PATRIK ENGELLAU: Varför sjunker politikernas kvalitet?

En god vän till mig fortsätter envist att vara medlem i sitt politiska parti trots att valberedningen tillika de lokala partipamparna ständigt flyttar honom nedåt på valsedlarna så att han inte hamnar på valbar plats. Pamparna ogillar honom och han ogillar pamparna så man kanske bör ta hans bedömningar med en nypa salt. Å andra sidan har han studerat spelet och dess förändringar inifrån i åtskilliga decennier så hans observationer är värda att uppmärksammas (framför allt när de överensstämmer med lyssnarnas, i det här fallet mina, fördomar).

Förr i tiden var medlemmarna viktiga för partierna, säger min gode vän. Medlemmarna var politiskt intresserade människor som ville ta ett medborgerligt ansvar utan att för den sakens skull ställa upp som förtroendevalda. De hade fullt upp med sina civila liv och kanske viktiga jobb och bra lön. De utövade sitt politiska inflytande genom att gå på täta partimöten och diskutera och ta ställning i aktuella frågor och därigenom påverka de förtroendevalda i valkretsen som förstås också deltog på partimötena.

Medlemmarna stöttade också partiet och därmed de förtroendevalda genom att betala medlemsavgifter och ibland med särskilda bidrag. Medlemskåren var därför viktig också ekonomiskt för partiet.

Från mitten av 1970-talet utvecklades en annan ordning där partierna gradvis blev mindre ekonomiskt beroende av sina medlemmar eftersom statligt partistöd inrättades. Det tog några decennier, säger min gode vän, men den förändringen påverkade hela partiets sätt att fungera. De förtroendevalda upptäckte successivt att de inte behövde bry sig så mycket om medlemmarna och partimötena. Med tiden förvandlades partimötena från aktiva och livliga politiska diskussioner bland partiets gräsrötter som påverkade de förtroendevalda till sammankomster där de förtroendevalda eller centralt utskickade partifunktionärer informerade och upplyste gräsrötterna om partiets uppfattningar i olika frågor. Partiet blev stegvis mindre intresserat av gräsrötterna vilket gjorde gräsrötterna mindre intresserade av att gå på partimötena. De hade engagerat sig för att prata politik och påverka partiets linje, inte för att bli informerade om vad partiets ledning hade beslutat.

Den här processen har förstås inte bara inträffat i mitt parti, fortsätter den gode vännen. När jag talar med bekanta i andra partier säger de att just precis, det är vad som hänt hos oss också. Konsekvens blir att partierna förlorar medlemmar. Diagrammet ovan visar den andel av befolkningen som är partimedlem respektive aktivt deltar i ett partis arbete.

Den stora metamorfosen är maktförskjutningen från medlemmarna till det lilla antal aktiva i partiet bland vilka de medlemmar finns som kan hamna på valbar plats på valsedlarna. I praktiken utkristalliseras en liten kärna av personer som får monopol på allt inflytande i partiet och därmed skaffar sig kontroll över tilldelningen av avlönade positioner och valbara platser.

Min gode vän säger att demokratin därmed dör eller i varje fall ligger på sitt yttersta och flämtar eftersom den livgivande och uppfriskande luft som tidigare blåste in i politiken från det civila samhället nu är avstängd. Partimedlemmar som inte själva fikade efter några positioner kunde utan sidoblickar på något annat än nationens bästa välja lämpliga personer att utses till det ena eller det andra. Men när dessa förlorade sitt inflytande i partiet och makten koncentrerades till den lilla grupp som utgör partiets kärna inskränks den krets av personer som kan komma i fråga för intressanta positioner till just kärngruppen som genom sin kontroll över valberedningar och motsvarande tillsätter varandra. Det krävs en viss läggning för att klara av ett liv i denna unkna atmosfär.

Slutpunkten är när politiken inte längre handlar om Sverige utan om jobb, pengar och positioner för de små partieliterna. Där är vi nu, säger min gode vän.

Patrik Engellau