BIRGITTA SPARF: Ett omöjligt uppdrag

Jag ställer mig ofta frågan vilken värld våra styrande politiker lever i. Frågan är allvarligt menad eftersom jag lätt kan konstatera att de i vart fall inte lever i samma värld som jag.

Det allra märkligaste är att de blivit så bra på att förneka den uppenbara verkligheten. Jag vet att våra politiker får ta del av mängder av rapporter om hur verkligheten är beskaffad. Inte minst när det gäller gängkriminaliteten. Ändå kommer de alltid med samma recept för att komma till rätta med nyrekryteringen till de kriminella förortsgängen.

Läser de aldrig rapporterna? Ser de aldrig på TV eller läser tidningar? Blir man helt avskuren från verkligheten om man sitter i regering och riksdag?

Senast i söndags fick vi i Agenda höra att att en väsentlig del av lösningen på den ständigt växande kriminaliteten hos barn och unga med utländsk bakgrund är förebyggande insatser, vilka som alltid stavas ”skola och socialtjänst”.

Samma lösning som förespråkats och gällt under minst 25 års tid, således. Under samma period som nämnda kriminalitet vuxit bortom all kontroll i de utsatta områdena, i takt med att dessa ständigt fyllts på med mängder av ”nyanlända” med i stort sett noll i integrationspotential.

Ett litet embryo till nytänkande har dock hörts på senare tid. Vilket går ut på att skolans ansvar ska utökas till att även omfatta förskolan, det som förr kallades dagis och tar emot barn mellan 1 upp till 5 eller 6 år. Nu är det där insatserna ska inledas, främst genom att ”bryta och förändra manliga normer”, enligt justitieminister Morgan Johansson.

Förskolans uppgift tycks dock redan vara att bryta inte bara de manliga normerna utan samtliga könsnormer. Inte bara småflickor får anamma prinsessidealet utan även pojkarna får/ska/åläggs att vara glittriga prinsessor och Lucia. Ska barnen få en chans att bli rejält identitetsförvirrade och genomgå ett könsbyte redan i tonåren gäller det att börja i tid.

Detta är naturligtvis en överdriven och orättvis bild av förskolans uppdrag och verksamhet. Men den är inte heller helt osann. Förskolan har de facto ett genus-, mångalds- och jämställdhetsuppdrag, i likhet med samtliga offentliga verksamheter i dag. Det kanske inte är så konstigt att många invandrade föräldrar väljer bort just förskolan.

Mängder av rapporter och utredningar skrivs varje år om den socioekonomiska och brottsliga utvecklingen i våra förorter. Vilket är bra, det behövs vetenskapliga underlag. Mindre bra är att dessa rapporter aldrig verkar läsas eller leda till några konkreta åtgärder.

Vad är det man förväntar sig från skola och socialtjänst den här gången som de hittills under alla dessa år inte lyckats med? Frågan är retorisk.

Vad man, som alltid, förväntar sig är att skola och socialtjänst ska kunna bryta urgamla och grundläggande sociala och religiösa normer från en totalitär och våldsam kultur diametralt motsatt vår.

Lärare och socialsekreterare ska, hos barnen, skapa en förståelse för vårt fria demokratiska och jämlika levnadssätt och därmed bryta det förakt för den svenska kulturen som många gånger finns bland barnens föräldrar i de så kallat utsatta grupperna från främst MENA-länderna i förorterna.

Personalen på förskolan ska försöka få muslimska föräldrar att förstå att hijab på en tvååring inte är någon god idé. Samtidigt ska de få flickans femårige storebror att inse att han inte kan/får bevaka sin lillasyster så att hon inte tar av sig hijaben och leker sorglöst och barfota ute på gräset en varm sommardag och visar både fötter och ben.

Samtidigt som allt detta ska ske ger stat och kommun årliga mångmiljonbidrag till muslimska församlingar och organisationer, vars enda syfte är att bevara och upprätthålla de totalitära sharialagarna och motverka västerländsk kultur. Främst för att skydda barnen från att bli besmittade av densamma.

Den många gånger hårda och våldsamma kultur som dessa barns föräldrar bär med sig från de klansamhällen de flyttat hit ifrån sätter spår. Därmed inte sagt att samtliga muslimer är våldsamma, men de har i de flesta fall mycket svårt att förstå det samhälle de valde att flytta till. Om ens någon sådan vilja till förståelse finns.

De vet väldigt ofta inte vad en myndighet är eller vad den gör, mer än betalar ut rent obegripliga belopp i reda pengar till dem varje månad. Men de har massor av fördomar om till exempel socialtjänstens barn- och ungdomssektioner, vilket till viss del är förståeligt.

De gängkriminella ute i utsatta förorter som exempelvis Tensta/Rinkeby/Husby har ofta somaliskt ursprung. Men här är de varken somalier eller svenskar. De är enbart rotlösa, våldsamma och gränslösa gängmedlemmar, i ett gränsland mellan två samhälleliga ytterligheter som är varandras kulturella motsatser.

Kommer skola och socialtjänst att lyckas den här gången med sina betydelsefulla och viktiga uppdrag? Jag befarar, på mycket goda grunder, att så inte är fallet.

Birgitta Sparf