BIRGITTA SPARF: Om vett och etikett och klädkoder

Carolin Dahlman är en snäll och jättejuste tjej. Hon tycker att vi som har synpunkter på andras klädsel är jättedumma, faktiskt riktiga skolgårdsmobbare.

Då rycker Dahlman ut till de mobbades försvar och skriver en text i Bulletin. Hon tycker att vi ska vara snälla. ”Snälla, var snäll. Lev och låt leva”, liksom. ”Men varför göra narr av andras stil och smak? Det hade varit mer liberalt att titta åt andra hållet.”

Dahlman hämtar bland annat exempel till sin text från tråden under mitt inlägg på Facebook där jag tar upp Lena Hallengrens uppseendeväckande rosa dress. Hon citerar en av mina vänner ordagrant:

”Hade hon ingen spegel? Bar hon pyjamas? Usch och fy. Löjeväckande. Någon tyckte att det var ‘respektlöst av henne att gå omkring sådär, minister och allt! Ser gärna att de folkvalda får en sedlighetspolis efter sig’.”

Ja, jag vet. Det är svårt med humor och ironi på Facebook. Hon missade hans bild med en heltäckt kvinna i rosa chador. Han skojade, men Dahlman tog det bokstavligt och kommer med väl avvägda motargument, högt över all skolgårdsretorik:

”Oj då. Ska vi införa regeringsuniform? Vem bestämmer hur den ska se ut? Ska sedlighetspolisen bevaka din kjollängd eller färg på strumporna också?”

Det finns klädkoder för riksdagen. Vilka alla förväntas följa, muslimska kvinnor i hijab och kvinnliga kommunister i T-tröjor med hatiska budskap mot andra partier undantagna.

Nu uppträdde Hallengren visserligen i sin rosa outfit utanför nämnda församling, men likväl som en representant för regeringen. Hon har även burit den på en presskonferens med FHM.

”Om du inte diggar Lena Hallengrens klädstil kan du väl hålla det för dig själv? Hon kanske inte tycker att dina byxor är snygga heller? Varför lägga kraft och tid på att tjuvnypa?”

Hallengren kanske inte gillar mina byxor, vilket borde få mig att tänka till. Men faktum är att Hallengren får tycka precis vad hon vill om mina byxor. Jag kunde inte bry mig mindre.

För det första är jag inte minister och representant för regeringen. För det andra går jag inte omkring i kläder som får mig att se ut som en gräddstinn rosa marsipanbakelse. Och nu var jag jättedum igen!

Ja, vad ska man säga? Kanske ”Snälla, var snäll. Om du inte diggar mitt inlägg eller mina vänners kommentarer kan du väl hålla det för dig själv? Det hade varit mera liberalt att titta åt andra hållet. Lev och låt leva!”

Birgitta Sparf