Under de senaste två åren har jag skrivit något tjogtal texter om coronat. Entusiastiskt och självkritiskt började jag nyss leta upp dessa krönikor för att jämföra med dagens facit i frågan om hur coronat bör bekämpas. Det har hänt en del. Två års tidigare i världshistorien troligen oöverträffade medicinsk forskning har genomförts, åtskilliga vacciner har tagits fram på nästan försumbar tid. Det finns hur mycket statistik och erfarenheter som helst. Mänskligheten har i denna fråga samlat på sig medicinsk kunskap som aldrig förr.

Jag menar att jag hela livet tagit kurser i kritiska vithets- och rasstudier både genom att läsa hyllmeter efter hyllmeter av forsknings- och debattlitteratur i dithörande saker och genom att tillbringa minst tio år av mitt yrkesliv med att inom biståndssvängen iaktta min egen vita kultur konfrontera så kallade rasifierade kulturer. Hela frågan är så känslig att ömhudade personer flyr undan i raketfart när den närmar sig. Det är en måhända förståelig men feg och djupt olycklig utväg eftersom den mänskliga kunskapen och förståelsen aldrig kan utvecklas om folk inte törs prata med varandra.

The Wall Street Journal har ofta klargörande artiklar. Häromdagen publicerades en redogörelse av John F. Cogan från Hoover Institution vid Stanford för det amerikanska välfärdsindustriella komplexets utveckling. För mig känns det som att ha hittat Rosetta-stenen (som upptäcktes år 1799 under Napoleons fälttåg i Egypten och gjorde det möjligt att tolka hieroglyferna eftersom stenen innehöll samma text på grekiska). Cogans diagram ovan visar de federala amerikanska välfärdsutgifterna som andel av BNP sedan 1950 samt tillika för militärutgifterna och alla andra federala utgifter ihopklumpade.

Häromdagen fick jag ett brev från en läsare som satte fingret på en sak som många observerat men inte alla formulerat:

Jag råkade igår lyssna på Sveriges Radio om hur polisen och det sociala tar hand om minderåriga brottslingar/snattare/småkriminella. En hel del har uppenbarligen förändrats. 

En vän påpekade att allt det där som politiker kallar för utmaningar, till exempel utanförskapet, gängkriminaliteten och de allt sämre skolresultaten, inte borde kallas för utmaningar eftersom de beror på bakomliggande orsaker som inte alls låter sig påverkas av sådana motåtgärder som politikerna brukar komma med, det vill säga nya miljardskyfflingar och fler förbud. De verkliga utmaningarna, sa han, är två potentiellt mycket skadliga åsiktsriktningar eller ideologier.

Jaså, sa jag, vilka är de?

Nu har jag i två dagar pekat på några av centraliseringens faror (jo, jag vet att det ibland är bra, till och med nödvändigt, med centralisering, men nu handlar det inte om sådana situationer). Tjänstepersoner såsom lärare och bibliotekarier som tidigare hade avsevärd auktoritet i sina yrkesroller har under senare decennier i ökande grad utsatts för uppifrånstyrning från exempelvis Skolinspektionen. I min tidigare karriär som organisationskonsult stötte jag ofta på sådant inom den offentliga sektorn. Jag har kunnat konstatera vad som brukar hända när man – till exempel jag i egenskap av organisationskonsult – ska försöka vända en sådan olycklig trend.

Jag blev så tagen av vad jag skrev igår att jag ska säga det igen fast i annat perspektiv. Budskapet grundades på en förmodan att det kan bli svårt för regeringen att förverkliga sitt planerade tillträdesförbud till biblioteken för stökiga och störande element. Vi får se hur det går. Den nya lagen ska börja gälla den första juli.

För snart sju år sedan började Paulina Neuding skriva varnande artiklar om stök på svenska bibliotek. Ungdomsgäng och utslagna hängde där för att det var lugnt och bekvämt och för att de kunde föra rejält med busliv inklusive narkotikahandel och sexbrott utan att någon hindrade dem. De anställda, ofta kvinnliga, bibliotekarierna vågade inte ingripa. Resultatet blev att biblioteken ofta inte kunde fungera som de lugna oaser för bildning och förkovran som de tidigare gjort.

Brottsförebyggande rådet gjorde en undersökning där bland annat följande framkom:

Ibland tar mig det rena förnuftet ut på hiskliga turer trots att all min goda uppfostran och utbildning spjärnar emot så mycket de orkar. När det rena förnuftet – en uppfinning av filosofen Immanuel Kant (bilden) som jag just nu har lust att ta ut på exercis – är på det humöret kan vad som helst hända. Häromdagen rök demokratin.

I sällskap med några ungdomar hamnade jag i en diskussion om yttrandefriheten. De hade hört talas om att yttrandefriheten var något fint som skulle värnas men de var inte så säkra på att de höll med. Snarast ville de hävda motsatsen eftersom de hade egna erfarenheter av hur mycket onödigt och till och med våldsamt bråk det kan bli om folk, särskilt om de är berusade, får släppa sina hämningar och framföra vad som helst som faller dem in. Det kan sluta med slagsmål, kravaller och massmord, kanske till och med krig om det vill sig illa.