVI Gustav. Om däremot förslaget förkastas av Riksdagen måste talmannen återigen genomföra en talmansrunda enligt ovan nämnda grundlagsreglerade mönster med kallelse, samråd, överläggning, förslag, godkännande och förordnande, alternativt förkastande. 

Det som hände var följande: talmannen hade talmansrunda med kallelser och samråd med partiföreträdarna och överläggning med vice talmännen och lade fram sitt förslag till Riksdagen, allt enligt den föreskrivna proceduren och Riksdagen godkände Magdalena Andersson den 24 november. Men innan hon blivit förordnad som statsminister begärde Magdalena Andersson att få bli entledigad av talmannen. Rent formellt var det inte möjligt att bli entledigad av talmannen. Hon var ännu inte statsminister för hon hade inte blivit förordnad. Regeringsformen innehåller ingen anvisning om hur hennes begäran skulle hanteras. Men oavsett detta var det tydligt att denna talmansrunda var avslutad utan att ha lett fram till ny statsminister.  

Vad gjorde talmannen som har ansvaret för statsministerfrågan då?  Varför startade han inte en ny talmansrunda? Det är det som Regeringsformen föreskriver att han ska göra.  Här följer en redogörelse av bakgrunden till Magdalena Anderssons avgång och hur talmannen agerade och borde ha agerat enligt Regeringsformen. 

Bakgrund till att Magdalena Andersson begärde ”entledigande” och därmed inte ville bli förordnad som statsminister i första omgången var att Miljöpartiet lämnade regeringen samma dag som Magdalena Andersson blivit godkänd av Riksdagen. Miljöpartiet ville inte regera med M-SD-KD:s budget som Riksdagen godkänt  

Varför begärde Magdalena Andersson ”entledigande” i första omgången? Hon var ju godkänd så hon hade kunnat gå vidare till förordnandet. Hon sa att det var praxis – alltså inte en grundlagsbestämmelse – att när en koalitionsregering upphör ska hela regeringen avgå och att statsministerfrågan ska prövas på nytt. Samtidigt som Magdalena Andersson meddelade att hon ville bli ”entledigad” meddelade hon också att hon fortsatt stod till förfogande som statsminister. Hon uttalade även att hon ville slippa bli ifrågasatt på grund av bristande legitimitet. Legitimiteten var alltså den uttalade anledningen till att hon ville bli godkänd i en ny omgång innan hon gick vidare till förordnande som statsminister.  

Varför skulle hennes legitimitet ifrågasättas då hon redan var godkänd? Hon angav att hon ville bli vald som företrädare för en enpartiregering bestående av socialdemokraterna. Det var den legitimitet hon eftersträvade och som var huvudargument till varför hon inte ville bli förordnad som statsminister i första omgången. Men hon tog samtidigt en risk. En ny talmansrunda skulle kunna leda till att annan partiledare föreslogs och att hon kanske skulle bli aktuell först i en eventuell tredje talmansrunda. 

Vad gjorde talmannen i detta nya läge?  Det är nu inte Magdalena Andersson som avgör hur förfarandet ska gå till och vad som grundar legitimiteten utan den grundas på att Regeringsformens regler följs. Detta är talmannens ansvar. Det är hans viktiga roll. Men nu gick plötsligt allting väldigt fort. Den 24 november begärde Magdalena Andersson att bli entledigad och den 25 november föreslog talmannen henne på nytt.  

Talmannen gav uttryck för sitt missnöje mot Miljöpartiets företrädare för att de inte hade meddelat honom sin avsikt att lämna regeringen om oppositionens budget gick igenom i Riksdagen. Partiföreträdare kan förväntas säga och göra det som de anser gagnar partiet och det är inte talmannens sak att visa missnöje eller att vara servil mot någon av dem. Talmannens uppgift är att i varje del av regeringsbildningen utgå från den situation som föreligger och att hantera den i enlighet med Regeringsformen. Talmannen valde att kritisera Miljöpartiet och att vara servil mot Magdalena Andersson som inte ville fullfölja första omgången men som ändå ville bli statsminister. Talmannen har som sin viktiga uppgift att följa Regeringsformen för att bevara demokratins grundvalar och för att skapa legitimitet för det val som görs.  

