ANDERS LEION: Att förstå eller förfasas 

I DGS den trettionde januari hänvisade Bitte Assarmo till två intressanta artiklar, dels Rebecca Weidmo Uvells artikel Att såga en sågning och dels den artikel i Expressen som Uvell kritiserade. (Expressens artikel ligger bakom betalvägg, men Uvell citerar den utförligt).  

Alltihop handlar om Vasastan, dess innevånare och sättet på vilket Expressenjournalisten, Anna Gullberg, beskriver dem och stadsdelen.

Den moderna storstadens utveckling som ofta medför allt dyrare boende i centrala lägen och därmed också förändrad befolkningssammansättning i främst eftertraktade områden, denna utveckling är fascinerande – och lite skrämmande. 

Jag har tidigare intresserat mig för storstadens mänskliga miljö. Jag jämförde det trevliga, avslappade Göteborg med det stressade, ovänliga Stockholm, som jag hade fått det illustrerat för mig under en Göteborgsresa. Min slutsats: Jag har bott i Stockholm i 60 år. Den vänlighet som visades oss i Göteborg har aldrig, inte i någon form, förekommit i Stockholm.  

Och jag fortsatte: Man borde flytta till Göteborg, till dess speciella, vänliga och avspända kultur. I Stockholm verkar alla vara nyss inflyttade, ängsliga över att inte passa in, helt upptagna av att inte visa sig som utsocknes. Att visa vänlighet uppfattar de därför som ett tecken på svaghet. Då är man inte en riktig stockholmare. – Och det har de ju rätt i.  

Den hårda, otrevliga atmosfär som jag kortfattat beskrev i citatet ovan utvecklade jag inte vidare. Det har däremot Anna Gullberg gjort i sin Expressenartikel. Hon citerar Jan Bergman, programledare och författare. När han växte upp var Vasastaden delvis en arbetarstadsdel, men det han kallar ”ursprungsbefolkningen” tvingades ut till reservat i förorterna, när hyresrätter omvandlades: ”Det gick fort att byta befolkning, det är inte många kvar från den tiden. Nu är det folk från hela Sverige i stället. Alla har köpt sig in. Det är en bubbla som kommer att spricka. Min egen trea är värd över 10 miljoner nu, det är inte klokt.” 

Och han fortsätter: ”Såna här nouveau riche-symptom – ingen hyfs, ingen kultur, ingen bildning – det är såna som flyttar in i Vasastan, överallt”, säger han. 

”Det är ju inte människor som har ett tryggt förhållande till sin egen klasstillhörighet. De är inte arbetarklass eller överklass, de tillhör mellanskikten som vill se ut som alla andra och därför har de lägenheter som ser likadana ut.” 

Fastighetsmäklaren Alexander Yavarhåller med. 

”Många högutbildade som kommer utifrån och precis fått sitt första jobb köper här. De är från Enköping, Västerås, Uppsala, Gävle och de vill bo i innerstan. Jag har själv bott här sedan 2005 och har sett hur Hagaparken gått från tom till att det knappt går att gå där för det är så mycket folk.” 

Och Anna Gullberg gör en liten sammanfattning: Gentrifieringen av Stockholms inre kärnahar pågått länge. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter gav stadsdelen en ny sorts boende – den urbana lantisen 

Elisabeth Lilja, 74, är docent i sociologi: ”Det var förvånansvärt mycket  civilingenjörer och bankfolk som flyttade in, såna här it-människor och konsulter. Det var nåt helt annat än det mer bohemiska, kulturella och konstnärligt inriktade Vasastan. Vasastan var präglat av kultur tidigare. Det var konstnärer och gallerier, eftersom det fanns billiga lokaler, men nästan allt det försvann och ersattes av restauranger och exklusiva butiker. Sociala band löstes upp. Grannar gick från att vara vänner till främlingar. Umgänget flyttade från en privat sfär till platser i offentligheten. Vasastan gjorde en häftigare förändring än Östermalm vad gäller höginkomsttagare, det förvånade mig. Men det kom också fler människor utifrån som flyttade in från andra delar av landet, in till det urbana livet. De var inte ett dugg intresserade av det som fanns där tidigare. De ville etablera något nytt, de ville bli den här stadsmänniskan, säger Elisabeth Lilja. 

En bostad i Vasastan är inte bara en bostad – det är en tydlig statusmarkör. 

”Det jag kunde se var att det handlade mycket om den egna identiteten. Det där har ju förstärkts”, säger Elisabeth Lilja.  

Denna storstadsmänniska och hennes sätt att leva illustreras med egenföretagaren, designern och yogainstruktören Frida Starvid, 40. Hon levde så stressat att hon lärde sig yoga för att klara av sitt liv. Nu är hon lika stressad igen. Men hon har utvecklat en matta: ”Man behöver en yogamatta, det är vår huvudprodukt”. Modetidskriften Vogue har kallat Starvids mattor för The Rolls Royce of yoga mats”. 

Artikeln slutar så här: ”Gentrifieringen har olika stadier, och det sista stadiet är att staden töms. Det ser man exempel på i London, där alla bostäder är investeringsobjekt. Då avfolkas ju stadsdelarna”, säger Ola Andersson, arkitekt. 

Både Bitte Assarmo och Rebecca Weidmo Uvell har provocerats av Expressenartikeln och angriper den och dess författare.  

Bitte Assarmo: ”Vad gör man som journalist när det blivit tabu att kritisera människor som bor i de så kallade ’utsatta’ områdena, oavsett vilka brott de än begått? Svar: Man sätter igång en smutskastningskampanj mot medelklassen istället.” Och ”Men när det gäller skötsamma människor som utbildar sig, skaffar jobb och tjänar pengar, så går det alldeles utmärkt att spy galla över dem och belägga dem med skam för att de tar hand om sig själva och sina familjer.” 

Jag ser inte något spår av smutskastningen. Däremot en lite vänligt ironisk beskrivning av de livsstilar som utvecklats av unga, osäkra människor.  

Och Rebecca Weidmo Uvell: ”Varför hon vill fullständigt göra ner sin egen stadsdel är svårt att fatta men att hon är ute efter att piska upp en slags klasskamp är tydligt”.  

Uvells känslomässiga sammanfattning: ”Jag har nog aldrig blivit så personligt förolämpad av en artikel någonsin tror jag, en som inte ens handlar om mig. En rytande känsla av lojalitet och ´vad fan skriver hon´ bubblade på ett även för mig oväntat sätt när jag läste stycke efter stycke av rena fantasier som Gullberg försöker prångla ut som sanning”.  

Jag anser att Anna Gullberg har skrivit en mycket insiktsfull och belysande artikel om den moderna storstadens utveckling. Det hon beskriver upplever jag varje dag i Stockholm: Staden drar till sig människor från olika delar av landet. De försöker skaffa sig en tillvaro och en identitet i en miljö som de inte känner till, och inte riktigt förstår. De känner sig ensamma. De har inte någon tradition eller något sammanhang att känna trygghet i. Därför blir den – skenbara – trygghet som status kan ge så viktig.  

Kanske kan man vara oense om orsakerna till den ovänlighet, stress och – faktiskt – hänsynslöshet som präglar livet i Stockholm. Men det räcker med att åka till Göteborg för att, in på huden, uppleva hur mycket trevligare den staden – ännu – är.  (Så här kan stadsutvecklingen också beskrivas). 

Anders Leion