LARS HÄSSLER: Dag Hammarskjöld – Sveriges mest framstående ämbetsman

När man studerar dagens svenska ämbetsmän och ”politiska” tjänste- och ämbetsmän, finner man att många – inte alla – saknar utbildning, är agendasättande och tillhör den s k progressiva vänstern. Dessas ideal är så långt ifrån de ideal som rikskanslern Axel Oxenstierna strävade efter under 1600-talet: att skapa en klass av oberoende, objektiva och välutbildade ämbetsmän, inte bara tagna ur adeln, som verkade i statens tjänst.  

I modern tid har vi en person, Dag Hammarskjöld (1905-1961), som ett lysande exempel på Oxenstiernas idealämbetsman. De flesta svenskar kommer nog ihåg Hammarskjöld som FN:s generalsekreterare som så tragiskt omkom 1961 i Kongo. Han hade dock en mycket framgångsrik karriär i Sverige innan utnämningen till FN. 

Hans far, Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953) var bl a både juridikprofessor, landshövding och statsminister i en opolitisk ämbetsmannaregering. Hjalmar hade även blivit invald i Svenska Akademien (vars stol sonen Dag sedermera övertog). Fadern var dock kall, opersonlig, arrogant och förhållandet till Dag var spänt. När Dag kom hem med 12 stora A och 5 små a i betyg muttrade fadern bara ”brodern hade bättre betyg”. Modern Agnes var en varm och tillgiven kvinna som Dag höll daglig kontakt med livet ut.  

Han var en blyg tillbakadragen enstöring och en religiös sökare men en artig och vänlig ung man som var intresserad av litteratur, poesi, natur, cykling och fjällvandringar. Han läste juridik och nationalekonomi som han doktorerade i med den inte helt obekante Gunnar Myrdal som opponent (det gick bra, men Myrdal klagade på språket som var ”glasklart ogenomskinligt”). Han blev en mycket eftertraktad och synnerligen kompetent medarbetare, både hos finansminister Wigforss som statssekreterare, utrikesminister Undén som kabinettssekreterare – den kanske mest prestigefyllda titeln i den svenska statsapparaten – och även hos själva Erlander. Statsministern var angelägen att få Dag som statsråd, ett erbjudande Dag accepterade under förutsättning att han skulle ses som opolitisk ämbetsman och konsultativt statsråd (han ville inte gå med i det socialdemokratiska partiet). Detta krav var egentligen en omöjlig kompromiss, men Erlander var så mån om att ha honom i regeringen att ”Hammarskjöld var värd om inte en mässa, en reservation”.  

Efter kriget var Hammarskjöld Sveriges representant i OEEC (idag OECD) i förhandlingarna om det nya finansiella Bretton-Woods systemet och den amerikanska Marshallhjälpen. Från att ha blivit ganska bryskt bemött, på grund av Sveriges s k neutralitet under kriget (han sågs ett tag som spion), blev både engelsmän, fransmän och amerikanare imponerad av Dag  (som talade flytande engelska, tyska och franska) och insåg hans västorienterade värderingar. Det var vid dessa förhandlingar som de allierade fick upp ögonen för denna blyga men kompetenta svensk som i förlängningen gjorde att han valdes till generalsekreterare i FN. 

1953 blev så Dag vald till posten som FN:s generalsekreterare (GS) till både hans egen, Sveriges och världens förvåning. Den tidigare GS, norrmannen Trygve Lie, hade gjort sig omöjlig på grund av Koreakriget, ryssarna krävde hans avgång, och Lie avgick. Hans avskedsord till Hammarskjöld var: ”Välkommen till världens omöjligaste jobb”.  

Hammarskjöld var nu inte bara svensk ämbetsman, utan världens.  

