Nyligen diskuterade Pär Ström och Det Goda Samhällets Birgitta Sparf feminism på Youtubekanalen Nu fan räcker det. Det var ett synnerligen intressant inslag, dels för att båda två är vassa och väl insatta debattörer, dels för att den moderna feminismens många ologiska kullerbyttor tydliggjordes så väl i inslaget.

Särskilt road blev jag av de rubriker om kvinnofällor, som inhämtats från olika medier och som dök upp på skärmen. Jag har tagit mig friheten att återge dem här:

Svenska modellen är en kvinnofälla

Hemarbete under pandemin kan bli kvinnofälla

Regeringens bostadspolitik – en kvinnofälla

Nätbingo riskerar att bli en ny kvinnofälla

Tandhygienist – en ny kvinnofälla?

CSN:s regler en kvinnofälla

Stallet – en kvinnofälla?

Pendling en kvinnofälla?

”Arbetstidsfrågan en kvinnofälla”

EU – en kvinnofälla?

Fallolyckor är en kvinnofälla Är småhusområdet en kvinnofälla?

Allt kan alltså, med lite god vilja, bli en kvinnofälla enligt den moderna feminismens doktrin. Streamingtjänster, bensinskatten, biltullar, matpriser, systembolagets onlinebutik, veckotidningar, kokböcker, hundar och katter – you name it. Men om allt nu ska betraktas kvinnofällor, vad säger det om dagens kvinnor?

Inte säger det att de är starka och självständiga i alla fall, det är ett som är säkert. Detta ständiga tjat om kvinnofällor signalerar snarare att dagens kvinnor, eller i alla fall dagens feminister, är osjälvständiga fjompor som inte klarar av att ta eget ansvar utan måste skylla allt som händer på ett osynligt patriarkat som ständigt förtrycker dem. Det är patetiskt.

Den största, om inte den enda, kvinnofällan i Sverige idag är faktiskt feminismen. En skruvad ideologi som letar kvinnofällor överallt, som underkänner kvinnors rätt att bejaka de naturliga skillnaderna mellan könen och istället fokuserar på männens roll i kvinnornas liv, det så kallade patriarkatet. Det skapar hinder för kvinnor att ta sig fram på egna meriter och ingjuter en jolmig känsla av underlägsenhet som inte skulle behöva finnas där.

Det här har skapat så bisarra situationer som den då en kvinnlig politiker kände sig nödgade att polisanmäla en kollega som tafsat, istället för att bara ge karlen en örfil eller skälla ut honom.

Så hysteriskt skulle ingen ha reagerat innan den nya feminismen gjorde sitt intåg i offentligheten. Innan dess tog kvinnor själva kontroll över sådana situationer. Jag vet, för jag har själv varit med om det vid flera tillfällen – och klarat av situationen utan minsta problem.

Men idag anser alltså vuxna kvinnor att de har blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp om en man tafsat på dem i fyllan och villan. Att de är så mesiga skyller jag på att de slukat den feministiska doktrinen med hull och hår och inte längre förmår hantera en situation som de borde äga.

Även inkvoteringen är förstås en följd av den här snedvridna ideologin. Hur förnedrande är inte det för kvinnor? Jag skulle aldrig vilja bli inkvoterad, det vore mig fullkomligt främmande. Jag upplever det faktiskt som direkt kränkande att vi överhuvudtaget håller på med sådant i vårt jämställda samhälle.

Det är alltså det här som är den verkliga kvinnofällan: den utbredda lögnen om att allt, precis allt, är en potentiell kvinnofälla. En lögn som förvandlar kvinnor till våp och som i längden försvårar för både kvinnor och män att mötas som jämlikar.