BITTE ASSARMO: Ibland är det lite fint att stå i skuld

Idag pratade jag med en god vän som haft det tufft några år. En allvarlig sjukdom gjorde henne oförmögen att arbeta så mycket som hon hade behövt för att klara ekonomin, men som så många andra vanliga fick hon avslag av Försäkringskassan eftersom de hade bestämt sig för att hon var frisk.

Det gick inte så bra. Min vän är en hederlig och skötsam person, men står man nästan helt utan inkomst är det inte lätt att betala sina räkningar i tid. När man skalat av allt utom det allra mest väsentliga men pengarna ändå inte räcker till kan man till sist hamna hos Kronofogden.

Det här är några år sen nu och hon har blivit frisk och börjat jobba igen och skulderna är betalda för längesen. Men hon har fortfarande betalningsanmärkningar, de finns kvar i registret i tre år efter att skulden är betald, så hon är fortfarande märkt i samhällets ögon. Hon får inte handla så mycket som en låda spik på kredit och kan inte ens öppna konto på Apoteket.

Brottslingar blir fria när de avtjänat sitt straff – oftast efter att bara ha avtjänat en del av tiden – men den som hamnar hos Kronofogden blir kvar i det fängelset långt efter att han eller hon gjort rätt för sig. Därför är det, för de allra flesta, förenat med en känsla av skam. Min väninna hade det väldigt jobbigt med just den biten, att hon inte kunnat göra rätt för sig, som hon säger. I samhällets ögon är det alltså mer skamligt att bli skuldsatt, även om man blivit det av sjukdom eller andra omständigheter man inte kan påverka, än att begå våldsbrott.

Så skulle det inte behöva vara. I Danmark försvinner anmärkningen så snart man betalt sin skuld och i Finland finns en preskriptionstid. I Storbritannien får skuldsatta hjälp ut på marknaden så snart som möjligt och skuldsanering tar bara ett år. Det finns alltså andra sätt än hantera skulder än att döma människor till åratal av skam, om bara den politiska viljan funnes.

Det fick mig att tänka på Annika Strandhäll. I slutet av förra året avslöjades att ministern hade flera skulder som gått till Kronofogden. Det verkade hon ta rätt lätt på. Hon hade ju bara glömt några räkningar. Och försvarstalen duggade tätt. Att hon hamnat hos Kronofogden var bara mänskligt – det kan hända alla när de har det så jobbigt som Annika Strandhäll har haft. Det är inte precis den attityden min väninna har mött under den här tiden, sedan hon hamnade hos Kronofogden.

Jag tror det handlar om att en människa som har pengar men ”glömmer” att betala betraktas som en särskilt upphöjd och viktig person – så upphöjd att man inte kan begära att han eller hon ska ha tid eller komma ihåg sådana där vardagssysslor som att betala räkningar. Det blir nästan lite fint och rörande att de varit så upptagna med viktiga ting att de missat räkningen för uteköket eller badtunnan.

Jag skulle tro att även de själva, som exempelvis Annika Strandhäll, upplever det på samma sätt. Ooops, I did it again, men det är ingen större skada skedd för vad spelar en betalningsanmärkning eller två för roll när man är trygg på sin piedestal, har hög lön och slipper leva i verkligheten?

Jag undrar just hur Kronofogden gör om sådana här upphöjda personer även glömmer bort att svara på delgivningsbreven och om de inte får tag i dem på telefon. Ringer de upp arbetsgivarna då, som brukligt är när det handlar om vanliga dödliga skuldsatta? Det tvivlar jag på. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag har fel, men jag ser det som sannolikt att privilegierade människor som råkar ”glömma” sitt betalningsansvar behandlas på ett betydligt mer skonsamt sätt än de vanliga medborgarna.

Bitte Assarmo