En av hans många insatser/kriser under FN-tiden rörde ett antal amerikanska krigsfångar sedan Koreakriget, som Kina hade dömt för spioneri. Efter ett antal hemliga förhandlingar (Kina representerades fram till 1970-talet av Taiwan) gick kinesiska premiärministern Zhou Enlai med på att möta Hammarskjöld i Peking. Dessa två aristokratiska ”mandariner” förhandlade i en vecka och Zhou gjorde ett starkt intryck på Dag: ”Han var den överlägsnaste hjärna jag hittills mött på utrikespolitikens fält”, ett omdöme som även Henry Kissinger senare skulle instämma i. En outgrundlig svensk mötte en outgrundlig oriental, som en FN-medarbetare uttryckte det. Efter mycket om och men släpptes de amerikanska krigsfångarna, bland annat för att ”uppehålla vänskapen med Hammarskjöld”. En stor seger för Hammarskjöld.  

Under Kongokrisen 1960 genomgick Hammarskjöld sitt dåvarande största hot. Sovjetunionen under Chrusjtjov krävde att FN skulle omorganiseras med en trojka istället för en GS. Hammarskjöld vägrade och vid en omröstning vann hans vägran med 70 röster mot 0 i Generalförsamlingen. När Chrusjtjov några dagar senare krävde Hammarskjölds avgång svarade denne bland annat att: ”Jag kommer att stanna på min post”. Då utbröt en smattrande ovation i generalförsamlingen. Han försökte hejda hurraropen och uttalade en gång till: ”Jag kommer att stanna på min post”. Då dånade applåderna ännu högre och en efter en av delegaterna reste sig ur sina stolar. Ovationerna tycktes aldrig ta slut. Chrusjtjov var förnedrad och dunkade näven i bordet. Hammarskjöld fortsatte med bland annat: ”Det är mycket lätt att avgå, det är inte så lätt att stanna kvar. Det är mycket lätt att böja sig för en stormakts önskan. De är en annan sak att göra motstånd”.  

Det intressanta här är att det inte bara var västmakterna som stödde honom, utan de mindre länderna i Asien, Afrika och Latinamerika, som såg honom som sin befriare från de koloniala stormakterna. Det var dock i Kongo han mötte döden. Belgien hade motvilligt gett Kongo sin självständighet 1960, utan att på något sätt förbereda kolonin för självstyre; det fanns inte en enda utbildad kongoles i landet. Den mineralrika provinsen Katanga förklarade sig självständig, den nationalistiske premiärministern Lumumba, efter att ha krävt FN:s ingripande mot Katanga, sökte stöd hos Sovjetunionen medan västmakterna – delvis i hemlighet – stödde Katanga och de västliga gruvbolagen. FN sände in trupper, de karakteristiska blå hjälmarna, och ett inbördeskrig verkade imminent.  

När Hammarskjöld färdades i ett flygplan till Katanga för att förhandla störtade planet och alla ombord omkom. Huruvida det var en olycka, attentat eller en nedskjutning har inte fastställts, men mycket tyder på att de mäktiga gruvbolagen tillsammans med Belgien och Storbritannien inte är helt oskyldiga.  

Hammarskjöld är begraven i familjegraven i Uppsala. På Österlen finns fortfarande hans älskade skånelänga Backåkra, i dag ett museum. Dag Hammarskjöld var en ”Man of order” och en ”Man of grace”, som en författare utryckte det. En synnerligen duglig administratör som kunde utföra idéer och visioner men samtidigt en man med pliktkänsla förenad med en stark övertygelse om att världen skulle bli en bättre och vackrare plats. Det finns nog inte någon svensk som på det internationelle planet skulle kunna mäta sig med Hammarskjöld, möjligen Olof Palme (Carl Bild skulle nog vilja). Lysande som Palme stundom var, var han även grälsjuk, arrogant och nedlåtande. Hans intresse och vurmande för den tredje världen – där han mottogs som frälsare och givare av stora bidrag – blundade för att nästan alla dessa stater var både korrumperade och diktatoriska. Dag Hammarskjöld skulle aldrig nedlåta sig till sådana populistiska och egoistiska aktiviteter; han var en hedersman och en stor ämbetsman som tjänade mänskligheten, något svenska ämbetsmän borde betänka. Hammarskjöld var en sökare och skrev bland annat: ”Jag begär det omöjliga: att livet skall ha en mening”. Han fick Nobels fredspris postumt 1961. 

Lars Hässler