När en statsminister ska utses är det talmannens roll enligt Regeringsformen att kalla företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Han ska efter samråden överlägga med vice talmännen och sedan lämna förslag på statsminister till riksdagen. Det är en formbunden gång och det står angivet i Regeringsformen att detta förfarande ska upprepas när ett förslag har förkastats och detta är vad han måste gå efter även om det är kandidaten själv som förkastar genom att inte vilja fullfölja. Regeringsformens regler följdes av talmannen i första omgången och Magdalena Andersson godkändes av Riksdagen. Men formreglerna följdes inte i den andra omgången då Magdalena Andersson blev godkänd på nytt av riksdagsledamöterna ty det förslaget hade inte föregåtts av erforderlig kallelse med efterföljande samråd. Talmannen kan inte lämna ett förslag till Riksdagen som inte har föregåtts av kallelse och samråd. 

I ett uttalande av talmannen den 25 november framgick att han talat med partiledarna under förmiddagen per telefon och att de då ”stod fast” vid sina uppfattningar. Han sa också att han ville se en ny statsministeromröstning ”så fort det bara går” för att ”minimera skadorna” och att han ville föreslå Magdalena Andersson vid en votering som skulle äga rum kl. 15.20 samma dag.  Så blev det, men det föregicks inte av nya kallelser till och därpå följande nya samråd med riksdagspartiernas företrädare.  

De skador som talmannen ville minimera rörde Miljöpartiets agerande, det vill säga att Miljöpartiet lämnade regeringen på det stadiet av förfarandet som de gjorde. Han sa att det ”riskerar att skada förtroendet för Riksdagen som institution, för vårt politiska system och för de politiska partierna i allmänhet” och ”det gör att politiken och skeendet framstår som oförutsägbart” Men att föreslå Magdalena Andersson på nytt och låta Riksdagen godkänna henne – utan att dessförinnan skicka kallelse och hålla samråd och ha efterföljande överläggning – är nog den verkliga skadan för statsministerämbetet. Kallelse och samråd krävs i grundlagen. Dessutom handlade Magdalena Anderssons egen motivering till begäran om ”entledigande” om att hon ville ha legitimitet för sin roll som statsminister. För att legitimitet ska uppstå fordras att kallelse och samråd sker på nytt med efterföljande överläggning och att det godkännande som senare sker i Riksdagen, sker efter det att dessa formkrav uppfyllts.  

Intrycket som ges är att talmannen ville fixa till det för Magdalena Andersson snabbt och lätt så som hon ville ha det. 

Om man vill uppnå legitimitet för en ny statsminister måste reglerna för regeringsbildning i Regeringsformen följas till punkt och pricka. Faktumet att Magdalena Anderssons kandidatur varit föremål för kallelser till partiföreträdarna, samråd med dem och överläggningar med de vice talmännen i den första omgången, ändrar inte detta. Tvärtom fordras samma förfarande igen i den andra omgången. 

Regeringsformen anger grunden för den demokratiska staten Sveriges existens. Följer vi inte regeringsformen tappar staten sin legitimitet. Demokratin urholkas. Särskilt viktig roll har talmannen. Han ska stå som garant för att de i Regeringsformen angivna utgångspunkterna för den demokratiska staten följs i samband med tillsättningen av statsminister. Legitimiteten för statsministerförordnandet handlar om ett till formen grundlagsbundet förfarande och det ska talmannen följa för att skapa tillit för systemet hos medborgarna och ge legitimitet åt den statsminister som tillträder.     

Gunilla Edelstam, Docent, Juris Doktor 

Gästskribent